Så fint.

Jag hämtade min mörkhåriga dotter på skolan idag där vi stötte på sonens nya lärare. Vi hälsade och småpratade lite i korridoren. Hon böjde sig fram mot lillskruttan och i ett försök att lära känna sina nya elevers föräldrar och småsyskon utbrast hon lite förvånat:

- Ni är inte alls lika du och din bror.

Jag vet inte varför folk gillar att kommentera vem av barnen som är lik vem eller hur olika de är någon. Jag tror inte heller att det är så roligt att vara liten och aldrig få höra att man är lik någon av sina föräldrar eller sitt syskon. Det är ingen stor grej, men när folk träffar min dotter för första gången är det många som reagerar över hennes mörka hårfärg, och så måste de bara prata lite om det.

När vi kom ut från skolan stannade jag henne och tittade henne i ögonen.

- Lyssna inte så mycket på vad folk säger. Jag tycker i alla fall att ni är lika, sa jag.

Hon kisar upp mot himlen, just innan ett tungt regn bryter ut och vi måste börja springa.

- Vi kanske inte är så lika på utsidan, säger hon och det mörka håret flyger bakom henne.