Utveckling!

Mina barn växer just nu. Det blev tydligt i helgen när tioåringen (snart, han fyller om en månad) tar cykeln, precis efter att han klarat av frukosten och kletat i en halv burk vax i luggen, och sätter av till en kompis. Han har mobiltelefonen med sig, men mer än det är det bara ett par långa shorts, en hoodtröja och en cykelhjälm. Han kommer hem strax innan solen går ner och då får vi putta i honom i badkaret. Jord- och gräsfläckar på shortsen och en smutsig kant under naglarna. Frisyren är lite plattare men lika kladdig, kinderna är röda och däcken på cykeln behöver pumpas.

Han har ett eget liv. Jag vet att han ätit lunch hos en kompis, och all sammantagen jord indikerar att han rört sig utomhus. Han berättar inte så mycket, säger att det har varit bra just innan han dyker ner i senaste Kalle Anka.

Min sjuåriga dotter har också växt. I bilen behöver vi inte sätta på ”Melodifestivalen svart skiva 2008, spår 14” direkt när vi satt oss. Hon tycker till och med att det är okej att jag väljer låt idag. Jag spelar Winnerbäcks Hugger i sten och hon lyssnar på hela låten. Sedan ber hon mig att spela den igen. Jag tror att hon gillart. Den och Håkan Hellströms Kom igen Lena.
Det kan tyckas vara små steg, men det är en rörelse från schlager-sm till svensk pop, och det är (om man tvingats lyssna på svart och vit mellofestivalskiva i fyra år) en enorm lättnad. Som att livet återvänder när man får lyssna på
Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

istället för
Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort

I helgen såg vi på film, barnen fick välja först. Det blev Spacedogs eller något liknande, och av förklarliga skäl fick de se den på egen hand. Senare under helgen såg vi på den animerade film som vi valt ut, Mr. Buzz och jag, Den fantastiske räven. Ingen av barnen var speciellt sugna innan, men åtminstone tioåringen satt som klistrad när vi väl satt på den. Det var en charmig och annorlunda berättelse och när vi väl summerade filmhelgen visade det sig att han tyckt mycket bättre om den vi valt, än den han själv valt.

Och så det sista beviset på att vi lämnar småbarnsträsket bakom oss:
Tioåringen har reviderat sin tio-i-topp lista gällande favoriträtter. Borta är hamburgare, pizza och pommes frites, ersatta av Oxfilé Africana och thaibiff i rödcurry.

Vad nästa steg blir har jag ingen aning om. Kanske föredrar de rent av en citysemester i Paris före all-inclusive på Mallis? Eller indiskt före McD?