Det kunde varit värre.

Jag är på väg till jobbet för en dryg vecka sedan. Äsch, nu säger jag ju det igen. Jobbet.

I alla fall, jag ska iväg på jobb en måndag morgon och sitter som vanligt i bilen mellan Göteborg och Borås. Eller vad fan. Det är en eller två dagar i veckan. Så. Plötsligt är det stopp på motorvägen. Huh? Är det fler som vill till Borås? Det har jag inte märkt på dryga två år.

- Det verkar som det hänt en olycka, säger min pendlarvän.

- Vad fan, vi har ju möte nu på morgonen.

I en halvtimma blir vi sittandes i Landvetterbacken. Jag får ringa jobb...f´låt uppdragsgivaren.
När proppen äntligen släpper tvingas vi åka gamla vägen via Härryda innan vi släpps ut på motorvägen igen. Vi har tappat en timma på en resa som normalt sett tar en halvtimma.

På jobbet gnäller jag högt och ljudligt för alla som vill höra. En av mina kollegor lyssnar lydigt och vrider på sin kaffekopp.

- Ja och så tänker man ju på dem som varit med i olyckan.

Yeah right.

Någon har haft en betydligt sämre morgon än jag.

Det visade sig vara en oljeläcka från en tankbil.

Men ändå. Från och med nu ska jag alltid tänka på någon. Som har haft det värre än en bilkö.