Mycket att stå i

Det är hektiska dagar på vår reklambyrå just nu. Nya kunder har travat in, vi anställer ännu en skön person och vi har lovat att leverera saker som vi inte kommer att klara av på ordinarie arbetstid. Det gör inget, det är ju en sida av egenföretagandet som så att säga ingår.

Igår kväll hade vi en ny kund på besök, vi har verkligen gått igång på dem. De skänker (precis som vi) en del av vinsten till välgörenhet, de har en rad mänskliga värderingar inristat i sina kärnvärden, och de är riktigt trevliga som personer dessutom. Igår kväll när han landat på Landvetter efter en lång dag i Stockholm åkte han direkt till vårt kontor för ett möte. Med sig hade han tre stora surdegsbröd som han köpt på ett litet ekobageri i Stockholm, i tre papperspåsar.

Det var en till var och en av oss som hade tagit en stund från familjen för att få till det brådskande mötet. Så här ligger nu ett härligt bröd och väntar bredvid min arbetsplats.

Sådana kunder ser vi gärna fler av!

Åttiotalet

Igår kväll rotade jag fram några gamla fotoalbum i källaren. Jag tänkte att jag skulle visa barnen ett gäng bilder från mitt utbytesår i Australien 1991, jag mindes att det var lite bilder på mig och koalor, mig och kängurur, mig och blåsfiskar, mig och krokodiler (en del på mig och FourX, det lokala ölet också, men dem bläddrade jag kvickt förbi) som jag trodde att de skulle gilla.

Dessutom tänkte jag att det kunde vara roligt för dem att se att jag inte alltid varit såhär gammal, utan en gång i tiden ung och elegant.

Vad jag inte hade räknat med var nioåringens kommentar vid anblick av första bilden där jag sitter på flygplanet och smilar upp mig:

- Men mamma, varför hade du peruk?

- Det är ingen peruk. Det är mitt åttiotalssvall, svarade jag och kände att det där med fotoalbum från the past kanske inte var en så bra idé. Entusiasmen dog lite i takt med att jag själv formulerade frågorna, inne i mitt lilla mammahuvud.

- Varför har du byxorna så högt uppdragna?

- Varför gick du i t-shirt i herrstorlek och varför satte du upp håret i en sådan där ful klut?

Och så vidare.

Sedan var det någon ledsen koala också. Jag minns inte riktigt.

Mitt nya skinn

Jag vet inte vad jag tycker om det nya utseendet på bloggen. Jag hittade helt enkelt en funktion där jag lekte loss ett tag, och så var det något med de här böckerna som jag gillade. Men jag vet inte.

Ska jag byta tillbaka tycker du?

Gummibåt i sikte!

Min nioåring har länge gillat det där med att lägga pengar på hög, att räkna dem och fantisera om dem. Den här sommaren imponerades han av småkillarna som fräste runt med sina gummibåtar bland skären utanför Bovallstrand och vips så hade hans sparande fått ett mål. Nästa år ska han (och syrran som han något motvilligt fått med i projektet, jag antar att han är ute efter hennes lilla plånbok) vara stolt ägare till en gummibåt med 5-hästars motor. Det har han bestämt.

Därför har han nu lagt ut diverse prylar på Blocket, samt att han frenetiskt arbetar på att få upp sin månadspeng.

Igår hörde jag honom sitta och mumla i soffan. Jag makade mig lite närmare och fällde ut de stora öronen och hörde något i stil med:

- 150 kr i månaden ger på ett år 1800 kr med en ränta på tjugo procent, vilket ger...

Hur som helst. Vi har gett honom och lillsyrran i uppdrag att städa toalett och handfat (vi har tre uppsättningar i huset) en gång varannan vecka för att skrapa ihop ytterligare lite pengar. Entusiastiskt sätter de igång med Ajax och WC-anka och allt vad vi har.

Mr Buzz ger dem utförliga instruktioner på hur de ska gå till väga, hur man borstar rent och hur noga man torkar av. Efter en toalett och ett handfat utbrister nioåringen förtvivlat:

- Det här är ju skitjobbigt! Ska vi göra det här två gånger i månaden?!?

Tillbaks i stan

Det är inte så ofta vi tar oss tid att skaffa barnvakt, Mr Buzz och jag, för att gå på bio. Men tidigare i veckan hände det, kosmopolitiskt hungriga som vi var efter en månad vid kusten, och föremålet för kvällen blev omtalade Inception.

Vi satt och mös i biomörkret, samtidigt som morfar och plastmormor tog hand om barnen. Barnvakterna hade velat lite fram och tillbaka tidigare om vad de skulle hitta på under tiden (att bara vara hemma i huset var visst inget alternativ). Morfar vill bestämt ge dem lite kulturell utbildning, samtidigt som han någonstans innanför allt det där gråa håret förstår att barn är som barn alltid varit. De gillar kort sagt inte vad en morfar gillar.

Resultat? Först McDonald´s, sedan Konstmuséet. Alla nöjda.

Och filmen då? Jo tack, en fyra ska den allt ha!

Något om lite

Den här sommarens starkaste minne. Kanske decenniets när jag tänker efter. En brygga, en solnedgång, några barn. Mer sånt!

Det slog mig häromdagen att mycket kan man skjuta på till framtiden, till hösten, till i morgon. Allt utom en sak. Våra barns uppväxt. Den är nämligen här och nu.

Det finns perioder då man undrar vad man håller på med. När man flänger mellan jobb, hämtningar och tusen aktiviteter. När man inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner förhöra läxor, när man glömmer matsäckar och föräldramöten. Dagar när barnen spelar alldeles för mycket tv-spel. Veckor när fredagar är lika med hämtpizza och en mamma som somnar lite pizzakladdig i soffan.

Det är då man intalar sig att sådär kommer inte nästa vecka att vara. Och om det visar sig att det kör ihop sig även då, så blir det i alla fall bättre i höst. Då jävlar ska tempot skruvas ner.

Fast det blir ju sällan så, i verkligheten.

Och sedan när semestern kommer så är man så utschasad att man inte ids tänka ut de där sakerna man drömmer om. Eller vad man faktiskt vill knö in i sina barns uppväxt. Vad de ska ha med sig i livet.

Vi vill ju visa våra barn klippor av bohusgranit, hur man slår itu en blåmussla till krabbete, rofylldheten i att läsa en bok, hur man lagar en carbonara, tjusningen i The Beatles, hur man slår i en tältpinne, hur enkelt det är att koka egengjord flädersaft, trä solvarma hallon på strå, åka skridskor på hemmasjön, ta en meningslös T/R-resa med Djurgårdsfärjan, jogga vid sjön, blicka ut från Ramberget, väga palsternackan på ICA Maxi. Du vet, all möjlig jox.

Det låter ju så enkelt, men alla som både jobbar och försöker hålla ett hus och några barn i schack vet hur svårt det är. Mitt löfte (till mig själv mest) är att åtminstone försöka med de små grejerna, de som finns framför näsan på oss men som man är alldeles för jäkla trött för att se charmen i.

Fast det är klart att ambitionen lever stark just idag. Jag är ju utvilad…

I morgon...

Solen skiner och kycklinggulaschen står och puttrar. Om en stund dukas det upp i trädgården, för den sista semestermiddagen det här året. I morgon ska jag hasa mig upp medan resten av familjen gottar sig i sin egen morgonandedräkt ett par timmar till. Det känns lite konstigt, lite rumphugget att börja när de andra är lediga. Och märkligt att semestern redan är över.

Det går ju alltid så fort. Och så frågar man sig om man hunnit njuta ordentligt, om man är nöjd och utvilad, om man har krafter nog för att ta tag i hösten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas efter första arbetsdagen i morgon, men med möjlighet till en månad till med kvällsdopp, grillning i trädgården och ett glas vin då och då så ska det nog gå bra.