Babban vs Nature

Jag ska producera en text om kajakande i Bohuslän. Så i helgen bar det av till Fjällbacka för att få lite input till artikeln.

Ett tag när jag satt där i kajaken och hade fått kläm på pedalerna som styr rodret (höger fot gör att kajaken svänger höger) och det var rofyllt stilla vatten, stekande septembersol och klar sikt under kajaken på tio meter, ja då förstod jag tjusningen.

Jag förstod de som naturknarkar. De som vandrar, klättrar, paddlar, åker skidor, långfärdsskridskor och kokar kaffe på trangia. För de lever på kicken som naturen ger. Den fulla upplevelsen. Det totala lugnet. De skjuter det rakt upp i venen. De drar det rakt in i naturnäsan.

Och ett tag var jag beredd att tro att jag skulle springa till Friluftsbutiken (du ser, jag vet inte ens vad de heter) redan på måndag och köpa ett självuppblåsbart liggunderlag eller en snygg vattentät säck. Att vi skulle kunna bli en sån där familj som ger våra barn naturliga upplevelser, snarare än sockervadd på Liseberg.

Men så fick jag en insikt om mig själv. Den är ungefär så här:

Jag gillar att paddla kajak, liksom jag gillar att dricka en pint på en inrökt pub och vråla på Arsenal, liksom jag gillar att läsa Bodil Malmsten, liksom jag gillar att rulla köttbullar, liksom jag drömmer om en vecka i solstol på Mallis, liksom jag gillar att blogga, liksom jag gillar spela tantfotboll, liksom jag gillar att prova röda Cheap Mondays och tro att jag kan komma undan med dem fast jag fyllt 33, liksom jag ser fram emot Picassoutställningen.

Så. Jag kommer aldrig att bli en total naturknarkare. Jag har för mycket annat som jag också gillar, och dygnet har bara 24 timmar.

Men en eller två gånger om året kanske.

Hoppas barnen finner ro i Farfars bilar.