Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.
De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.
Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.
Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.
Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.
Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.
No comments:
Post a Comment