Glädjen står högt i tak!

Idag sätter vi av mot Legoland.

Check.

Sammanfattningsvis

Det är så typiskt mig. Jag sitter och summerar årets ledighet fast jag är mitt i den här.

Men den här semestern, den är baske mig värd att glutta tillbaka på. Tropiska nätter och badtemperaturer som i Grekland. Kvällsdopp varje kväll och igår vid midnatt var det faktiskt mareld. Salt hud och sur mage. Solrynkor och travar av böcker.

Det kan man summera hur många gånger som helst.

Tysta

Ni är också på semester, tycks det mig.

Det blir inte bättre än så här

Jag har varit lite tyst de senaste dagarna. Det beror på att jag varit upptagen med att hinka rosé, ta kvällsdopp, sova på bäddsoffa, grilla halloumi, åka båt och tälta på ö längst ut i havsbandet.

Så här såg det ut. Vi håller oss fortfarande i bohuslän även om det ser ut som Skåne, klipporna ligger alldeles bredvid. Och där, mitt mellan kobbar och högt gräs, fanns en perfekt liten gräsplätt för två tält.

Vet ni att det är 24 grader i havet?

Slapp slappare slappast

Semestern fortsätter och semestern får gärna fortsätta ännu ett tag. För visst är det så att ju längre ledighet man har, desto mer vill man slappa? Mer vill mer ha.

Jag har haft 4,5 veckor och har 1,5 kvar. Sex veckor. Det är minst en vecka mer än vad alla andra drömmer om, och ändå är jag inte riktigt nöjd.

Tror att jag kan ha varit lärare i mitt förra liv.

Eller pensionär.

Rikt ordförråd

Sjuåringens utbrott när det visade sig att vi gjort kycklingburgare och inte vanliga hamburgare till middag:

- Ååååh, jag vill inte äta den idiopenska kycklingen!

Ja, vad svarar man på det? Mr Buzz slank genast upp för trapporna för att googla på detta för oss okända ord.

Som tur var fanns det 0 träffar på Google.

Tills det här inlägget antar jag?

Mera Bovall

Just nu liknar bloggen mest semesterrapportering, men jag antar att det får lov att vara så ett tag till. Vi kom hem igår kväll från vår andra Bovallsvecka, och den var naturligtvis ännu lite bättre än den förra. Mest för att vädret äntligen dunkade till ordentligt och höll sig över trettiostrecket fyra dagar i följd. Vi åkte båt ut på ö och badade, låg och plaskade på badholmarna och spelade tennis.

Nu är vi hemma i ett stekhett hus och har ägnat kvällen åt Uno i trädgården samt att begrunda att det nu "bara" är 16 semesterdagar kvar.

Hulla hulla hulla!

Ikväll får vi fira! Lägg genast champagnen på kylning, spring över till fiskvagnen och köp oförsvarligt många ostron, blås upp gamla dammiga ballonger, hissa flaggan.

Det här är Babbans 1000:e inlägg.

Inte det allra bästa, men ändå. Lite uthållig är jag allt.

Nästa semestertripp

I morgon bitti sätter vi av mot Bovallstrand igen. Tennisskolan börjar kl 10 så beger oss tidigt, ska bara hämta upp sjuåringens kompis först. Fyra dagars tennisspelande, högtryck och grillande.

Looking forward!

Hans de Hmm Hmmms utställning

Idag har vi varit på en helt fantastisk utställning på Världskulturmuséet, den hette något med fotboll och det lockar naturligtvis oss.

En holländare har tagit bilder över hela Europa på matcher i gärdsgårdsserier. Vi gick där i en dryg timme och mös, log och värmdes av bilderna. Jag tror att utställningen håller på till 27 juli, så passa på att göra ett besök, det kan jag varmt rekommendera.

Sommar sommar sommar

Den här sommarens bokskörd. Hennes mjukaste röst har jag plöjt och En halv gul sol är jag halvvägs igenom. Sedan glömde jag lägga Zlatan är Zlatan och I skuggan av San Siro i högen.

Lite fotboll, lite Nigeria, lite inre resor, lite Tjetjenien och krigsreportage.

Jepp, no sunshine, men det passar ju de yttre omständigheterna som handen i handsken.

(Klicka på bilden för att få den större)

Vänerkärlek

Vi var ju i Lidköping i fredags. Efter lite krånglande med vägbeskrivningar (jag har lite diffust svaga minnen från vissa områden i min uppväxtstad även om jag bodde där i sjutton år) så hittade vi äntliten fram till våra vänners nyinköpta sommarhus. Precis där Vänern möter land och land möter en snårig gräsbevuxen slänt kan man klättra upp på en alldeles magnifik veranda.

Ni vet en sådan där väl tilltagen sak där man kan ha långbord med kräftskiva. Eller bara två vilsamma rottingschäslonger med fårfällar och filtar och en portabel radio. Där det lämpar sig alldeles utmärkt att dricka punsch, eller te, eller vin eller porter, eller flädersaft eller faktiskt vad som helst.

Det var en veranda som ger blanka fan i om det regnar, är molnigt eller soligt. Det var en veranda som verandor var förr.

Så ska jag också ha det när jag blir vuxen.

Från öde till high-life

Lika skönt som det är att komma hem och packa om och landa lite, lika trist är känslan av tomma gator och ödemörka hus. På vår gata är det ett myller av barn och inlines och cyklar från april till juni. I mitten av augusti tar det fart igen, men däremellan är det skrumpet och dött.

Därför blev det en rolig överraskning när sjuåringen fick hem inte mindre än två kompisar idag. Just nu hörs utanför! och mål! och nej! och stolpe! från baksidan, där sjuåringen och lillskruttan utgör ett lag och kompisarna ett.

Jag och Mr Buzz dricker kaffe. Han läser om Stalin och jag bloggar.

Fin semester det här.

Utflykt

Idag blir det en trip down memory lane. Vi ska till min födelsestad och hela familjen lyser av föräntan inför detta ögonblick.

Eller kanske inte. Barnen undrar varför vi måste åka till ett så lökigt ställe mitt bland åkrarna och inte blir det bättre när vi pratar om porslinsfabriken eller det stora torget.

Vi ska i alla fall hälsa på goda vänner och fotbollen är instuvad bland badkläderna så det kan nog bli bra det här. Femton grader och regn stoppar inte oss!

Dessutom finns där norra Europas bästa kebabrestaurang.

Det började bra

Första semesterveckan visade visserligen upp ett glatt och soligt och varmt ansikte, men för mig blev det en hel del jobb också. Jag kallar den inte för första semesterveckan, utan smygstarten.

Första semesterveckan blev istället västkusten och Bovallstrand. Det är den enda traditionen som är konstant i vår familj, en vecka varje sommar i Bovall. Fjolårets vecka spenderades under smattrande kapuschonger eller spelandes Uno i vår hyrda källare.

I år blev det desto mer krabbfiske, båtturer, bergsklättring, bärplockande, tennismatcher och middagsturnerande. Vi hann också med att besöka Fjällbacka och "helvetesgapet", Bryggan och en vikingaby utanför Hamburgsund. Och räktombola (sjuåringen älskar att ta lotter och att förstapriset var räkor bekom honom inte) på Smögen (han vann 1/4 kilo förresten) och två besök hos kompisen som bor där åretrunt och där de kan få sjuåringsutlopp för sådant som rör Torres, Henri och hästkrafter.

Summan blev nio dagars glatt festande för hela familjen.

Just nu är vi hemma och laddar om.

På måndag drar vi dit igen, den här gången för fyra dagars tennisskola.

Hej igen

Nej jag har inte trillat av pinn. Bara haft lite skön västkustsemester.

Snart är jag tillbaka även här, måste bara packa upp och tvätta och fylla kylen och landa lite först.

Enda smolket i bägaren

Att jag inte fick ta på honom.

Är han verklig? Finns han på riktigt?

Jag är inte säker, men jag stod så nära att jag kunde räkna näshåren på honom, så om det var en replika var den välgjord.

Just när man trodde man sett allt

Det blev även en lördagskonsert för Babban. Slug som få sattes jag av på Korsvägen vid 17.50. Knallade bort till Ullevi och smög mig oskyldigt, obemärkt, in i kön långt fram. Två minuter senare släppte de på och jag höll vänster för där fanns luckan på fredagen. In i fållan och sen tassandes ända fram, mellan sittande fans, där min kompis satt som hade köat sedan strax före lunch. Jag fick lov att hålla lite låg profil, och gömma handen i fickan. Alla andra i fållan hade förstås spritpennenummer på händerna. Jag höll mig bredvid 21:an.

Sedan satte det igång och svetten sprutade, benen värkte, armarna satt fast, fötterna bad om nåd. Men jag studsade lyckligt lyckligt vidare.

Det var fest igår igen. Och när fredagens avslutningslåt American Land tonade ut och Bruce introducerade bandet och klockan var 23.45, då var jag säker på att det var över. En utmattad Bruce tog Miami Steve i hampan och tackade publiken. Steve får syn på ännu en skylt om en önskelåt och han pekar och plirar mot Bosse. Bruce skakar på huvudet, det är slut. Han är färdig. Trött. Tar av sig gitarren, tackar än en gång.

Jag plockar mentalt ihop det jag spritt ut och förbereder mig för att lämna Ullevi och E Street Band och Bruce, för förmodligen sista gången.

Det är då han drar igång Twist And Shout.

Kvick

Om han inte sprungit så snabbt, 59-åringen, hade detta kunnat bli en riktigt hygglig bild.

Låtsnabb

En av de två som trängdes framför mig var av varan äkta konserträv. Han var spanjor, i trettiofemårsåldern och en Springsteenkännare av ruggiga mått. Efter en stund ser jag att varje gång en låt är på väg mot sitt slut, tar han upp sin Nokia och skapar ett nytt meddelande. Mottagare är densamma varje gång. Ett nummer som startar med +34 och som verkar heta Rocio.

I alla fall. När E Street Band lägger upp första riffet skriver han blixtsnabbt ner låten och skickar till Rocio. Hans öra reagerar vissa gånger innan låten ens satt igång. Mycket imponerande.

Min vän som står med en bekymrad rynka mellan ögonen och försöker komma på vilken låten som just satt igång står precis bakom mig. Det är då jag kommer på det. Jag sneglar över spanjorens axel, helt omärkligt, och så vänder jag mig om och lite uttråkat säger jag Sandy. Nästa gång gäspar jag ur mig The Rising, men när jag gör detsamma på introt till Mary´s Place har han avslöjat bluffen.

Det finns inte en chans att man kan knäcka låten så snabbt.

Om man inte sett hundratals konserter och egentligen struntar i stämning och fart och känsla och kärlek och glädje och svett. För spanjoren, han gick när han hade knäckt sista låten.

Det var helt enkelt inte värt att höra den, utmaningen låg i leken.

Årets grej

Jag tänkte berätta lite om konserten igår kväll. Herreminskapare är det första ord jag kommer att tänka på. Men jag börjar med en liten redogörelse.

Jag satte mig på vagnen från Mölndal först vid 18-tiden. Min fanatiske konsertkompis sms:ade likt en sann fanatiker om var i kön de stod och hur insläppet rullade på. Själv satt jag och sög på en Ramlösa och funderade på vilken låt han skulle starta med. Radio Nowhere anade jag.

Jag kom fram till min kompis i precis rätt tid, de hade bara någon meter kvar till grinden och mycket fult (men faktiskt också lite naivt) travade jag före några tusen köande och mötte ett tomt Ullevi.

Vi satte fart mot scenen och upptäckte till vår förvåning att insläppet till främsta fållan fortfarande stod öppen. Vi gick in. Ingen sa till oss. Jag tyckte lite synd om de som köat i tio dagar när vi satte oss fem meter från scenen, men jag kände mig samtidigt lite slug. Nästan street smart.

De närmsta timmarna slog vi ihjäl genom att fortsätta diskutera öppningslåt. Independence Day gissade kompisen, det var ju ändå fjärde juli.

När konserten väl drog i gång märkte vi att vi stod allra längst fram. Bara två guppande huvuden framför mig. 57 983 bakom mig.

Vilken låt han startade med?

Born in the USA såklart.

We should have seen it coming.

Läkning pågår

Sommarlov för barnen, semester för oss.

Det betyder läkning. Ett slitsamt år av sångsamlingar och gungande på dagis ska få ro. Grusfotboll på både kort- och långrast och långa fritidsdagar ska ersättas med långsov och hemmagjord flädersaft. Kreativ kramp och stressiga projekt ska läggas åt isdan, liksom uppnosiga högstadieelever och jobbiga utvecklingssamtal.

In ska havsluft, utomhusteater, studsmatta, långa fikastunder i skuggan, ett dopp i tången som gör hjärnan alldeles klar, bullbak, skrinda, nybakta frukostfrallor, tre kassar biblioteksböcker, Uno, sommarpratare på P1, kallt rosévin, grillad entrecote, cykelturer, minigolf, Hej Hej sommar.

Öppna sår ska läka, stela axlar ska mjukna, fnasig hy ska bli mjukt brun och uttorkade själar ska skratta.

Inrutat ska bli avrutat.

Och i morgon ska jag på Springsteen.