Något om lite

Den här sommarens starkaste minne. Kanske decenniets när jag tänker efter. En brygga, en solnedgång, några barn. Mer sånt!

Det slog mig häromdagen att mycket kan man skjuta på till framtiden, till hösten, till i morgon. Allt utom en sak. Våra barns uppväxt. Den är nämligen här och nu.

Det finns perioder då man undrar vad man håller på med. När man flänger mellan jobb, hämtningar och tusen aktiviteter. När man inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner förhöra läxor, när man glömmer matsäckar och föräldramöten. Dagar när barnen spelar alldeles för mycket tv-spel. Veckor när fredagar är lika med hämtpizza och en mamma som somnar lite pizzakladdig i soffan.

Det är då man intalar sig att sådär kommer inte nästa vecka att vara. Och om det visar sig att det kör ihop sig även då, så blir det i alla fall bättre i höst. Då jävlar ska tempot skruvas ner.

Fast det blir ju sällan så, i verkligheten.

Och sedan när semestern kommer så är man så utschasad att man inte ids tänka ut de där sakerna man drömmer om. Eller vad man faktiskt vill knö in i sina barns uppväxt. Vad de ska ha med sig i livet.

Vi vill ju visa våra barn klippor av bohusgranit, hur man slår itu en blåmussla till krabbete, rofylldheten i att läsa en bok, hur man lagar en carbonara, tjusningen i The Beatles, hur man slår i en tältpinne, hur enkelt det är att koka egengjord flädersaft, trä solvarma hallon på strå, åka skridskor på hemmasjön, ta en meningslös T/R-resa med Djurgårdsfärjan, jogga vid sjön, blicka ut från Ramberget, väga palsternackan på ICA Maxi. Du vet, all möjlig jox.

Det låter ju så enkelt, men alla som både jobbar och försöker hålla ett hus och några barn i schack vet hur svårt det är. Mitt löfte (till mig själv mest) är att åtminstone försöka med de små grejerna, de som finns framför näsan på oss men som man är alldeles för jäkla trött för att se charmen i.

Fast det är klart att ambitionen lever stark just idag. Jag är ju utvilad…