Jag vet

Jag vet jag vet jag vet jag vet. Jag ligger efter med bloggandet. Jag har röven full på jobbet och snart ska jag på bokcirkeln, fast jag fortfarande har femtio sidor kvar i boken.

Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.

Hello, here´s a quiz for you

Okej, den är lite tonårsaktig kanske, men jag gillar texten i The Quiz av Hello Saferide. Den är avväpnande och kul tycker jag, vad tycker du?

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s

There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you

Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine

Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet

And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up

Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you

Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me

And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up

90 sidor ikväll, 90 i morgon

Bokcirkelsavstämningen närmar sig. Jag har fortfarande 180 sidor kvar så både igår och idag har jag tagit med boken till jobbet (inte för att jag läser på jobbet, men på bussen till och från och det anser jag vara ganska seriöst med tanke på att det är en tiominuters resa).

Om ni inte läst Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates vill jag rekommendera er att göra det genast. Enligt källor är den svår att få tag i, men jag hittade ett välläst exemplar på Mölndals bibliotek.

Låt er inte skrämmas av att det pratas om Oates i nobelpriskretsar, hon skriver både lättillgängligt och bra och tänkvärt och drivet och på alla sätt fantastiskt.

Läs den. Det är en njutning.

Blug

När jag var liten var jag väldigt blyg, sägs det. Jag minns det inte riktigt så tydligt själv, men flera till mig närstående personer vittnar om hur jag gärna gömde mig i mammas kjol och var allmänt sett skeptisk och avvaktande till nya människor.

Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!

Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.

- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.

Sweet!

Bara åttaåringen

Att umgås med ett barn i taget är inte dumt. När man är en hel bökig familj som ska forslas runt – alltid tillsammans – intar man samma konstellation, samma roller, samma samma.

Och visst ser det mysigt ut när man ser en pappa och hans dotter smaska på kanelbullar på ett fik, eller en mamma och hennes son som tar en långpromenad runt sjön, bara för att prata lite.

Ända sedan barnen var små har vi sagt att vi ska försöka göra något med ett barn i taget. Men det blir aldrig av. Okej, någon kattutställning eller hockeymatch då och då, men det är liksom allt.

Men så var en sådan dag planerad i fredags, jag hade tagit ledigt från jobbet och sonen från andra klass. Och förväntningarna var skyhöga. I alla fall från min sida. Nu skulle här bondas! Nu fasen skulle jag ägna all uppmärksamhet åt en styck åttaåring utan att mobilen ringer eller mailen måste kollas.

Vi startade med att åka och tanka. Med full tank åkte vi vidare (lite planlöst) mot Stadium XXL, mest för att han skulle få önska sig någon inför den stundande födelsedagen nästa vecka. När vi kom in och hockeyavdelningen tronade upp sig framför oss skenade pojken iväg på sina smala ben och stora ögon. Himmelriket i butiksform! Han provade (alldeles för stora) benskydd, (alldeles för stor) plock och stöt, (alldeles för stor) målvaktshjälm. Vi kände på klubbor och suspensoarer, underställ och skridskor.

Om han hade fått välja hade vi varit kvar där ännu.

Efter det åkte vi till fiskbilen och köpte lax, till Maxi och köpte dill och mandemassa. Burger King stod sedan på schemat innan vi smet in på SIBA och spelade XBox-tennis nedsjunkna i en soffa. Behöver jag säga att jag fick rejält med pisk fast jag var Federer? Sedan hem och bakade en äpplekaka, hämtade lillgumman på dagis och drog vidare till Upplevelsebadet.

Två timmar och en faslig massa vattenruschkanor senare åkte vi hem, trötta och nöjda.

Vi pratade inte så mycket om livet, men vi hade en trevlig stund.

En väldigt trevlig, opretentiös stund.

Idag: operation ledig

Den här fredagen är den näst sista innan min son fyller åtta och därmed en av de sista chanserna att vara mammaledig på de få föräldradagar vi har kvar.

Sonen har fått lov att vara ledig från skolan och idag ska vi umgås. På programmet står att baka en äppelkaka till ikväll och tanka bilen, sen är det vidöppet. Vi har pratat om äventyrsbadet, Universeum och åttaåringen har snackat ganska friskt om Liseberg.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen får vi väl börja agera anar jag.

Rapport följer...

Mass of Books

Jag var på bokmässan en sväng mol allena i går. Förutom att jag lätt skulle kunnat handla upp hela lönen och fick lägga starka band på mig själv var det som vanligt en väldigt trevlig tillställning.

Jag lyssnade lite på Martina Haag, noterade att Camilla Läckberg var betydligt nättare än vad jag förställt mig och, nu kommer det viktigaste, hade ögonkontakt med sammetsögat själv - Jonas Hassen Khemiri.

Det hela slutade med ömma fötter och minus 900 spänn på lite olika konton (ibland använder jag alla tre kontokorten bara för att känna att det blir lite billigare, eller åtminstone inte samma käftsmäll på ett konto) och fem kassar böcker.

På bilden ser ni några av inköpen, den översta är nästa huvudbok i Bokcirkeln och fyndades för härliga 30 spänn.

Jane Austen Book Circle

Jag är med i en bokcirkel!

Inte en sådan där ledsen historia på Medborgarskolan i ljusrörsbelysning och med kaffe i engångsmugg.

Nej den här bokcirkeln är något utöver det vanliga. Första träffen hade vi på Björns Bar, bara en sådan sak. Getostbakelser, anklevermousse, champagne. Kunde man beställt. Vi nöjde oss med lite chardonnay.

De första böckerna vi ska ha läst ut om...låt se nu... en vecka... är Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates samt Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.

Nästa vecka ska vi summera dem tillsammans för att sedan hugga in i del två av bokcirkeln. För att inte avslöja för mycket så kan jag ändå låta undslippa mig att upplägget kommer att se ut på det sättet. En kritikerrosad klassiker och en på bestsellerlistan. Typ. Jag har...ojdå... bara kommit 124 sidor in i Mulvaneys, av 542. Det blir några sena nätter framöver.

Hela sovrummet är fyllt av små post-it-notes i olika färger. Men nu hinner jag inte berätta mer om det, jag måste återgå till läsningen.

Än hit och än dit

- Jag ska inte gå på scouterna idag, sa den lille mannen i morse.

- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.

- Jag vill bara inte, fortsatte han.

- Visst, det är okej, sa vi.

Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.

- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.

Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:

- Jag följer inte med till scouterna kom.

Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.

Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.

- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.

- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.

Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.

Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.

Eller det kanske vi kan?

Jo det kan vi.

Nej det kan vi inte.

Eller jag vet inte.

Ibland står det still

Raspet i halsen sitter i. Allt eftersom dagen har gått har jag känt mig piggare, sedan plötsligt trött och hängig, sedan bättre igen. Nyss slumrade jag till på soffan, kanske bara fem minuter, men nu känner jag mig ganska pigg igen.

Ända tills jag sväljer.

Jag har jobbat idag i alla fall, från soffan. Jag och min AD har suttit och klurat på varsitt håll och faktiskt kommit upp med en del pigga idéer.

Det blir att lägga sig i tid och se en ny dag an i morgon.

Week without

Den här veckan är vår "middagsfrid-fria" vecka. Det är nu det blir pannkakor och pytt-i-panna och annat lättlagat. Om vi hade kört varjeveckasleveranser hade vi denna vecka fått njuta av:

A. Lax med dijoncréme och grönsaksströssel
med ris och morotsstavar
B. Wraps med paprikakryddad lammfärs
med krasse, hummus, majs, gräddfil och hackade tomater
C. Vegetarisk lasagne med mozzarella
med vitkålssallad
D. Kycklinggulasch (två middagar)
med broccoli, ris och en klick gräddfil

Jag är ganska nära att uppgradera oss.

Och nej, jag får inte provision från Middagsfrid. Jag bara råkar gilla dem.

Hej

Jag har lite ont i halsen och känner mig ruggig. Är på jobbet i alla fall, men som en ynkligare skugga av mig själv.

Strepsils håller mig kvar i matchen.

Höstdag

Ikväll igen

Med risk för att låta som värsta partyloppan så är det dags för ny fest, nytt umgänge ikväll. Först lite after work på jobbet med italiensk inriktning, sedan vinminglande med min kusin som fyllt 34.

På´t igen som vi säger!

Eeeeeh okeeeej

Det var scouter i onsdags igen, men den här gången var åttaåringen väldigt bestämd med att han inte ville gå. Trots att han kom hem helt uppspelt veckan innan och skulle köpa scoutjacka och brodera fast märken och koka kottsoppa.

Jag ville inte spekulera i orsaken till helomvändningen, men när en mamma berättade att en kille i klassen hade undsluppit sig att scouterna var töntigt förstod vi plötsligt varför vår osäkre son börjat tveka. Är det något han är väldigt mån om så är det väl att vara tuff.

Det är synd, för jag tror att scouterna har väldigt mycket att lära små nervösa killar (och tjejer) om gemenskap, problemlösning och inre värden. I scouterna tror jag inte att man blir bedömd utifrån sin prestation, så som man blir i fotboll, tennis och hockey. Dessutom anar jag att man lär sig att ta hand om både sig själv och naturen lite bättre, och kanske kan han bli den förste i familjen som faktiskt kan slå en knop och sätta upp ett vindskydd.

Jag ska sätta mig ner och berätta för honom att det inte alls är töntigt. Att det är roligt, nyttigt och coolt. Jag diskuterade det med min kollega vid frukosten i morse och sa just så. Undrade om det bara är den gul-lila scarfen som gör att man redan i andra klass töntförklarar hela scoutrörelsen.

Hon trodde inte det. Vi hade en fin diskussion om mognad och förväntningar och barn. Jag kände att scoutingen står för någonting fint, något stort och helt. Ja, jag kunde nog till och med tänkt mig att bli scoutledare där och då, vid frukostbordet.

Sedan berättar hon att hennes pappa också gick i scouter när han var liten.

- Jaha, säger jag intresserat. Det var väl trevligt.

- Ja, hans scoutnamn var Kim, hela världens lille vän, säger hon och avslutar frukosten.

Och plötsligt tänker jag att den där scarfen kommer att bli det minsta bekymret för en osäkert cool åttaåring.

Kvällsdate

Ikväll ska jag ut och pimpla vin tillsammans med några mammor från sonens klass. Det ska bli mycket trevligt, några känner jag ganska väl, andra inte speciellt väl. Det hela beror ju ganska mycket på sonens egna umgänge. De han träffar ofta lär man känna snabbare än de man ser på föräldramöten eller vid sidan av fotbollsplanen såklart.

Nu har i alla fall en av mammorna sett till att boka bord och bjuda in sju andra mammor. Det vi vet med säkerhet att vi har gemensamt är söner i andra klass i en viss skola, att vi bor relativt nära varandra, att vi ofta hänger vid fotbollsplanen och att vi ikväll kommer att dricka vin och äta tapas.

Resten får framtiden utvisa.

Nu måste jag kila!

På min TV

På onsdagskvällar går HBO-serien Generation Kill på Canal+ och yada yada det har jag berättat minst tre gånger tidigare, MEN (ja det finns ett men), det krävdes tre avsnitt för att komma in i serien ordentligt. Någon liknande skildring av det meningslösa, det inkompetenta och det fåfänga med krig har åtminstone jag aldrig tidigare sett.

Och då har jag minsann fått min beskärda del av krigsfilmer genom min sambos särintresse.

Generation Kill kommer SVT garanterat att köra i vår. Glöm inte var ni hörde det först och allt det där.

Och missa den inte.

Lite rart är det...

Rättstavningsboken

Fotgängare

Lite reklam för oss

I morse hände det en massa grejer i Göteborg, för den som var morgonpigg och jobbar centralt. Vi har under en tid jobbat med att försöka få folk att ställa bilen hemma och ta sig till jobbet på annat sätt, uppdragsgivare är Trafikkontoret.

Om du stötte på en kamel eller något annat suspekt i rusningstrafiken så vet du ursprunget.

Genomslaget tycks ha varit stort i alla fall!

Äntligen! Som vi väntat...

Så kom nu vår första Middagsfridsleverans. En liten kålrot tyckte jag mig se, avorioris och kycklingfärs. Bland mycket annat.

Eftersom klockan är 20.40 kan jag dessvärre inte rapportera om receptens eventuella förträfflighet förrän tidigast i morgon.

Men det är väldigt skoj! Så skoj det går att få det i ett anspråkslöst radhusliv, kanske.

Ha!

Blogger spelar mig ett spratt. Nu sitter ju gårdagens inlägg där plötsligt. Ni får titta lite längre ner för att läsa om helgens pyssel helt enkelt.

Till mitt försvar

Jag skrev ett inlägg igår med bilder och allt,

men var är det?

Puts. Väck.

Trädgårdspill

Så har ännu en helg passerat och när man försöker minnas vad vi gjort är det bara de senaste timmarna som framstår tydligt. Ungefär som hos barn, antar jag. Gamla människor däremot, de minns bara det de gjorde för sjuttio år sedan, så tids nog kanske vi minns vad vi gjorde den här helgen. Vi ska bara låta åren gå lite.

Det jag minns är att vi krökt rygg i trädgården, att vi varit på fotbollsträningar, tagit en långpromenad och att vi ätit kyckling. Jag har även varit på gymmet och kört ett nittiominuterspass som jag ska berätta allt om lite senare.

Men trädgården, den börjar ta form. Det kan ni inte se på de här bilderna, men så är det. Ni får ta mitt ord för det.

Couldn´t help but notice

Scouter och gympa

Onsdagen var en stor dag i familjen Buzz. Sonen började i scouterna och lilltjejens gymnastik började för terminen. Jag var med femåringen och fick se kullerbyttor och ljushopp med sträckta tår. Åttaåringen följde med en kompis hem efter skolan, spelade PES (någon fotbollsspelsvariant på datorn) och åt middag, blev nedskjutsad till scoutstugan där de lekte lekar för att sedan bli hemskjutsad igen, göra veckans ord och se en halvlek av matchen.

Hans ögon var halvslutna och rödsprängda när han kl. 21 stapplade i säng.

Fem minuter senare ropar han från rummet att han gärna vill ha en scoutjacka.

Jag vet inte om han ropade i sömnen men jag tror han menade scoutskjorta.

Zzzzzzverige vann

Sverige vann åtminstone, men matchen var ett sömnpiller utan motstycke. I pausen zappade vi över till Vem kan slå Filip & Fredrik och fick le lite, skratta lite, häpna lite. Sedan var matchen visst igång igen och vi knäppte över till 8:an, och skratten tvärdog.

Källströms eländiga passning till Henke innan han själv får nicka in den var egentligen inte värd att resultera i en målchans. Men nicken var snygg och det var kul för lillkillen Holmén att få göra mål i sin första (eller var det andra?) landskamp.

I övrigt var det med en gäspning vi zappade vidare till Canal+ för att se andra avsnittet av Generation Kill.

Den är riktigt bra, men då var jag så nersövd att jag somnade i soffan, helt utan leende.

Elaka mamman

Jag var med min femåring på vaccination igår morse. Hon var väldigt modig och ryckte bara till lite när sprutan stacks in, i övrigt var hon mest intresserad av att välja klistermärken. Det blev en häst och ett rött hjärta.

På eftermiddagen, när vi (eller inte så mycket jag) hämtat på dagis var hon varm och slapp. Hon ville mest lyssna på Nils Karlsson Pyssling i iPoden, nerbäddad i sitt rum. I morse när vi vaknade var hon fortfarande lite varm och inte speciellt alert. Vi petade i henne lite flytande alvedon, ett glas äpplejuice, kammade håret.

Det kändes inte bra att ta henne till dagis idag. Vi tror att hon piggnar till strax, men ändå. Jag har mobilen bredvid mig och sitter bara och väntar på det där frökensamtalet.

Jag hämtar tidigt idag hur det än blir, säger mig mitt samvete.

Nattarbete

På onsdag har vi en stor presentation på jobbet, för en presumtiv ny kund. Det innebär alltid, utan undantag, på alla byråer jag någonsin jobbat på, att man sitter dag och natt några dagar innan.

En fördel med nattarbete är att de göder oss mer än väl. Jeansknappen är på god väg att ploppa ut efter en pad thai och en skål med godis.

Nackdelen är väl just det också. Att det är svårt att koncentrera sig på jobb när det knakar i jeanssömmarna.

Ex-vänskap

Mr. Buzz bäste vän genom tiderna gifte sig i lördags. Det är väldigt roligt, men också väldigt sorgligt. Slå dig ner i en skön fåtölj, häll upp en kopp te och sätt på Elegi med Lars Winnerbäck så ska jag berätta varför.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst

För många år sedan var vännen precis en sådan vän som många bara önskar sig. Varm, rolig, omtänksam, hjärtlig, prestigelös, glad. En sådan man såg fram emot att träffa, det gällde inte bara Mr Buzz utan även mig själv, vår son och andra gemensamma vänner.

Vännen träffar en tjej, blir förälskad, flyttar ihop. Vi tycker det hela är väldigt spännande och kan knappt hålla oss tills vi ska få träffa henne, föremålet för hans kärlek. Det tar lång tid, kan vi nöja oss med att säga. Säkert ett år. Vi har ringt och ringt och ringt och mailat och frågat om vi inte kan komma förbi lite spontant, vi kan ta med ett fikabröd. Det är alltid något annat i vägen. De kan inte, har andra planer. Om de ens svarar i telefonen.

Deras nya lägenhet är inte så ny längre, när vi väl kommer på besök. Vännen har bakat fyra sorters kakor, han har schyssta märkesjeans och sköna möbler. Vi tycker att han har förändrats lite, men så länge han är lycklig spelar det mindre roll. Dessutom var det ju så länge sedan vi träffade honom, och alla förändras ju lite när de blir seriöst förälskade. Och hon verkar mysig. Vi ser fram emot parmiddagar, nästa fika hemma hos oss, nyårsaftnar. Men det blir inte så. Det blir väldigt långt från det.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Faktum är att det är senaste gången jag såg honom. Jag minns inte vilket år det var, inte vilken årstid, men om jag visste att det var sista gången skulle jag varit mer vaksam på detaljer. Jag minns dock att vår dotter kröp omkring på deras tjocka matta bland en härva av sladdar. Hon kunde inte gå, så det måste varit minst fem år sedan.

Mr Buzz har träffat honom en gång därefter. Han har också skrivit brev, mail, ringt, sms:at. Förgäves. Inte ett svar, inte en replik.

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berättade att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Ingen vet vad som hände. Inga vänner, inte Mr Buzz, inte jag, inte Gud, inte ens Lars Winnerbäck. Jag antar att han vet själv, att han har det klart och tydligt framför sig. Att han gjort ett val och att inga tvivel i världen rister i honom.

Det är så sorgligt, så sorgligt. Han gifter sig och hans bäste vän är inte där.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Han fattas oss.

Fest i helgen

Jaha tänker ni. Bryr sig inte Babban om att kommentera från landskamper längre?

Jodå, där har ingenting förändrats, men i lördags var vi bjudna på fyrtioårspartaj och med undantag för en uppkopplad Nokia under bordet, missade vi både Linderoths smärta och Zlatans stolpträff. Det andra var inte så högt underhållningsvärde på har jag förstått?

Festen var nog roligare.

Mera fotbollsbilder

Det var fotbollscup även den här helgen, och jag hade nya objektivet med mig i handväskan (måste nog köpa en proffsigare kameraväska om jag ska fortsätta knarka tillbehör). Jag tog några bilder och nu håller jag som bäst på att lära mig att ställa dem i Photoshop, justera nivåer och grejer.

Riktiga fotografer skrattar nog, men jag har hittat en ny hobby.

Frid i hemmet?

Valfri kväll i veckan: Kylen gapar tom så när som på en sladdrig purjo och några ledsna tomater.

Visst är det så att ibland är man hur präktig och planerad och duktig som helst. Kassler, bacon, lammfärs, färsk kyckling och en glimrande lax insvept i vitt papper ligger och brottas i kylen. Creme fraiche, persilja, citroner och morötter tittar glatt på. Mangojuice och västerbottenost kivas längst upp medan blåbärsfilen tar nacksving på prinskorvarna.

Andra veckor har man inte hunnit. Det är ganska lätt att förstå om man tittar på familjens veckoschema som förutom fotbollsmatcher, hårtvätt, gymnastikuppvisningar, biltvätt, tennisträningar, biobesök, läxläsning, löprundor, tvätt, disk och lekkamrater gärna ska innehålla en strukturerad tur till Maxi.

Kanske var det därför jag blev så glad när jag hittade värsta finaste affärsidén.

Måndag eftermiddag levereras några kassar färsk, ekologisk mat med tillhörande recept till din dörr. En kötträtt, en kyckling, en vegetarisk och en fisk som räcker till fyra personer.

Det kunde inte komma mer lägligt, vi nappade direkt.

Om en dryg vecka kommer första leveransen. Babban rapporterar förstås live och hoppas att det är lika bra som det låter.

...

Hur det slutade?

5-4 i sudden. Min favör.

Stor dag

Idag har det skrivits historia här på byrån.

Någonting väldigt, väldigt stort har hänt. Något som förändrat hierarkin, som ritat om kartan, som definierat om världsordningen.

Min tidigare ohotade bordshockeypiskande kollega (som tävlar i VM och prylar) har – för första gången ever – fått stryk av någon i rookieligan. Det är också första gången han fått stryk av en tjej.

Jag har jobbat här ett år nu, men det här är lätt min bästa dag.

Just thought you´d like to know.

Karaktärsröst

Glad ändå

Medan jag satt hemma i soffan med lite kramp i magen (hade inte ätit i tid) och en uppspelt liten kille (Elfsborg ledde sin match med 3-0) hade Blåvitt kramp på Ullevi. Det var en riktigt tråkig, ointressant och oinspirerande match helt utan underhållningsvärde. GAIS hade eventuellt en målchans, Blåvitt hade eventuellt ett par. Om man vill vara snäll.

När jag gick och lade mig gjorde jag det med förvissningen om att det inte blir något guld i år, men att jag fortfarande har sju kapitel kvar i Slam.

Och jag gillar den. Den får mig att skratta, att tänka, att spritta, att le. Något som varken Blåvitt eller GAIS lyckades med.

Fotboll och lite mera fotboll

Nu ska jag iväg och spela boll med mina kolleger. Vi ska möta något annat försoffat företagskorpgäng som ändå börjar på ”IFK” och sedan var det någonting jag glömt. Det känns åtminstone så semiproffsigt att jag får upp lite puls och något helt annat än Trucken, VVS Amatörer och Benskyddet.

Näpp, dags att byta om. Och ikväll blir det att badda skrubbsåren till Göteborgsderbyt. Den går på Canal+ så jag slipper ta mig ut i verkligheten.

Skönt.

Mera fotbollsreklam

Och efter GAIS-matchen är det match mot AIK. Där har det också snickrats kampanjer för att piska upp stämningen (som om det skulle behövas).

Vilken kampanj är bäst tycker du? Gaisblomman eller Många Glenn/Mycket fisk?

Gaisblommor

I morgon ska Blåvitt ta tre pinnar mot GAIS, är det tänkt. Inför alla derbyn numera ligger en reklamkampanj och pyr, för att piska igång stämningen (och sälja fler derbybiljetter) lite grann.

I Göteborg (och i reklmabyråvärlden) har vi den senaste veckan läst om Gaisblomman. Hur det gick med kampanjen kan man läsa här.

Eller så kan man fortsätta följa den här.

Low key

Helgen har försvunnit i skön slapparanda. Visserligen tog fotbollscupen igår mer än halva dagen i anspråk, och storhandling på Maxi ännu en timme. Dessutom kryddade vi gårdagskvällen med indisk kycklinggryta och kvällskonsert (med Sofia Källgren minsann) på en picknickfilt vid Rådasjön.

Men den här söndagen, den har varit riktigt lugn och det var precis vad jag behövde. Klockan är närmare fyra och jag ska ta tag i dagens första ansträngande aktivitet. (Läsa böcker och göra amerikanska pannkakor till brunch räknas liksom inte dit). Strax kommer min kollega och hämtar mig, vi ska jobba samtidigt som vi lägger minst åtta flåsande kilometer bakom oss.

Ikväll blir det kassler-någonting och en film.

En riktigt skön, icke-görar-dag.

Hur lång är en fotbollscup?

Jättelång. Lite bättre i tjugofem grader och sol. Ännu lite bättre om man får köpa kexchoklad i kiosken.

Men ändå lång.

Höjdpunkt

Det verkar som det är mest måndag morgon och fredag kväll. Däremellan är det ett himla tempo, som vi som bäst försöker hålla ihop från varsin ända, Mr Buzz och jag.

Nu är det i alla fall fredag kväll och vi har lyckats sno ihop en köttfärssås Osso Buco (jag tror att det bara innebär lite rivna rotsaker, en skvätt kalvfond och en skvätt balsamvinäer mer än i en vanlig köttfärssås), dela en flaska ganska kass Rioja och lagt i alla fall ett av barnen. Det andra är inne hos grannkompisen och Mr Buzz ser på någon form av nostalgikonsert med Pink Floyd.

Då har ni läget hemma hos familjen Buzz.

I morgon är det fotbollscup. Då tänker jag testa mitt nya objektiv och njuta av solen.

Sökte och fann Babban

Klicka på bilden för att få den läsbar.

Du kan vara lugn. Det är nog ingen fara.

Kunskap och verklighet

Jag är hemma från min kurs igen och upptäcker att det är lite jobbigt att landa i vardagens alla små annonser och spårvagnssidor och foldrar och mässmaterial. När man har huvudet fullt av lust och kunskap om hur man ska få fram nästa Cannes Lion-kampanj.

Nåväl, det gäller väl att hitta det stora i det lilla. Att landa en stund och sedan sätta fart igen.

Men insikter är jobbigt, så är det bara.

Det tar på krafterna

Ojsan. I huvudet är det urblåst efter en dag på kurs. Jag har lärt mig massor, träffat kreativa team från både Köpenhamn, Frankfurt och Istanbul. Jag har förstått att man kan förlora en idé, innan man ens visste att man hade den. Jag har fått energi, och griskött till lunch.
Och jag har druckit en Tuborg Klassic minsann.

Nu ska jag snabbt svida om för det ryktas om tapas lite längre bort på gatan.

Eventuellt återkommer jag senare med lite insikter, eventuellt somnar jag med kläderna på. Vi får se.

Framme

Det är nästan midnatt och jag sitter oförklarligt pigg på mitt hotellrum och känner på nätverkskabeln. Alldeles strax ska jag tvätta bort tågsvetten under armarna och krypa ner i min generöst tilltagna säng.

Mobillarmet är satt på 07.30. Tills det ringer tänker jag sova djupt och hårt.

Jag tänker lite på de därhemma, fast det bara var fyra timmar sedan jag pussade dem hejdå. Därför riktar jag en liten hälsning innan lampan släcks här i Köpenhamn:

Natti natti sov gotti gotti.

På spåret

Det är söndag kväll och jag sitter någonstans mellan Halmstad och Ängelholm på X2000, på väg till Köpenhamn. I morgon bitti startar en kurs som jag och min AD-kollega av en slump sprang på häromdagen.

Den handlar om "Catch the big idea" eller något i den stilen och under två heldagar ska vi i workshop-format manglas i förmågan att snabbt ta fram oväntade lösningar på kommunikationsproblem.

Vi har förstås sett till att boka in oss på ett riktigt najs hotell också, bara tanken på mörkläggningsgardiner och frukostbuffé i två dagar gör ju jobbet för mig numera.

Nåväl, vi har två timmar kvar på tåget. Men med lite gratis kaffe, några magasin och hyggligt fräsig uppkoppling ska väl det gå vägen.

Bra start

Jag skulle ta bussen i morse och kom lagom för att se att den låg fyra-fem sekunder före mitt schema. Jag insåg att jag var tvungen att börja springa med datorn och väskan och A3-blocket under armen, för att hinna ikapp den innan dörrarna skulle gå igen.

Jag sprang fort. Sådär fort så att hälarna slog i baken på riktigt sprintervis. Tror du gubben stannade kvar den extra sekund som det skulle kostat honom?

Naturligtvis inte.

- Jag är väl ingen förbaskad serviceinrättning, tänkte han buttert bakom ratten, klämde igen dörrarna och pyste iväg.

Och jag som i vissa lägen inte beter mig speciellt balanserat, gav papperskorgen bredvid ett ordentligt rapp med paraplyet innan jag skrek Jävla rövjävel efter honom.

Moget, eller hur?

Uncool men väldigt bra

Jörgen Persson har just tagit sig till semifinal. Jag har blivit allt mindre OS-intresserad, men pingis är fasen en rolig TV-sport. Jag tog mina frukostmackor och kaffe och C-vitaminboost och satte mig i soffan för att följa dramat.

Man måste ju bara säga det att även om han vinner och det är jättespännande och man tycker att han är grym och man är engagerad matchen igenom, så känns ändå segergesterna så... så… så fåniga. Lite gulliga, på sin höjd.

När en tennisspelare eller fotbollspelare spelar hem matchen finns det mängder av kaxiga sätt att brösta upp sig, sträcka armarna rakt ut, dra tröjan över huvudet eller smasha upp en boll på läktaren. För att inte tala om hur en 100-meterssprinter visar för världen att han (eller hon) just blivit världens snabbaste man (eller kvinna).

I pingis gör den som vinner en luftsving med det lilla röda racket och kanske lägger sig på gummigolvet – halvt under bordet – innan han som en grand finale hoppar upp på förbundskaptenen i en plaskblöt koalakram.

Livet v. 34

Vi är mitt uppe i en intensiv arbetsvecka, så om jag inte ser på Den inre fienden (det gör jag inte längre, för den är slut) så sover jag. I enstaka fall bakar jag rulltårta och igår sprang jag faktiskt hem från jobbet.

Vad jag inte gör så mycket är att blogga.

Fast idag tänkte jag särpa mig lite, som min gamla finländska kollega på SJ Städ brukade säga.

Neeeeeej!

Så åkte Holm också. Och även om det redan var deppigt så var detta på något sätt spiken i kistan.

Det stannar nog på tre medaljer.

Holmfeber på arbetstid

Här på jobbet är det pressat. De flesta sitter med lurarna på huvudet och stirrar in i sin skärm. Om det knattrar från tangenterna vet ingen, det hörs inte för musiken som bedövar, bäddar in, skärmar av.

Men plötsligt hoppar någon upp, springer iväg mot köket, tar kurvan i hög fart. Då vet man att det är dags för Stefan Holm i höjdhoppsfinalen. Det är bara att springa efter.

Man får ju ingenting gjort. Var tredje minut ska det upp och springas.

Jaha nu var det dags ige

Läs inte det här! Det är dötråkigt!

De har redan förvarnat på jobbet att det här kommer att bli Week from Hell. Det är upp till var och en att tolka det bäst man vill, samt att planera sin vecka utifrån det.

Vi bestämde oss illa kvickt för att göra måndagen till långbänk och stanna kvar så länge det behövs. Så kanske man kan vila lite senare i veckan.

Det är planen just nu. Klockan närmar sig 19, vi är hungriga och vill hem. Vi ska bara göra färdigt först, som Alfons Åberg skulle sagt.

Och med det lämnar jag kanske världens mest meningslösa inlägg bakom mig.

Räftskiva

Igår var vi på kräftskiva i Bovallstrand. På bilderna ser ni läget och omgivningarna. Och vad kan man säga?

Idag är jag lite trött och välidigt otippat sugen på aprikoser.

Märkligt. Men fint, på något sätt.

Dålig fantasi

Hur många dagar har OS pågått nu? Sex? Sju?

Är det någon mer som lagt märke till att André Pops haft samma skjorta varje dag?

Go Ara!

Nu har jag lyssnat på experterna och sett på bilderna upprinnelsen till Ara Abrahamians vredesutbrott. Till och med jag som är en total brottaranalfabet förstår ju att domsluten är vederstyggliga.

Jag tycker att Ara gjorde rätt. Han underkände domarkårens - och bedömningsförfarandet i sportens - legitimitet genom att trotsigt slänga medaljen på mattan.

Det var inte bara ett tydligt brottarfinger up yours, det satte även internationellt fokus på skandalen.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med medaljen. Plockade Mylläri upp den? La den i fickan och ger till Ara på flyget hem? Eller ligger det fortfarande ett olympiskt brons på en matta i Peking?

Torsdagsmåste

I morgon kl 13.00 och 22.12 är det Mia & Klara som håller hov i Sommar i P1.

Missa inte!

Fas två

De sista åtta åren har jag trampat (eller åkt buss, eller bil, eller spårvagn) hem så snabbt jag kan efter jobbet. Jag har alltid bråttom hem för att hinna krama barnen, prata lite med dem, hjälpa till med läxorna eller med att göra prinsar och prinsessor av toarullar, hänga några kassar bakom en street hockey-kittad son eller bara pilla dottern i nacken när hon ser Bolibompa.

Idag var inget undantag. Jag hoppade på damcykeln och satte av i motvinden. Fyrtio minuter och en fuktig tröja senare var jag hemma och ropade "hallå" i hallen. Barnen satt vid matbordet och pratade, Mr Buzz var på andra våningen och bytte om. Ingen såg mig, ingen hörde mig.

- Hallå!, ropade jag igen. Lite högre den här gången.

De vid matbordet tittar inte ens upp. De fortsätter att prata om vad de nu pratar om.

- Är jag osynlig?, undrar jag.

De tittar uttråkade upp från sin hamburgare och säger "hej mamma" med förpliktigande blickar. Sedan fortsätter de prata om, ja, vad de nu pratar om.

- Hur har ni haft det idag?, försöker jag fast jag vet att jag inte kommer att få något svar.

De skyndar sig att äta upp, duka av sina tallrikar och skentvätta händerna.

Sedan springer de in till sina grannkompisar, samtidigt som Mr Buzz kommer ner och säger att han åker till en kompis nu.

Jaha. Tänker jag. Vad är det här för ny fas? Ska det vara så här nu? Vad fort det gick, hinner jag tänka innan jag tänker att OS, en bok, disken och bloggen ska få min odelade uppmärksamhet ikväll.

Tisdagskväll

Trots att regnet piskade sig fram träffades vi i spåret igår kväll, min vän och jag. Vi ville inte riktigt lämna värmen i bilen för att träffas av de obarmhärtigt kalla dropparna, men hade vi bestämt att vi skulle springa så hade vi.

Första halvan av spåret snackade vi skit. Andra halvan fokuserade jag på att inte kräkas, att inte gå, att inte ge upp.

När vi kom i mål kände jag mig riktigt nöjd. Mascaran satt som en krans under ögonen, ansiktsfärgen drog åt lila och bröstet sprängde.

Efter en varm dusch och en skål med müsli somnade jag gott i soffan. Jag tror det var OS på TV:n och att Phelps vann.

Right?

Mumma

Dagens bokpaket har kommit och det var tur för igår kväll läste jag ut boken om eländeshistorierna från Groznyj. Därför tar jag nog och börjar med någon av de mer lättsmälta böckerna i försändelsen.

Tipstack till Kontorsråttan och ja, jag ska även beställa "Skugga".

Promise.

Kl. 16.55

När man tittar ut genom de mörka, regnvåta fönstren är det svårt att avgöra om det är 12 augusti eller 12 november.

Nystart

När det är 30 grader varmt och luften dallrar får jag väldigt liten löplust. Ingen alls skulle jag kunna drista mig till att säga.

Men när regnet hänger tungt över spåren och temperaturen kryper ner till en sådär 17 grader, ja då har jag ingenting att skylla på. Därför har det blivit några löprundor den sista veckan faktiskt. Och ikväll är det dags igen. Jag har bestämt träff i spåret med en väninna och då går det fanimej inte att banga ur heller.

Inom kort kommer jag också att inhandla nya löparpjucks.

Välkommen, nya liv.

Tebaka

Jag är tillbaka på jobbet, liksom de flesta svenskar anar jag. Det är inte alltigenom hemskt, utan faktiskt ganska trevligt.

Det är väl bara konstaterandet att det inte var så hemskt länge sedan jag var här. Att min plats ser ut som när jag lämnade den. Att iTunesbiblioteket inte uppdaterats. Att projektens status har gått från ”vilande” till ”pågående”. Att vi är något mer solbrända och har något färre påsar under ögonen. Att portkoden är densamma - och att den fortfarande satt i fingrarna.

Allt är sig väldigt likt. Nästan så man börjar fråga sig om man ens varit ledig?

Dagens göteborgare

Om vi nu ändå är inne på teman så skulle dagens tema kunna vara Lär känna din stad. Idag, efter att vi känt oss lite uttråkade och veliga, styrde vi kosan mot Lundbybadet.

Där hade vi aldrig varit förut, men utomhusbassäng lockade för att ytterligare krama ur simkunskaperna någon liten detalj, innan säsongen helt är över.

Eftersom det var 19 grader i luften och stora, fluffiga moln mest överallt var vi nästan ensamma om att ta oss dit idag. Vi badade, övade dykning, simning, hopp och magplask. Det var riktigt trevligt, varmare i vattnet än på land, så det tog emot att gå upp. I anslutning till badet hade de en helt nylagd basketplan, vollebollplan och lekplats. Vi provade lyckan med en lånad volleyboll en stund innan vi köpte med oss lite lunch och åkte upp på Ramberget.

Där fick barnen sig en lektion i väderstreck och Göteborgs landmärken. Utsikten är faktiskt enorm.



Utsikten från berget

Babban rekommenderar!

Japan i da house

Vi gillar ju det där med teman i vår familj. Eller om sanningen ska fram så är det väl mest jag.

Igår hade vi Japanafton hemma hos oss. Vi introducerade sushi för barnen vilket de inte direkt jublade över, men teriyakilaxen och riset gick visst ner. Om inte så fort med ätpinnar, men det var ju premiär.

Sedan såg vi Min granne Totoro och den tyckte vi om alla fyra.

Även om jag tyckte mig se att Mr Buzz mest ägnade sofftiden åt sudoku.

Men så länge han håller sig till temat antar jag att det är okej.

I 89:e

- Det känns lite snopet det här, säger Glenn Hysén efter 3-2 till Basel.

Ja du Glenn, det var väl tidernas underdrift. Inte bara tappar de två mål efter en kanoninsats. Målet är dessutom en klassisk domartabbe. Hjalmar får bollen i bakhuvudet och domaren blåser för hands.

Herr Röv.

2-2

Å herregud. Jag har just lagt barnen och Basel verkar ha kvitterat till 2-2.

En kvart kvar. Kan bli jobbigt det här.

Vips så blev jag glad

Och nu Robin Söder!

Basel måste nu göra två, jag måste lägga barnen. Men det här ska de väl inte kunna missa nu?

Denna Söder, jag tror jag måste tillägna ett helt inlägg i lugn och ro till honom senare.

1-0

Plötsligt känner jag mig väldigt upplyft!

Härligt Wernbloom!

Underfundig

För att vara lite deppig måste jag säga att jag är häpnadsväckande produktiv med mina inlägg. (En kall Grolsch får hjälpa dopaminet på traven, det är ju ändå semester.)

Igår kväll låg jag för första gången på evigheters evigheter själv och kollade TV i soffan. Jag kom in i en dansk film som hette Direktören för det hele och det måste jag säga att det var mig en riktigt skön film.

Är det möjligen någon mer som sett den och tycker något?

Babban rekommenderar

Den bästa bok jag läst i sommar och kanske i år är En halv gul sol av Chimamamanda Ngozi Adiche.

Den tävlar, än så länge, med Tusen strålande solar om årets förstaplacering och får fyra nyrostade toast i betyg.

Seså, gå och köp.

Eller så...

Eller så är det helt enkelt alla böcker om krig och eländes elände som jag plöjer som gör mig nedstämd.

Måste hitta något gladare.

Kanske skulle ta mig an lite Madame Ramotswe igen, hon brukar få mig på riktigt fint humör.

Livslusten kommer av sig ibland

Jag undrar om inte jag har någon form av dysfunktion i mina signalsubstanser titt som tätt. För lika förvånad som jag blir över att se gårdagens formulering om hur glad jag var när jag vaknade, lika tom och innehållslös har jag känt mig idag.

Jag kan inte se någon form av glädje i att ta en utflykt till havet (men jag gör det ändå), att läsa första uppslagsboken på en filt i trädgården (men jag gör även det), stöta fänkålsfrön till rotfrukterna (yes är fortfarande kvar och kör runt med den lille morteln), vetskapen om att Blåvitt möter Basel på TV6 ikväll (jag tänker se den).

Jag som brukar spraka av livslust.

Jag som brukar ha energi i överflöd.

Jag som senast igår kväll snodde ihop en tipspromenad och tejpade upp runt kvarteret, för familjen.

Jag som är så rädd så rädd för att dö.

Jag vaknar och ser ingen mening. Känner ingenting. Vill ingenting.

Det enda som skiljer mig från de riktigt deppiga, är att jag vet att det är över i morgon.

Jag tror inte att jag är koko, jag tror faktiskt att det har med den här rackarn att göra.

Innan semestern tar slut

Jag vaknade feberfri vilket gjorde mig på mycket gott humör. Dagen har, och kommer, därför att bli lite mer aktiv än gårdagen.

Än så länge har vi:

Byggt lego
Köpt solgardiner (mycket fina i textil som skyddar mot sol, men samtidigt släpper igenom ljus OCH är energieffektiva)
Kasserat en dator från 1995
Letat efter hårddisk i dator från 1995
Slagit sönder en dator (och eventuellt en hårddisk) från 1995
Tagit fram kyckling till kvällens vietnamesiska middag
Duschat
Vädrat
Bloggat

Nu tänkte jag ta tag i resten av kontoret därnere.

Ses om en stund.

Lite moll

Semestern går mot sitt slut.

Jag har feber och värk i lederna.

Mr Buzz ägnar all vaken tid åt att såga i ett bord.

Jag läser om krig. I Groznyj.

Kunde vädret vara mer passande?

Så väldigt svag

Vi kom hem igår kväll från vår "road trip" längs västkusten, Halland och Legoland. Det var dejligt och Legoland trivsamt, fast mest är jag glad att vi äntligen gjort det. Det överträffar själva besöket skulle jag nog våga säga, även om två i familjen inte håller med.

Sista tjugo minuterna hem på motorvägen fick jag frossa och ont i huvudet. (Mycket lämpligt, Mr Buzz fick packa ur bilen på egen hand:) Själv tog jag en halvtimmes skållvarm dusch innan jag huttrandes kröp ner mellan lakanen.

Febern bråkade sedan med mig hela natten och så fort lagen tillåter knaprar jag i mig en Voltaren, nu mår jag till exempel riktigt hyggligt.

Och Mr Buzz gör veckoinhandlingen...

Glädjen står högt i tak!

Idag sätter vi av mot Legoland.

Check.

Sammanfattningsvis

Det är så typiskt mig. Jag sitter och summerar årets ledighet fast jag är mitt i den här.

Men den här semestern, den är baske mig värd att glutta tillbaka på. Tropiska nätter och badtemperaturer som i Grekland. Kvällsdopp varje kväll och igår vid midnatt var det faktiskt mareld. Salt hud och sur mage. Solrynkor och travar av böcker.

Det kan man summera hur många gånger som helst.

Tysta

Ni är också på semester, tycks det mig.

Det blir inte bättre än så här

Jag har varit lite tyst de senaste dagarna. Det beror på att jag varit upptagen med att hinka rosé, ta kvällsdopp, sova på bäddsoffa, grilla halloumi, åka båt och tälta på ö längst ut i havsbandet.

Så här såg det ut. Vi håller oss fortfarande i bohuslän även om det ser ut som Skåne, klipporna ligger alldeles bredvid. Och där, mitt mellan kobbar och högt gräs, fanns en perfekt liten gräsplätt för två tält.

Vet ni att det är 24 grader i havet?

Slapp slappare slappast

Semestern fortsätter och semestern får gärna fortsätta ännu ett tag. För visst är det så att ju längre ledighet man har, desto mer vill man slappa? Mer vill mer ha.

Jag har haft 4,5 veckor och har 1,5 kvar. Sex veckor. Det är minst en vecka mer än vad alla andra drömmer om, och ändå är jag inte riktigt nöjd.

Tror att jag kan ha varit lärare i mitt förra liv.

Eller pensionär.

Rikt ordförråd

Sjuåringens utbrott när det visade sig att vi gjort kycklingburgare och inte vanliga hamburgare till middag:

- Ååååh, jag vill inte äta den idiopenska kycklingen!

Ja, vad svarar man på det? Mr Buzz slank genast upp för trapporna för att googla på detta för oss okända ord.

Som tur var fanns det 0 träffar på Google.

Tills det här inlägget antar jag?

Mera Bovall

Just nu liknar bloggen mest semesterrapportering, men jag antar att det får lov att vara så ett tag till. Vi kom hem igår kväll från vår andra Bovallsvecka, och den var naturligtvis ännu lite bättre än den förra. Mest för att vädret äntligen dunkade till ordentligt och höll sig över trettiostrecket fyra dagar i följd. Vi åkte båt ut på ö och badade, låg och plaskade på badholmarna och spelade tennis.

Nu är vi hemma i ett stekhett hus och har ägnat kvällen åt Uno i trädgården samt att begrunda att det nu "bara" är 16 semesterdagar kvar.

Hulla hulla hulla!

Ikväll får vi fira! Lägg genast champagnen på kylning, spring över till fiskvagnen och köp oförsvarligt många ostron, blås upp gamla dammiga ballonger, hissa flaggan.

Det här är Babbans 1000:e inlägg.

Inte det allra bästa, men ändå. Lite uthållig är jag allt.

Nästa semestertripp

I morgon bitti sätter vi av mot Bovallstrand igen. Tennisskolan börjar kl 10 så beger oss tidigt, ska bara hämta upp sjuåringens kompis först. Fyra dagars tennisspelande, högtryck och grillande.

Looking forward!

Hans de Hmm Hmmms utställning

Idag har vi varit på en helt fantastisk utställning på Världskulturmuséet, den hette något med fotboll och det lockar naturligtvis oss.

En holländare har tagit bilder över hela Europa på matcher i gärdsgårdsserier. Vi gick där i en dryg timme och mös, log och värmdes av bilderna. Jag tror att utställningen håller på till 27 juli, så passa på att göra ett besök, det kan jag varmt rekommendera.

Sommar sommar sommar

Den här sommarens bokskörd. Hennes mjukaste röst har jag plöjt och En halv gul sol är jag halvvägs igenom. Sedan glömde jag lägga Zlatan är Zlatan och I skuggan av San Siro i högen.

Lite fotboll, lite Nigeria, lite inre resor, lite Tjetjenien och krigsreportage.

Jepp, no sunshine, men det passar ju de yttre omständigheterna som handen i handsken.

(Klicka på bilden för att få den större)

Vänerkärlek

Vi var ju i Lidköping i fredags. Efter lite krånglande med vägbeskrivningar (jag har lite diffust svaga minnen från vissa områden i min uppväxtstad även om jag bodde där i sjutton år) så hittade vi äntliten fram till våra vänners nyinköpta sommarhus. Precis där Vänern möter land och land möter en snårig gräsbevuxen slänt kan man klättra upp på en alldeles magnifik veranda.

Ni vet en sådan där väl tilltagen sak där man kan ha långbord med kräftskiva. Eller bara två vilsamma rottingschäslonger med fårfällar och filtar och en portabel radio. Där det lämpar sig alldeles utmärkt att dricka punsch, eller te, eller vin eller porter, eller flädersaft eller faktiskt vad som helst.

Det var en veranda som ger blanka fan i om det regnar, är molnigt eller soligt. Det var en veranda som verandor var förr.

Så ska jag också ha det när jag blir vuxen.

Från öde till high-life

Lika skönt som det är att komma hem och packa om och landa lite, lika trist är känslan av tomma gator och ödemörka hus. På vår gata är det ett myller av barn och inlines och cyklar från april till juni. I mitten av augusti tar det fart igen, men däremellan är det skrumpet och dött.

Därför blev det en rolig överraskning när sjuåringen fick hem inte mindre än två kompisar idag. Just nu hörs utanför! och mål! och nej! och stolpe! från baksidan, där sjuåringen och lillskruttan utgör ett lag och kompisarna ett.

Jag och Mr Buzz dricker kaffe. Han läser om Stalin och jag bloggar.

Fin semester det här.

Utflykt

Idag blir det en trip down memory lane. Vi ska till min födelsestad och hela familjen lyser av föräntan inför detta ögonblick.

Eller kanske inte. Barnen undrar varför vi måste åka till ett så lökigt ställe mitt bland åkrarna och inte blir det bättre när vi pratar om porslinsfabriken eller det stora torget.

Vi ska i alla fall hälsa på goda vänner och fotbollen är instuvad bland badkläderna så det kan nog bli bra det här. Femton grader och regn stoppar inte oss!

Dessutom finns där norra Europas bästa kebabrestaurang.

Det började bra

Första semesterveckan visade visserligen upp ett glatt och soligt och varmt ansikte, men för mig blev det en hel del jobb också. Jag kallar den inte för första semesterveckan, utan smygstarten.

Första semesterveckan blev istället västkusten och Bovallstrand. Det är den enda traditionen som är konstant i vår familj, en vecka varje sommar i Bovall. Fjolårets vecka spenderades under smattrande kapuschonger eller spelandes Uno i vår hyrda källare.

I år blev det desto mer krabbfiske, båtturer, bergsklättring, bärplockande, tennismatcher och middagsturnerande. Vi hann också med att besöka Fjällbacka och "helvetesgapet", Bryggan och en vikingaby utanför Hamburgsund. Och räktombola (sjuåringen älskar att ta lotter och att förstapriset var räkor bekom honom inte) på Smögen (han vann 1/4 kilo förresten) och två besök hos kompisen som bor där åretrunt och där de kan få sjuåringsutlopp för sådant som rör Torres, Henri och hästkrafter.

Summan blev nio dagars glatt festande för hela familjen.

Just nu är vi hemma och laddar om.

På måndag drar vi dit igen, den här gången för fyra dagars tennisskola.

Hej igen

Nej jag har inte trillat av pinn. Bara haft lite skön västkustsemester.

Snart är jag tillbaka även här, måste bara packa upp och tvätta och fylla kylen och landa lite först.

Enda smolket i bägaren

Att jag inte fick ta på honom.

Är han verklig? Finns han på riktigt?

Jag är inte säker, men jag stod så nära att jag kunde räkna näshåren på honom, så om det var en replika var den välgjord.

Just när man trodde man sett allt

Det blev även en lördagskonsert för Babban. Slug som få sattes jag av på Korsvägen vid 17.50. Knallade bort till Ullevi och smög mig oskyldigt, obemärkt, in i kön långt fram. Två minuter senare släppte de på och jag höll vänster för där fanns luckan på fredagen. In i fållan och sen tassandes ända fram, mellan sittande fans, där min kompis satt som hade köat sedan strax före lunch. Jag fick lov att hålla lite låg profil, och gömma handen i fickan. Alla andra i fållan hade förstås spritpennenummer på händerna. Jag höll mig bredvid 21:an.

Sedan satte det igång och svetten sprutade, benen värkte, armarna satt fast, fötterna bad om nåd. Men jag studsade lyckligt lyckligt vidare.

Det var fest igår igen. Och när fredagens avslutningslåt American Land tonade ut och Bruce introducerade bandet och klockan var 23.45, då var jag säker på att det var över. En utmattad Bruce tog Miami Steve i hampan och tackade publiken. Steve får syn på ännu en skylt om en önskelåt och han pekar och plirar mot Bosse. Bruce skakar på huvudet, det är slut. Han är färdig. Trött. Tar av sig gitarren, tackar än en gång.

Jag plockar mentalt ihop det jag spritt ut och förbereder mig för att lämna Ullevi och E Street Band och Bruce, för förmodligen sista gången.

Det är då han drar igång Twist And Shout.

Kvick

Om han inte sprungit så snabbt, 59-åringen, hade detta kunnat bli en riktigt hygglig bild.

Låtsnabb

En av de två som trängdes framför mig var av varan äkta konserträv. Han var spanjor, i trettiofemårsåldern och en Springsteenkännare av ruggiga mått. Efter en stund ser jag att varje gång en låt är på väg mot sitt slut, tar han upp sin Nokia och skapar ett nytt meddelande. Mottagare är densamma varje gång. Ett nummer som startar med +34 och som verkar heta Rocio.

I alla fall. När E Street Band lägger upp första riffet skriver han blixtsnabbt ner låten och skickar till Rocio. Hans öra reagerar vissa gånger innan låten ens satt igång. Mycket imponerande.

Min vän som står med en bekymrad rynka mellan ögonen och försöker komma på vilken låten som just satt igång står precis bakom mig. Det är då jag kommer på det. Jag sneglar över spanjorens axel, helt omärkligt, och så vänder jag mig om och lite uttråkat säger jag Sandy. Nästa gång gäspar jag ur mig The Rising, men när jag gör detsamma på introt till Mary´s Place har han avslöjat bluffen.

Det finns inte en chans att man kan knäcka låten så snabbt.

Om man inte sett hundratals konserter och egentligen struntar i stämning och fart och känsla och kärlek och glädje och svett. För spanjoren, han gick när han hade knäckt sista låten.

Det var helt enkelt inte värt att höra den, utmaningen låg i leken.

Årets grej

Jag tänkte berätta lite om konserten igår kväll. Herreminskapare är det första ord jag kommer att tänka på. Men jag börjar med en liten redogörelse.

Jag satte mig på vagnen från Mölndal först vid 18-tiden. Min fanatiske konsertkompis sms:ade likt en sann fanatiker om var i kön de stod och hur insläppet rullade på. Själv satt jag och sög på en Ramlösa och funderade på vilken låt han skulle starta med. Radio Nowhere anade jag.

Jag kom fram till min kompis i precis rätt tid, de hade bara någon meter kvar till grinden och mycket fult (men faktiskt också lite naivt) travade jag före några tusen köande och mötte ett tomt Ullevi.

Vi satte fart mot scenen och upptäckte till vår förvåning att insläppet till främsta fållan fortfarande stod öppen. Vi gick in. Ingen sa till oss. Jag tyckte lite synd om de som köat i tio dagar när vi satte oss fem meter från scenen, men jag kände mig samtidigt lite slug. Nästan street smart.

De närmsta timmarna slog vi ihjäl genom att fortsätta diskutera öppningslåt. Independence Day gissade kompisen, det var ju ändå fjärde juli.

När konserten väl drog i gång märkte vi att vi stod allra längst fram. Bara två guppande huvuden framför mig. 57 983 bakom mig.

Vilken låt han startade med?

Born in the USA såklart.

We should have seen it coming.

Läkning pågår

Sommarlov för barnen, semester för oss.

Det betyder läkning. Ett slitsamt år av sångsamlingar och gungande på dagis ska få ro. Grusfotboll på både kort- och långrast och långa fritidsdagar ska ersättas med långsov och hemmagjord flädersaft. Kreativ kramp och stressiga projekt ska läggas åt isdan, liksom uppnosiga högstadieelever och jobbiga utvecklingssamtal.

In ska havsluft, utomhusteater, studsmatta, långa fikastunder i skuggan, ett dopp i tången som gör hjärnan alldeles klar, bullbak, skrinda, nybakta frukostfrallor, tre kassar biblioteksböcker, Uno, sommarpratare på P1, kallt rosévin, grillad entrecote, cykelturer, minigolf, Hej Hej sommar.

Öppna sår ska läka, stela axlar ska mjukna, fnasig hy ska bli mjukt brun och uttorkade själar ska skratta.

Inrutat ska bli avrutat.

Och i morgon ska jag på Springsteen.