Biljetterna i hamn!

Min biljettvän har än en gång visat prov på äkta vänskap och inte baa köat utan även införskaffat biljett till sommarens Springsteenkonsert.

Man tackar!

Fixelifix

Och på onsdag ska jag slinga mig! Det är ingen ände på kosmetiska detaljer när man ska gifta sig.

Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.

Klänningsdags

I morgon vid lunch kommer min sömmerska med klänningen. Hon vill att jag ska prova den så att den är precis som den ska innan definitiv leverans. Det bådar ju gott. Jag tänker att jag ska prova den på vår största toalett på jobbet, mycket spännande!

Oh what a night!

Åttaåringen hade feber hela söndagen och låg mest och ångade i soffan. Vi petade i honom febernedsättande och jag var iväg och köpte 1,5 l Pepsi till den lille sjuklingen. Efter dokumentären om Stefan Holm gick han till sitt rum och somnade rätt av. Jag läste om Glenn Hysén i Offside en stund, Mr Buzz jämförde Baghvad-Gita med Bibeln och just som vi släckt lampan hör vi en märkligt blöt hostning från femåringens rum.

Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.

Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.

Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.

Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.

- Du är världens bästa mamma, viskar han.

På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.

Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.

Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.

Det finns hopp!

Kollega lätt solbränd - på allmän begäran!

Dagens roligaste

När jag kom till jobbet i morse var det nedsläckt runt min arbetsplats. Min allra närmaste kollega satt redan vid sin plats och stirrade in i skärmen.

I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.

- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.

När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.

Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.

Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:

Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.

Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!

/A

Bridezillas på utflykt

Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.

Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.

Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.

Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.

Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.

I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.

När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.

Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.

Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.

Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.

Bestyr

Det är fullt upp hos Babban! Bröllop ska stånda och det vet ju säkert alla som någongång gift sig hur mycket det är att göra med förberedelser. Varje lunch spenderar jag minst en halvtimme att springa runt i butiker och bocka av listor på vad som göras måste. Idag har jag köpt skjorta åt lillkillen, diadem med pärlor till lilltjejen och beställt brudbukett.

Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?

Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?

Tänkte väl det.