Solen skiner och kycklinggulaschen står och puttrar. Om en stund dukas det upp i trädgården, för den sista semestermiddagen det här året. I morgon ska jag hasa mig upp medan resten av familjen gottar sig i sin egen morgonandedräkt ett par timmar till. Det känns lite konstigt, lite rumphugget att börja när de andra är lediga. Och märkligt att semestern redan är över.
Det går ju alltid så fort. Och så frågar man sig om man hunnit njuta ordentligt, om man är nöjd och utvilad, om man har krafter nog för att ta tag i hösten.
Jag vet inte hur det kommer att kännas efter första arbetsdagen i morgon, men med möjlighet till en månad till med kvällsdopp, grillning i trädgården och ett glas vin då och då så ska det nog gå bra.
Sunday, August 01, 2010
Friday, July 30, 2010
Best!
Idag, om ungefär en timme närmare bestämt, kommer sjuåringens kära vän hem från långsemester i Halland. Det har längtats. Vi har skickat sms och mms, ringt och ritat teckningar. Snart är det äntligen dags. Hon ringde igår och berättade att hon kommer i morgon.
Hela dagen har vi tittat ut på gatan för att se om bilen rullat in. Sjuåringen har tyckt sig höra knackningar på dörren mest hela dagen, men det har visat sig vara diskborsten som slår mot diskhon eller storebror som vevar med innebandyklubban. Ingen kompis så långt ögat når.
För en timme sedan kunde hon inte hålla sig längre, då sprang hon upp till sitt rum och stängde noga dörren efter sig. Sprang ner och hämtade tejpen. Och sedan saxen. Lågt gnolande hittade jag henne i full färd med att slå in presenter och göra små längtansfyllda pyssel till sin vän.
Som den gamla tablettasken där det står Du är best. Det kallar jag mottagande.
Om det är någon som undrar...
... så valde vi att stanna hemmavid. Tapeten är uppe, golven är bonade, gräset är klippt, kaffet är drucket, löparslingan är besökt, boken är färdigläst, rosenbröden är bakade och ute piskar vinden och regnet mot rutorna.
Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.
Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.
Det var den sommaren på något sätt.
Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.
Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.
Det var den sommaren på något sätt.
Sunday, July 25, 2010
Det blir nog att tapetsera...
Åååkej. Jag läser igenom mina senaste inlägg och inser att tonen i dem är direkt deppig. Det är som om semestern hittills varit ett straff, med vissa uppiggande element. Och det är ju faktiskt helt felaktigt, så jag tänkte att jag måste förklara mig, lägga ut texten. Berätta hur det hela ligger till.
Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:
1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.
Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.
Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”
Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.
Den som lever får se.
Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:
1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.
Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.
Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”
Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.
Den som lever får se.
Monday, July 19, 2010
En kort paus
Barnen och jag har tagit ett tillfälligt stopp i semestern och åkt tillbaka till stan. 9-åringen hade en kompis hemma, de har suttit och läst Kalle Anka på golvet i hans rum, sett på Simpson och ätit glass med smultron. Våra två veckors frånfälle har gjort att smultronplantorna i trädgården dignar av både alldeles för mörka och alldeles lagom röda bär.
Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.
Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.
Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.
Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.
Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.
Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.
Thursday, July 15, 2010
Dripp dropp
När vi gick och lade oss i går kväll var det sent. Solen sjönk ner i det alldeles stilla havet, det var vindstilla, tyst, varmt. En sådan där svensk sommarkväll som man fantiserar om ungefär 350 dagar om året.
I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.
Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.
Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.
Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.
I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.
Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.
Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.
Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.
Tuesday, July 13, 2010
Pundaren har gått och lagt sig
Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.
De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.
Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.
Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.
Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.
Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.
De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.
Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.
Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.
Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.
Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.
Sunday, July 11, 2010
Bohuslänsommar
I år har vi bestämt oss för en Sverigesommar. Det är ju alltid en chansning det där, med väder och vind, sol och regn.
Men vackert, det måste vi enas om att det är.
Eller hur?
No comments:
Men vackert, det måste vi enas om att det är.
Eller hur?
No comments:
En omstart
Under 2009 skrev jag totalt 20 inlägg på Barbara Buzz, bloggen som jag startat tre år tidigare. Den som jag så väl behövde som ventil och som verktyg. När jag startade den i maj 2006 var det där med bloggande ett relativt nytt fenomen, och jag längtade efter att få skriva mina egna, oredigerade ord efter år av tyckande och vändande och vridande av varenda tecken jag skrivit, i mitt yrke.
Så jag bloggade. Och bloggade.
När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.
Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.
Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.
För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.
Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.
Jag tror att det kommer mera.
Så jag bloggade. Och bloggade.
När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.
Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.
Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.
För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.
Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.
Jag tror att det kommer mera.
Friday, September 25, 2009
Fredagsunderhållning för en sjukling
Feber och halsmandlar stora som fotbollar har gjort att jag varit lite tyst ett tag. Både här och hemmavid. Nu har jag knaprat penicillin ett par dagar och börjar se ljuset i tunneln. Jag lever till och med i förhoppningen om att det inte blir ännu en natt i svettbadandets tecken.
Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.
Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.
Bara en halvtimme kvar.
Jag vet inte vad som är värst; att vakna varannan timme fullkomligt, totalt genomblöt, invirad i dränkt täcke och på en kudde som droppar - eller att svälja tusen nålar. Nu är det i alla fall snart över, jag har ätit idag och nu dricker jag min första kopp kaffe på tre dagar.
Ikväll är jag extra glad över att vara på bättringsvägen, jag riktigt gnuggar händerna i väntan på att Skavlan ska plocka fram Fru Anka, tillsammans med Henrik Schyffert, i något som inte kan bli annat än riktigt hederlig fredagsunderhållning.
Bara en halvtimme kvar.
Monday, September 21, 2009
Måndag hos mig
Klockan närmar sig elva. Jag har druckit kaffet och ätit gröten. Träningskläderna är packade, om stund ska jag trampa ner till gymmet och det pass som börjar vid lunch.
Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.
Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.
Jag har jobbat några förmiddagstimmar med ett roligt projekt (halvliggandes i en obäddad säng) och på eftermiddagen ska jag starta igång ett annat projekt, men då tänkte jag sitta i stan. En thailunch med två vänner är också inplanerad.
Man måste ju byta horisont, ta en dusch och lämna förorten ibland.
Nytt liv!
För er som undrar var Babban tog vägen och vad som hänt sedan sist ger jag här en kortare summering av det senaste halvåret.
Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.
Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.
Nu är läget ett annat.
I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.
Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.
Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.
Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.
Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.
Någon gång runt februari-mars gick det inte att bedra sig själv längre. Mitt bloggande hade kommit av sig, själva anledningen till varför jag började i maj 2006 hade sakta förtvinat. Jag kände inget behov av att slå på datorn sent på kvällen och krysta ur mig ett intressant inlägg. Jag saknade inspiration, tid, glöd, humor. Jag ville helt enkelt inte.
Ändå tog det ett tag innan jag vågade sluta, eller "ta ett uppehåll" som jag sa. Jag hade ju varit rätt aktiv i tre år, bloggen hade blivit en central del av min vardag. Men ju mer jag jobbade och skrev skrev skrev feta magasin och verksamhetsberättelser och broschyrer och annonser och radioscript och faktiskt TV-script och annat på jobbet, desto mindre ville jag skriva när jag var ledig.
Nu är läget ett annat.
I somras blev jag av med jobbet. Jag hade lagt ner mycket tid och kraft och kärlek på mitt jobb under ganska lång tid. Frustrationen och besvikelsen av att det blev intet stod i paritet med det engagemang jag ansåg att jag lagt in.
Nu har det lagt sig en smula. Jag jobbar på med en massa annat. Flera spännande projekt är i luften och vissa dagar har jag så mycket att göra att jag inte förstår hur jag kunnat jobba fyrtiotimmarsveckor. Jag bakar, tränar, träffar vänner, är vaken på kvällarna, går på fotboll, hämtar barnen, läser, går på föredrag. Och jag jobbar, jag försörjer mig.
Någonstans i den härvan växte passionen för bloggen sig stark igen. För mig är det livsnödvändigt - att vilja skriva. Annars funkar det inte. Det blir krystat, tråkigt, innehållslöst, utan större tankar.
Jag förstår om du gett upp hoppet om Babbans blogg. Jag hade själv gjort det.
Och jag inser att jag måste börja förtjäna mina läsare igen.
Saturday, September 19, 2009
PJ
Nioåringen hade hemma en kompis häromdagen och förutom att leka med pottekulor (!) och provplinka på gitarren så gjorde de väl vad nioåringar gör mest. Fixar i ordning frisyren.
Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.
- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.
Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.
- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.
Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.
Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.
Sonen försvann in i ett ärende på toaletten, tog god tid på sig och kom ut nystajlad med hårtopparna blänkande av vax. Luggen låg tryckt åt höger och alldeles bakom, mitt på huvudet, stod håret och spretade lite åt alla möjliga håll.
- Har du fixat håret?, frågade kompisen.
- Mmmm, svarade sonen och kisade mot spegeln.
- Ska du inte ha PJ-frisyr?, frågade kompisen.
Då blev jag nyfiken. PJ-frisyr, vad är det?, frågade jag.
- Det är när man ställer allt hår upp. Även det där bak, fast luggen är platt, svarade kompisen världsvant.
- Men vad står PJ för då?, fortsatte jag.
- PJ? Partille-Johnny, sa kompisen helt självklart.
Sonen drog fingrarna genom nackhåret och gjorde vad han kunde för att få en frisyr som hade både namn och förkortning.
Själv log jag och tänkte att det här blir ett perfekt blogginlägg.
Monday, August 31, 2009
Wednesday, April 22, 2009
Skjuten som skjuten?
Jag kan inte nog understryka hur underbart det är med sådana här rubriker.
En greve är skjuten, inte en vanlig kreti och pleti, en greve minsann!
Någon mer som känner en doft av artonhundra..?
Vår och fotboll
Ambitionen är verkligen inte att återkomma varannan vecka med ett ursäktsinlägg. Men här är jag igen. Häcken full, låg på inspiration och ständigt med åtminstone en längtansfull blick ut i vårvädret.
Min man åker till Manchester i helgen. Han fick resan i present av sin älskvärda hustru och jag är nästan lika pirrig av förväntan som han.
Igår spelade Arsenal och Liverpool 4-4, jag såg den inte men uppdaterade mig just en sväng på webben. Förutsättningarna för matchen Man Utd – Tottenham som han ska se på lördag blir knappast bättre. United vill vinna, om de gör det har de ett bra slagläge. Vårvärmen spirar även i England och Manchester ska ju vara en bra modestad.
Själv sitter jag hemma i trädgården och fikar.
Min man åker till Manchester i helgen. Han fick resan i present av sin älskvärda hustru och jag är nästan lika pirrig av förväntan som han.
Igår spelade Arsenal och Liverpool 4-4, jag såg den inte men uppdaterade mig just en sväng på webben. Förutsättningarna för matchen Man Utd – Tottenham som han ska se på lördag blir knappast bättre. United vill vinna, om de gör det har de ett bra slagläge. Vårvärmen spirar även i England och Manchester ska ju vara en bra modestad.
Själv sitter jag hemma i trädgården och fikar.
Tuesday, April 14, 2009
Tillbaka - eller...?
Jaha tänker du, är Babban tillbaka nu? Eller luras hon bara?
Faktum är att Babban knappt själv vet. Jag tycker ju att det är så kul och inspirerande och givande att skriva. Men den senaste tiden har jag varit mest på jobbet och väldigt lite fri i tanken.
Men påsken bjöd ju på sjuttongradiga dagar, ötur och glass, fotboll och brännboll, vänner och påsklamm, grilldoft på kvällarna och en härlig påskpresent på Gamla Ullevi.
Så nu känner jag mig utvilad nog att logga in här.
Ambitionen är för övrigt att göra fler inlägg än dem som kommer varannan vecka och bara beklagar sig över hur mycket det är just nu…
Den som lever får se.
Faktum är att Babban knappt själv vet. Jag tycker ju att det är så kul och inspirerande och givande att skriva. Men den senaste tiden har jag varit mest på jobbet och väldigt lite fri i tanken.
Men påsken bjöd ju på sjuttongradiga dagar, ötur och glass, fotboll och brännboll, vänner och påsklamm, grilldoft på kvällarna och en härlig påskpresent på Gamla Ullevi.
Så nu känner jag mig utvilad nog att logga in här.
Ambitionen är för övrigt att göra fler inlägg än dem som kommer varannan vecka och bara beklagar sig över hur mycket det är just nu…
Den som lever får se.
Monday, March 30, 2009
Sugen
Lilltjejen vaknade i söndags, satte sig upp och gnuggade gruset ur ögonen. Håret stod som vanligt som ett burrigt nystan från bakhuvudet och pyjamasen var varm och skrynklig.
- Mamma?
- Mmm?
- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.
Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.
Det fick bli en tur till Panduro.
- Mamma?
- Mmm?
- Jag är så himla pysselsugen idag, sa hon som om hon faktiskt haft tid att fundera.
Sedan drog hon fram sin överfulla pyssellåda under sängen, det tog inte lång tid att notera att vi saknade både garn och silkespapper om hon skulle kunna göra sitt tänkta pennställ.
Det fick bli en tur till Panduro.
Saturday, March 28, 2009
Earth Hour
Jag vet inte riktigt hur det här evenemanget planerades, men att lägga en tyst, svart timme mitt i landskampen mellan Portugal och Sverige satte åtminstone oss i svårigheter. Jag menar, det är klart att man vill ställa upp och jag tycker att sådana här manifestationer är viktiga att delta i. Dessutom har ju barnen full koll och räknar ner och pratar om att "jorden måste få andas lite".
Men ändå.
Portugal - Sverige.
VM-kval.
Hej hej.
Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.
Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.
Det blir vårt bidrag.
Men ändå.
Portugal - Sverige.
VM-kval.
Hej hej.
Vi har bestämt oss för att släcka ner allt, utom teven. De tända ljusen är redo, två våningar redan nedsläckta och snart fimpar vi datorn.
Sjutton minuter kvar, sedan syns bara ett blått flimrande sken från vårt lilla radhus.
Det blir vårt bidrag.
Thursday, March 19, 2009
Studsigt tips!
Dagens tips för er som har Spotify måste bli The Killers och då gärna den smittande sköna Human. Eventuellt räcker det att sätta på närmaste radiokanal för jag känner väl igen den.
Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.
Den får mig i alla fall att studsa upp och ner på min kontorsstol, med mina kolossala lurar.
Tuesday, March 17, 2009
Back!
Jahapp. Babban är tillbaka!
Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?
Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.
Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.
Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.
Nu kör vi igen.
Det trodde kanske varken du eller jag, om vi ska vara riktigt ärliga?
Jag har i alla fall fått tillbaka ett litet bloggsug den senaste tiden, känt att jag vill skriva igen. Eventuellt beror det på att en massa tunga projekt på jobbet går mot sitt slut, eller så är jag bara allmänt påverkad av den begynnande våren.
Alldeles oavsett så har jag dagen till ära fräschat till mitt huvud (bloggens huvud, inte mitt eget, det ska jag göra hos frisören i morgon) och gått och klämt på en massa puttriga inlägg.
Välkommen tillbaka kära läsare, om du inte tröttnat på Babbans silent treatment.
Nu kör vi igen.
Monday, January 26, 2009
Biljetterna i hamn!
Min biljettvän har än en gång visat prov på äkta vänskap och inte baa köat utan även införskaffat biljett till sommarens Springsteenkonsert.
Man tackar!
Man tackar!
Monday, January 19, 2009
Fixelifix
Och på onsdag ska jag slinga mig! Det är ingen ände på kosmetiska detaljer när man ska gifta sig.
Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.
Jag slänger nog in en sexminutare i ett solarie i morgon också, och en promenad ikväll.
Klänningsdags
I morgon vid lunch kommer min sömmerska med klänningen. Hon vill att jag ska prova den så att den är precis som den ska innan definitiv leverans. Det bådar ju gott. Jag tänker att jag ska prova den på vår största toalett på jobbet, mycket spännande!
Oh what a night!
Åttaåringen hade feber hela söndagen och låg mest och ångade i soffan. Vi petade i honom febernedsättande och jag var iväg och köpte 1,5 l Pepsi till den lille sjuklingen. Efter dokumentären om Stefan Holm gick han till sitt rum och somnade rätt av. Jag läste om Glenn Hysén i Offside en stund, Mr Buzz jämförde Baghvad-Gita med Bibeln och just som vi släckt lampan hör vi en märkligt blöt hostning från femåringens rum.
Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.
Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.
Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.
Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.
- Du är världens bästa mamma, viskar han.
På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.
Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.
Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.
Det finns hopp!
Jag studsar upp och springer in till henne, vill inte tända lampan utan trevar mig fram i mörkret. Stöter på en portion spagetti på hennes kudde, lakan, täcke som luktar fränt och förstår att hon varken tuggat kvällens middag eller vaknat av att hon faktiskt spytt.
Vi väcker henne, spolar av henne, borstar hennes tänder. Lägger henne mellan oss även om vi förstår vad det kan betyda, det finns inte så mycket att välja på.
Någon timme senare kommer feberkaminen upp och lägger sig och Mr Buzz byter sin säng mot soffan. Han rosslar och lever, huttrar och ångar. Vi somnar en stund, sedan vaknar han igen och beter sig plötsligt som en mångårig heroinist som ska tända av och drabbats av skrikande ångest. Han reser sig ur sängen, pratar osammanhängande, kliar sig på kroppen, lägger sig ner, ställer sig upp, ropar att "rösterna ska hålla tyst", "stick i väg sa jag", öppnar dörren, lägger sig ner, kryper i hop i en boll och håller händerna för öronen, sätter sig upp, ropar lite till, är på väg nerför trappan.
Jag får tag i den lille hallucinogenen, trycker ner honom i sängen och stryker honom över håret. Efter en stund verkar det som skrek i hans öron begett sig av och han kommer till ro.
- Du är världens bästa mamma, viskar han.
På något sätt har han kanske förstått hur trött jag är och vilket bränsle jag behöver. Jag somnade med honom tryckt svettigt mot magen. I alla fall en liten stund. Sedan var det påtänd knarkare igen tills dess att alvedonen började verka och vi fick somna om.
Nu sitter vi här, helt utpumpade och hålögda.
Men febern, den verkar ha lagt sig och inga fler uppkastningar av femåringen har träffats på.
Det finns hopp!
Friday, January 16, 2009
Thursday, January 15, 2009
Dagens roligaste
När jag kom till jobbet i morse var det nedsläckt runt min arbetsplats. Min allra närmaste kollega satt redan vid sin plats och stirrade in i skärmen.
I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.
- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.
När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.
Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.
Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:
Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.
Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!
/A
I ljuset från den såg han lilablå ut i ansiktet, med exceptionellt tydliga vita ringar runt ögonen. Som en tvättbjörn i allergisk chock.
- Vad fan har hänt?, skrek jag.
- Vaddå?, svarade han, fortfarande med blicken på skärmen.
- Du ser ju jättekonstig ut. Vad har du gjort?, fortsatte jag förskräckt.
- Jag har solat, mumlade han. Lite tyst.
När jag kommer närmare ser jag. Han har solat solarium, ganska mycket för länge, och de där små runda glasögonen hade liksom glidit ner en våning för långt vilket hade gjort att han hade bränt både ögonlock och kinder.
Jag kan säga såhär. Det blev en väldigt rolig dag. Femtiofem muntra kolleger som först förfärat undrar vad han råkat ut för och sedan de mer eller mindre obligatoriska skämten ”jamen det är ju den solkyssta brännan man vill åt”.
Efter en timme skickade han ut ett mail med en bild på sig själv och texten:
Efter att vintermörkret gjort sitt på min bleka kropp tänkte jag att det var dags med lite sol. Jag begav mig till ett bemannat solarie och bad om att INTE få så starka rör... men något måste blivit fel.
Jag vill passa på att tacka för all uppmärksamhet jag fått under morgonen, tack!
/A
Bridezillas på utflykt
Jag bara måste berätta om gårdagskvällen. Det som hände är tamejfan värt att ruska liv i Babbans gamla blogg med, bara det.
Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.
Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.
Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.
Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.
I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.
När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.
Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.
Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.
Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.
Jag och en kollega till mig (en mycket mer organiserad och välplanerad kollega ska sägas) har ordnat med samma sömmerska till våra båda bröllop. Min klänning är halvfärdig (vi gifter oss om en och en halv vecka), hennes ska påbörjas (hon gifter sig i juni) vilket gav upphov till en del skratt på jobbet igår eftermiddag.
Mest åt mig antar jag.
Sömmerskan visade sig bo i Lövgärdet som ligger en liten bit från Angered. Kollegans mamma stod utanför jobbet kl 17 med Crosscountryn halvt parkerad på trottoarkanten. Vi körde igång gps:en (ingen av oss hade bekymrat oss om att ens titta på hitta.se, inte ens den välplanerade kollegan), men kom bara en sisådär tio-femton meter innan den lade av. Handfallna börjar vi leta oss mot Angered, men ingen kan komma på hur tusan man kör dit. Gps:en kom och gick, jag ringde efter beskrivning när vi flabbande hamnat på Redbergsplatsen och vi var millimetrar från att krocka med en spårvagn.
Nåväl, efter en timmes körning var vi i alla fall framme i trevåningshusområdet där sömmerskan bodde. Vi ringde på porten och jag sneglade upp på fönstren för att utröna vilket som var hennes. Jag bestämde mig för att det var de på andra våning där de välsydda, ombonade gardinerna hängde i sina omtag och en glad pelargonia log mot mig.
Så var det inte. Hon bodde på nedre botten och vi hoppas att det var därför hon hade överkast uppnålade för alla tre fönstren. Alltså. Inget dagsljus, men däremot halva garderobsdörrar, sönderslagna toalettdörrar, tvätt på golvet i travar, intorkade tallrikar och en glatt skvättande valp. Sömmerskan bjöd på te vilket jag och mamman tveksamt tackade ja till, men jag var så förbaskat hungrig att jag inte hade så mycket att välja på. Kollegan sa att hon "kanske tar ett glas vatten lite senare." Det gjorde hon såklart inte.
I köket, under lysrörsbelysningen, delade ”ateljén” plats med köksbordet. Eller ja, ateljén var en strykbräda. Valpen skuttade glatt omkring lite kissig med sina tassar och hoppade upp och nafsade oss i benen. När vi provade klänningarna skrek vi förskräckt åt henne när hon kom farandes, kollegan sa till och med till på skarpen med orden ”lägg av nu, kisslaban!” Det avskräckte dock knappast det lilla yrvädret.
När det var som värst drack jag lite te utan att andas med näsan, valpen skuttade runt de tre damer som försökte få bukt med klänningen där under lysrören innan hon bestämde sig för att slita sönder innanmätet på en kudde och kollegan hittade ett medel mot vaginalsvamp där klänningblekmedlet enligt uppgift skulle stå.
Sedan åkte vi hem. När vi var på motorvägen upptäckte vi att lampan som signalerade öppen motorhuv lyste. Vi såg framför oss hur den skulle slå upp mot rutan och lämna oss uppkörda i närmsta refug.
Så blev det inte. Vi svängde av, stängde huven, sög på en Läkerol och tänkte att klänningarna nog blir bra ändå.
Och att vad vi just varit med om blir ett fint blogginlägg.
Bestyr
Det är fullt upp hos Babban! Bröllop ska stånda och det vet ju säkert alla som någongång gift sig hur mycket det är att göra med förberedelser. Varje lunch spenderar jag minst en halvtimme att springa runt i butiker och bocka av listor på vad som göras måste. Idag har jag köpt skjorta åt lillkillen, diadem med pärlor till lilltjejen och beställt brudbukett.
Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?
Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?
Tänkte väl det.
Det blir nog bra det här. Listan är fortsatt lång, och vigseln närmar sig. Efter jobbet idag ska vi till kyrkan och genrepa. Jag svettas lite över de fyra rader jag ska lära mig utantill under själva löftesgivningen, tänker hur svårt ska det vara?
Behöver jag säga att jag drömmer på nätterna, endast och uteslutande, om det här bröllopet där jag visst hade glömt både skor, att gå till frissa, strumpbyxor och bordsplacering?
Tänkte väl det.
Wednesday, December 31, 2008
Space
Jag tror att alla mår bra om man får lov att skapa sig lite utrymme. Och att man kan säga det, rakt ut, oinlindat, rätt på.
Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.
Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.
Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.
Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.
Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.
Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.
Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.
Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.
Det känns skönt.
Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.
Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.
Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.
Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.
Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.
Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.
Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.
Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.
Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.
Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.
Det känns skönt.
Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.
Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.
Nyårslöften
Det är nyårsafton 2008. Det är något speciellt med nyårsaftnar, så är det bara. Jag är 35, ganska nära mitt trettiosjätte, men känslan är densamma. Ikväll ska vi ha skoj och i morgon ska jag äta kebabpizza och dricka cola.
Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.
Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?
Näpp. Gick inte hem.
Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.
Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.
Jag tror det.
Men jag funderar lite till.
Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.
Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?
Näpp. Gick inte hem.
Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.
Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.
Jag tror det.
Men jag funderar lite till.
Saturday, December 27, 2008
Första jullovsmorgonen
Liiiite tidigt för min smak, men minnet kommer att sitta inristat länge.
Så det var värt det.
Vi har julledigt
Och det innebär en massa saker. Bland annat att klockan mycket väl kan vara 23.01 (som nu) och att jag ändå är pigg!
Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.
Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.
Och det är inte över ännu.
Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.
Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.
Och det är inte över ännu.
Tuesday, December 16, 2008
Femåringen och lekkompisen
Femåringen hade inga kompisar hemma i söndags, de var på utflykter lite här och där och hon var uttråkad. Ville leka.
Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.
- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?
Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.
De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.
De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.
Det borde man ta efter.
Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.
- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?
Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.
De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.
De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.
Det borde man ta efter.
Thursday, December 11, 2008
Födelsedag
Idag är en stor dag i familjen Buzz liv. Mr Buzz fyller jämnt. För detta fick han frukost på sängen tillsammans med tre illaluktande men pigga familjemedlemmar samt följande presenter:
Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)
Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)
13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)
Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:
Deostick.
Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)
Ett par Falkestrumpor.
Han verkade nöjd!
Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)
Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)
13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)
Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:
Deostick.
Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)
Ett par Falkestrumpor.
Han verkade nöjd!
Wednesday, December 10, 2008
Myskväll hemma
Vi hade en jättemysig kväll igår, barnen och jag. Mr Buzz var och firade sin annalkande födelsedag tillsammans med ett gäng kolleger, så vi fick se till att gotta oss på egen hand. Åttaåringen gillar att hjälpa till i köket och igår fick han göra salladsdressing till vitkål- och morotsblandningen. Det innebär att det ligger tre kryddmått salt i dressingen, men också ganska mycket mer än tre kryddmått salt på bänken, golvet, tröjan. Det gör inget. Det är roligt om han vill hjälpa till.
Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.
De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.
I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.
Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.
Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.
Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.
När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.
En riktigt fin kväll.
Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.
De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.
I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.
Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.
Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.
Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.
När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.
En riktigt fin kväll.
Monday, December 08, 2008
Moment of Truth
Jo jag gjorde det stora misstaget att som Kontorsråttan föreslog, fråga barnen om vad jag gillar. Lillsnorpan tittade på mig och öste ur sig en rad snabba omdömen:
Du gillar att vila dig, äta, lata dig på gräsmattan, sova, öl, köpa, kramas och pussas.
Hrm, försökte jag, men mamma gillar ju att springa också, träna och spela fotboll med er? Läsa och städa? Baka, laga mat, gå på bio, åka skridskor, leka jage och spela brännboll. Åka skidor, ta en cykeltur, fixa en picknick?
Femåringen tittade tomt på mig. Fortsatte äta sin havregrynsgröt med yogurt, mjölk och chokladpuffar.
Hon sa inte så mycket mer, men det behövdes väl inte heller? Man framstår inte riktigt så som man tror.
Du gillar att vila dig, äta, lata dig på gräsmattan, sova, öl, köpa, kramas och pussas.
Hrm, försökte jag, men mamma gillar ju att springa också, träna och spela fotboll med er? Läsa och städa? Baka, laga mat, gå på bio, åka skridskor, leka jage och spela brännboll. Åka skidor, ta en cykeltur, fixa en picknick?
Femåringen tittade tomt på mig. Fortsatte äta sin havregrynsgröt med yogurt, mjölk och chokladpuffar.
Hon sa inte så mycket mer, men det behövdes väl inte heller? Man framstår inte riktigt så som man tror.
Sunday, December 07, 2008
Jobbigt
Åttaåringen är hos en kompis, lilltjejen med sin pappa på fotbollsträning. Det betyder att jag har en dryg timme själv på soffan. Everton-Aston Villa ska just starta, jag har tänt ljus, dragit på mig mysbrallorna och lagt pläden över mig. Låt den rätte komma in (har börjat mycket intressant) ligger på bröstet och väntar på att bli läst.
Fasen vad livet är jobbigt ibland.
Fasen vad livet är jobbigt ibland.
Friday, December 05, 2008
Där ser man
Jag vet att jag har misshandlat er ganska rejält som läser den här bloggen under den sista månaden. Eller säkert längre än så om man ska vara uppriktig. Och det ska man vara.
Igår och idag är faktiskt första dagarna på jobbet som jag har kunnat ta det lite lugnt. Idag har jag en hel timme efter lunch inte riktigt pejl på vilket projekt jag ska sätta tänderna i och än så länge har jag inte tänkt göra så mycket åt det. Jag lyssnar på lite musika och fulsurfar helt enkelt. Njuter. Tar ett varv förbi godisskålen, sms:ar sådant jag glömt senaste månaden. Rensar skrivbordet, bläddrar i Plaza.
Och blev lite bloggsugen. Där ser man.
Igår och idag är faktiskt första dagarna på jobbet som jag har kunnat ta det lite lugnt. Idag har jag en hel timme efter lunch inte riktigt pejl på vilket projekt jag ska sätta tänderna i och än så länge har jag inte tänkt göra så mycket åt det. Jag lyssnar på lite musika och fulsurfar helt enkelt. Njuter. Tar ett varv förbi godisskålen, sms:ar sådant jag glömt senaste månaden. Rensar skrivbordet, bläddrar i Plaza.
Och blev lite bloggsugen. Där ser man.
Kejsaren av Kina...
Åttaåringen introducerade leken Kejsaren av Kina tycker inte om T i morse. Jag och Mr Buzz spelade förstås med och låtsades som vi inte över huvud taget förstod varför kejsaren gillade Lisa men inte Lotta, gurka men inte tomater och så vidare och så vidare.
Femåringen ville också vara med, men det var lite svårt, speciellt med storebrors lite taffliga förklaringar, så det hela slutade med att vi under bilfärden till dagis gick igenom vad femåringen gillade istället för kejsaren.
Du gillar chokladmilkshake och att bada i varm swimmingpool, du gillar godis och gymnastik, rosa och glitter, Philofix och Fem myror, att cykla och leka med kompisar, du gillar pannkakstårta och Kitty, att bli kliad på ryggen och gå till frisören, att lyssna på saga och åka skridskor, att stå på händer och att pussas.
Nej, inte att pussas. Förstås. Men det andra stämmer, så storebror ville gärna ha sin personliga sammanfattning. Det är klart att han skulle få.
Du gillar att spela fotboll och byta Pokémon, äta pizza och chips, Barda och pingis, du gillar jordgubbsmilkshake och Frölunda, att gosa och spela Försvunna diamanten, att baka och läsa, att åka vattenruschkana och Liverpool, att leka med kompisar och att spara pengar, att sjunga och att spela tennis, att bada (inte i badkar) och att lyssna på BWO.
Det var lite häftigt även för oss. Vi känner ju de här två nu, och vad de föredrar är väldigt tydligt. Och mysigt. Men vad som gäller om två år vet man ju inte.
Femåringen ville också vara med, men det var lite svårt, speciellt med storebrors lite taffliga förklaringar, så det hela slutade med att vi under bilfärden till dagis gick igenom vad femåringen gillade istället för kejsaren.
Du gillar chokladmilkshake och att bada i varm swimmingpool, du gillar godis och gymnastik, rosa och glitter, Philofix och Fem myror, att cykla och leka med kompisar, du gillar pannkakstårta och Kitty, att bli kliad på ryggen och gå till frisören, att lyssna på saga och åka skridskor, att stå på händer och att pussas.
Nej, inte att pussas. Förstås. Men det andra stämmer, så storebror ville gärna ha sin personliga sammanfattning. Det är klart att han skulle få.
Du gillar att spela fotboll och byta Pokémon, äta pizza och chips, Barda och pingis, du gillar jordgubbsmilkshake och Frölunda, att gosa och spela Försvunna diamanten, att baka och läsa, att åka vattenruschkana och Liverpool, att leka med kompisar och att spara pengar, att sjunga och att spela tennis, att bada (inte i badkar) och att lyssna på BWO.
Det var lite häftigt även för oss. Vi känner ju de här två nu, och vad de föredrar är väldigt tydligt. Och mysigt. Men vad som gäller om två år vet man ju inte.
Inte bra för bröllopsformen
Jag vet inte hur era fredagar ser ut på jobbet, men strax efter lunch är detta vad som dukar upp hos oss. Och det är ingen som säger något om man tar en kall öl i kylen för att skölja ner det med heller.
Det är gott, det är fredag, men det är inte bra för formen.
Thursday, November 27, 2008
Visst blir man festsugen?
Den har några veckor på nacken nu, men jag kan inte låta bli att tycka att detta är en riktigt riktigt bra reklamfilm.
Eller hur?
Monday, November 24, 2008
Tipset
Och om jag ändå bloggar igen kan jag ju passa på att meddela att jag ägnat mig åt att läsa ut Dödgrävarens Dotter i helgen.
Den var magisk. Jag ger den fem toastar.
Den var magisk. Jag ger den fem toastar.
Okej då
Jag håller på att göra slut med Babbans blogg, men jag är inget vidare på det. Jag tänkte att om jag ignorerar och inte låtsas om och bara springer min väg, så kanske den slutar springa efter mig. Slutar ringa, knacka mig på axeln, störa mig när jag ska sova.
Men icke. Babbans blogg hänger i, hon tänker minsann inte ge sig så lätt låter hon hälsa. ”Om jag nu varit din kompanjon, din partner, i två och ett halvt år, då kan du plötsligt inte bara höra av dig.”
Kan jag väl visst det. Jag kanske har tröttnat på dig.
”Nej det har du inte. Du behöver mig”, svarar Babbans blogg.
Vet väl inte du, svarar jag tjurigt. Förresten har jag inte tid med dig, jag måste jobba.
”Väldigt vad du jobbar mycket. Då behöver du nog mig mer än någonsin. Jag är ju din…”
Håll tyst nu. Jag orkar inte med dig, jag har massor av andra saker att tänka på.
”… ventil!”
Mmm, det har du kanske rätt i.
Låt mig tänka ett tag till då.
Det kanske inte är slut helt och hållet.
”Jag vet att du gillar mig.”
Men icke. Babbans blogg hänger i, hon tänker minsann inte ge sig så lätt låter hon hälsa. ”Om jag nu varit din kompanjon, din partner, i två och ett halvt år, då kan du plötsligt inte bara höra av dig.”
Kan jag väl visst det. Jag kanske har tröttnat på dig.
”Nej det har du inte. Du behöver mig”, svarar Babbans blogg.
Vet väl inte du, svarar jag tjurigt. Förresten har jag inte tid med dig, jag måste jobba.
”Väldigt vad du jobbar mycket. Då behöver du nog mig mer än någonsin. Jag är ju din…”
Håll tyst nu. Jag orkar inte med dig, jag har massor av andra saker att tänka på.
”… ventil!”
Mmm, det har du kanske rätt i.
Låt mig tänka ett tag till då.
Det kanske inte är slut helt och hållet.
”Jag vet att du gillar mig.”
Friday, November 21, 2008
Saturday, November 15, 2008
Alla var där!
Det är inte bara Mia Skäringer som är här. Fröken från barnens dagis satt och sög på en öl i baren noterade vi just.
Lite kvar av dagen
Om en timme ska vi äta fyra-rätters-supé. Kroppen är lite trött efter gympasset, men huden är som en nytalkad barnarumpa efter den ungerska lerinpackningen.
Vi ska ta ett glas champagne i baren innan och om jag bara får tag i lite kontanter tänkte jag ta sex minuter i solariet. (Under mina glansdagar solade man svettigt och glatt minst 30 minuter, vad har hänt?)
Mia Skäringer är här. Jag hörde henne i damomklädningsrummet tidigare. Först bara hennes röst och jag tänkte vad lik roliga Mia hon låter, en helt perfekt imitation, och så vände jag mig mot henne och så var det hon. Kul. Om jag vågar ska jag bjuda henne på en drink och göra high-five med henne.
Sedan ska jag läsa vidare i Dödgrävarens dotter.
Sweet helg!
Vi ska ta ett glas champagne i baren innan och om jag bara får tag i lite kontanter tänkte jag ta sex minuter i solariet. (Under mina glansdagar solade man svettigt och glatt minst 30 minuter, vad har hänt?)
Mia Skäringer är här. Jag hörde henne i damomklädningsrummet tidigare. Först bara hennes röst och jag tänkte vad lik roliga Mia hon låter, en helt perfekt imitation, och så vände jag mig mot henne och så var det hon. Kul. Om jag vågar ska jag bjuda henne på en drink och göra high-five med henne.
Sedan ska jag läsa vidare i Dödgrävarens dotter.
Sweet helg!
Spa=vila=lust=blogga
Jag och Mr Buzz rekreerar oss.
Vi är på Spa i Varberg och plötsligt går tiden väldigt långsamt. När man badat, bastat, behandlats, tränat, lunchat och sovit och klockan ändå bara är 18.34. Då är tiden ur led.
Jag har vacklat lite gällande bloggen ett tag, det vet ni som brukar klicka er hit. Den har inte varit förknippad med lust och glädje och inspiration såsom en blogg måste drivas. Jag har inte velat helt enkelt.
Än har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag både gillar den och inte. Den känns som ett ok lite för ofta just nu, jag vet inte varför.
Men nu är jag på spa. Jag har tid och jag kände en gnista lust.
Så nu skriver jag igen.
Vi är på Spa i Varberg och plötsligt går tiden väldigt långsamt. När man badat, bastat, behandlats, tränat, lunchat och sovit och klockan ändå bara är 18.34. Då är tiden ur led.
Jag har vacklat lite gällande bloggen ett tag, det vet ni som brukar klicka er hit. Den har inte varit förknippad med lust och glädje och inspiration såsom en blogg måste drivas. Jag har inte velat helt enkelt.
Än har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag både gillar den och inte. Den känns som ett ok lite för ofta just nu, jag vet inte varför.
Men nu är jag på spa. Jag har tid och jag kände en gnista lust.
Så nu skriver jag igen.
Monday, November 10, 2008
Sådan far sådan son
När min sambo var liten sparade han ihop pengar hela året för att sedan, i julhandeln, se till att få skjuts till NK och köpa julklappar till familjen. En parfymflaska till mamma, en slips till pappa. Det generösa draget har han kvar och man kan ju (som förälder he he) bara hoppas att det går i arv.
I min barndom tutade jag nämligen iväg till Macken och köpte en cigarettändare till mamma (jag visste ju att hon gillade att röka) och en sådan där liten leksaksbil till pappa (jag hade fått för mig att han gillade bilar, vilket inte var sant och vad han tyckte om en leksaksbil kan man ju bara tänka sig). De spelade glada i alla fall, julen efter när jag köpte en westernpocket (som lirade i allra lägsta B-ligan även på ICA Nyckelpigan) i julkapp till min litteräre far.
Så igår på Fars dag skulle det väl på något sätt ge sig, hur barnen agerade. Vem de liknade. Sonen sprang ner till den lokala livsbutiken med egna pengar och kom hem med en 200 grams Marabou Amigo och ett alldeles för dyrt Till Far-kort från mitten av åttiotalet. Halva månadspengen rök, men han var jättestolt.
Lillskruttis sprang genast upp och pärlade ett halsband och ritade ett eget glitterkort. Inte för att hon är snål utan för att det är den finaste present hon kan komma på. När hennes bror fyllde åtta förra månaden skulle hon bestämt köpa en liten gris till honom, för hon vet att det är hans favoritdjur.
De är givmilda och de ger med hjärtat och med en uppoffrande del av plånboken.
Det känns fint.
I min barndom tutade jag nämligen iväg till Macken och köpte en cigarettändare till mamma (jag visste ju att hon gillade att röka) och en sådan där liten leksaksbil till pappa (jag hade fått för mig att han gillade bilar, vilket inte var sant och vad han tyckte om en leksaksbil kan man ju bara tänka sig). De spelade glada i alla fall, julen efter när jag köpte en westernpocket (som lirade i allra lägsta B-ligan även på ICA Nyckelpigan) i julkapp till min litteräre far.
Så igår på Fars dag skulle det väl på något sätt ge sig, hur barnen agerade. Vem de liknade. Sonen sprang ner till den lokala livsbutiken med egna pengar och kom hem med en 200 grams Marabou Amigo och ett alldeles för dyrt Till Far-kort från mitten av åttiotalet. Halva månadspengen rök, men han var jättestolt.
Lillskruttis sprang genast upp och pärlade ett halsband och ritade ett eget glitterkort. Inte för att hon är snål utan för att det är den finaste present hon kan komma på. När hennes bror fyllde åtta förra månaden skulle hon bestämt köpa en liten gris till honom, för hon vet att det är hans favoritdjur.
De är givmilda och de ger med hjärtat och med en uppoffrande del av plånboken.
Det känns fint.
Sådan mor sådan son
I helgen var jag och åttaåringen på en liten utflykt längs söderleden. Där, precis mellan motorvägen och sjunde green på golfbanan, låg en voltad bil på taket och såg häpen ut. Jag blev också häpen, för jag pekade och stirrade och höll på att tackla till bilen i omkörningsfilen så märkligt såg det ut.
- Oj då, sa jag.
- Om du koncentrerar dig på att köra bilen så letar jag efter bilvrak, säger den lille passageraren med ett vitt, krampaktigt tag i bildörren.
Om du låter bli att låta precis som din mor så har vi en överenskommelse, tänkte jag.
Men det sa jag inte.
- Oj då, sa jag.
- Om du koncentrerar dig på att köra bilen så letar jag efter bilvrak, säger den lille passageraren med ett vitt, krampaktigt tag i bildörren.
Om du låter bli att låta precis som din mor så har vi en överenskommelse, tänkte jag.
Men det sa jag inte.
Friday, November 07, 2008
Vykortet
Klicka på bilden för att förstora den!
Just när man börjar packa ihop sig för helg fick man sig ett gött flabb.
Vackert var ordet!
I´m losing it
Jag har tappat geisten för min blogg! Det kommer knappast som en överraskning för dig som följer Babban, för mindre frekventa och mer ointressanta inlägg har bloggen sällan skådat. Jag tror att det är lite mycket just nu, jag varken har tid eller lust att reflektera över saker och ännu mindre tid att formulera dem.
Så här är det: Jag ger mig själv en chans till. Om jag inte piggnat till under helgen och fyllt på med tankar tar jag helt enkelt en time-out.
Det kanske är dags för det.
Förvalta har jag aldrig varit särkilt bra på och kanske har bloggen blivit något som jag mest håller vid liv. Jag ger den ingen energi och har inte gjort på ett tag, då är det heller inte givande för någon.
Men vi ger det över helgen va?
Jag ska sova, springa och må gott. Kanske räcker det för att komma igång igen.
Så här är det: Jag ger mig själv en chans till. Om jag inte piggnat till under helgen och fyllt på med tankar tar jag helt enkelt en time-out.
Det kanske är dags för det.
Förvalta har jag aldrig varit särkilt bra på och kanske har bloggen blivit något som jag mest håller vid liv. Jag ger den ingen energi och har inte gjort på ett tag, då är det heller inte givande för någon.
Men vi ger det över helgen va?
Jag ska sova, springa och må gott. Kanske räcker det för att komma igång igen.
Wednesday, November 05, 2008
Ulf Rondell fick femma
GP ger Lundell en femma och jag är glad att jag var där. För så är det. Det finns vissa konserter man inte vill ha missat. Det här var en sådan.
Jag kommer nog inte att gå på så många fler Lundellkonserter. Jag kommer inte heller att köpa några fler skivor eller ens sätta fart och lyssna på dem jag redan har.
Men jag är glad att jag var där. Det var riktigt mäktigt och det är ett gott och glatt minne att lägga i bankfacket.
Tuesday, November 04, 2008
Härligtx3
Härligt! En hel arbetsdag har passerat och det är dags att ta av sig lurarna och sätta av till gymmet. Jag har bokat in ett spinningpass som börjar om tjugofem minuter och därefter ska jag på Ulf Lundell i Konserthuset. Unplugged sägs det.
Härligt igen!
Härligt igen!
Monday, November 03, 2008
Hemma efter att ha varit borta
Det börjar allt mer likna ett avrapporteringsställe det här. I helgen var vi i Stockholm hela lilla familjen. Det var en helt enorm energikick att lämna ett gråmulet men kylslaget Mölndal för tre dagar i storstaden.
Här besöktes Vasamuséet, Livrustkammaren, slottet, Vickan och deras köttbullar, musikalen Sune, Urban Outfitters, charmiga restaurangen Koh Phangan och inte minst vänner vi allt för sällan träffar.
Jag vet inte om det är något Stockholmskt, men vi drack minsann champagne till middagen både fredag och lördag kväll. Festligt värre! Bortskämda och mycket nöjda åkte vi hem till Götet när mörkret sänkte sig på söndagskvällen.
Nu vardag.
Här besöktes Vasamuséet, Livrustkammaren, slottet, Vickan och deras köttbullar, musikalen Sune, Urban Outfitters, charmiga restaurangen Koh Phangan och inte minst vänner vi allt för sällan träffar.
Jag vet inte om det är något Stockholmskt, men vi drack minsann champagne till middagen både fredag och lördag kväll. Festligt värre! Bortskämda och mycket nöjda åkte vi hem till Götet när mörkret sänkte sig på söndagskvällen.
Nu vardag.
Tuesday, October 28, 2008
Woody is alive!
Hoppsan hejsan, jag är nyss hemkommen från biosalongen minsann.
Det är inte speciellt svårt. Man bokar biljett på nätet. Man åker in, parkerar. Man hämtar ut biljetten. Man går in i salongen.
Ändå. Det var minst ett halvår sedan jag sist var på bio och varje gång jag går slås jag av hur mycket jag tycker om det. Ikväll såg vi Vicky Christina Barcelona av Woody Allen. Om man blickar tillbaka en tio-tolv år hade jag och en vän en Woodyklubb. Vi träffades någon gång i månaden (detta var före barnen) och såg en Woodyrulle. Sedan skrev jag ner vilka filmer vi sett och laminerade (!) klubbkort till samtliga medlemmar (två).
Ikväll hade Woodyklubben revival och den var riktigt bra. Lika mustig, lika dialogintensiv, lika neurotiska människor, lika relationsdriven handling.
Woody woody på er där ute, som vi säger i den inte jättecoola lamineringsklubben.
Men se filmen. Den livade upp!
Monday, October 27, 2008
Vad vi kallar rip
...att de som varit med och tagit fram Vattenfalls senaste klipp inte riktigt vetat om exakt HUR STORT Amnestys kampanj slog.
Vad tror du?
Signatures
För några år sedan var de här filmerna av Amnesty ett stort samtalsämne i reklamvärlden. Din signatur kan göra skillnad var kampanjens stora idé och något säger mig...
Femtvå
Vi var på Blåvitt-Elfsborg igår, min son och en blåvitfärgad kompis till honom, hans mamma och så jag. Det vi fick uppleva på vägen till och från vår ganska-långt-bort-parkerade bil visade sig göra större intryck på de båda åttaåringarna än 5-2-matchen. Då är de ändå fotbollsintresserade.
En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.
Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.
Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.
Matchen då?
Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.
En väldigt händelserik kväll med andra ord.
En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.
Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.
Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.
Matchen då?
Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.
En väldigt händelserik kväll med andra ord.
Sunday, October 26, 2008
På frågan om exakt hur mycket jag älskar dig:
- Ända upp till rymden, så långt bort man kan komma och tillbaka igen. Hundratusen gånger, förklarade jag för lilltjejen. Så mycket älskar jag dig. Hur mycket älskar du mig?
Jag vet, jag bad om det. Men ändå. Svaret var nåååågot lägre på skalan än vad jag hade förväntat mig.
- 0,2 millimeter, svarar femåringen glatt.
Jag vet, jag bad om det. Men ändå. Svaret var nåååågot lägre på skalan än vad jag hade förväntat mig.
- 0,2 millimeter, svarar femåringen glatt.
Friday, October 24, 2008
Life!
Fredagen har börjat precis i min smak. Först visade det sig att det fanns en fikonfralla kvar i brödkorgen, de brukar vara slut när jag kommer, men idag fick jag mig en!
Sedan var massören här. Det hade jag glömt, och nu har jag precis satt mig framför burken, nyknådad, avslappnad och oljig.
Helt perfekt. Dessutom har vi lånat en film som jag ser fram emot att se ikväll: Darjeeling Limited.
Livet är inte så illa, trots allt.
Sedan var massören här. Det hade jag glömt, och nu har jag precis satt mig framför burken, nyknådad, avslappnad och oljig.
Helt perfekt. Dessutom har vi lånat en film som jag ser fram emot att se ikväll: Darjeeling Limited.
Livet är inte så illa, trots allt.
Thursday, October 23, 2008
Kvällsskoj med förbränning
Vi är extremt jämna i badminton, min kusin och jag. Igår kväll drabbade vi samman på bana 9 och även om matchen gick i vågor stod det 1-1 i set och 12-12 i tredje när det återstod en minut av matchen.
Jag kom på mina egna tankar när fjäderuslingen seglar så långsamt så långsamt, trots att jag smashar och smashar. Vid några tillfällen hade jag chockerat både mig och motståndare med att nöta vid nät. När hennes lösa bollar, gång på gång, outtröttligt seglade ovanför mig och jag bara hade att trycka in dem ville jag skrika Die motherfucker, die! Lite som Transformers.
Rödmosiga, sega i steget och med viss yrsel avslutade vi matchen och även om jag gav varenda liten svettdroppe jag hade, nöp den rackarn sista poängen.
Men det spelar mindre roll. Det var väldigt roligt, vi var helt slutkörda och vi fick snackat lite skit.
Jag kom på mina egna tankar när fjäderuslingen seglar så långsamt så långsamt, trots att jag smashar och smashar. Vid några tillfällen hade jag chockerat både mig och motståndare med att nöta vid nät. När hennes lösa bollar, gång på gång, outtröttligt seglade ovanför mig och jag bara hade att trycka in dem ville jag skrika Die motherfucker, die! Lite som Transformers.
Rödmosiga, sega i steget och med viss yrsel avslutade vi matchen och även om jag gav varenda liten svettdroppe jag hade, nöp den rackarn sista poängen.
Men det spelar mindre roll. Det var väldigt roligt, vi var helt slutkörda och vi fick snackat lite skit.
Wednesday, October 22, 2008
Håller vi?
Klockan är 19.30 och två damer i Mölndal ska ta sig i väg, i varsin bil i ösregnet, för att kl 20 spela en timme badminton.
Vi ses, en medelålders hälsenebristning senare?
Vi ses, en medelålders hälsenebristning senare?
Monday, October 20, 2008
Vem där – egentligen?
Ju äldre mina egna barn blir och ju fler andra barn jag träffar, desto nyfiknare blir jag på hur vuxna jag känner idag var som barn. De bekantskaper som jag gjort i mitt vuxna liv, vänner som jag tycker väldigt mycket om, hur var de som barn? Skulle jag ha gillat dem om jag vuxit upp på samma gata som dem?
Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?
Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?
Vilka personlighetsdrag hade de?
För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.
När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.
De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:
hur var du som liten?
Skulle jag ha gillat dig?
Skulle du ha gillat mig?
Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?
Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?
Vilka personlighetsdrag hade de?
För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.
När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.
De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:
hur var du som liten?
Skulle jag ha gillat dig?
Skulle du ha gillat mig?
Helgsummering!
Vi har haft en jätteskön helg, vilsam på gränsen till uttråkad på lördagen, men social och glamorös på söndagen.
Men vi börjar väl med fredagen?
Våra grannar en gata upp kom över på en kycklinggryta och några flaskor vin efter det att vår och deras son testat sin utrustning på hockeyskolans bytarkväll. Vid midnatt insåg vi att barnen nog var lite möra, och att det är en dag i morgon också, varpå vi bröt upp, diskade och gick och lade oss.
På lördagen utsatte jag mig och sonen för två promenader till den lokala livsbutiken. Det är båda barnens favoritsysselsättning, och jag behövde röra lite på fläsket så det var bara att ta på regnställen och bege sig iväg. Somnade i skedposition med dottern i dubbelsängen efter att hela sångboken klarats av.
Tur att söndagen dök upp med lite glamour! Storkusinen fyllde år och bjöd på bellinis, musselpasta och prinsesstårta. Själv hade jag fixat med skjuts dagen innan och tog en skvätt söndagsvin. Det medförde att löpningen igår kväll fick stryka på foten, men jag blev glad när jag läste i morgontidningen att forskning har visat att det är viktigare med vänner och socialt liv än att kroppen är i god fysik när man blir äldre.
Det stod inte hur gammal.
Men vem vill chansa?
Friday, October 17, 2008
Thursday, October 16, 2008
Sladdproblem
När sonen fyllde åtta förra veckan fick han bland annat en högtalargris att ha på sitt rum. Sedan får han låna en iPod av oss och koppla in BWO och Darin och vad det nu är han lyssnar på med förbehållet att inte spela allt för högt.
Han blev väldigt glad för grisen, men inte lika glad när vi upptäckte att vi fått en amerikansk kontakt på sladden. Födelsedagsglädjen grumsades något, men jag lovade att fixa det så snabbt jag kunde. Traskade därför tillbaka till butiken med sladden i måndags och de tittade lika förvånat på kontakten som vi hade gjort.
- Den här funkar ju inte, sa hon i kassan.
- Nej, just det, svarade jag.
Hon lovade att kolla med de andra butikerna (i Stockholm) för de hade inga fler högtalargrisar i butiken. Några timmar senare ringer hon upp och undrar om sladden sitter fast i en transformator. Jag säger att det gör den. Hon säger att då kan jag bara ta den senare delen av sladden och gå till Claes Olsson och köpa en ny. Så ersätter de mina utlägg sedan.
- Det tyckte de i Stockholm var enklast, säger hon hurtfriskt.
- Ja det kan jag tänka mig att de tyckte, svarar jag. För då slipper ju de gå till Claes Olsson och lägga ut pengar och fixa med kvitton. Jag tycker att det är enklast om de skickar en ny sladd till er och så kommer jag och lämnar den gamla.
- Jaha. Jaha ja, men då gör vi så, svarade biträdet lite pafft.
Då kände jag att jag nästan axlar rollen som pappas flicka med den äran. Så himla svårt är det inte att vara stökig kund. Nästan bara kul.
Wednesday, October 15, 2008
PT:n
En god vän till mig tränar på gym, och när han gör det har en PT (Personal Trainer) som piskar på honom. Han är i ganska dåligt skick, min vän, enligt honom själv. Han är nyss fyllda fyrtio och kan inte göra tio sit-ups i en följd. Han tycker att det är sorgligt och därför betalar han surt då och då sin PT för att få honom i bättre shape.
Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.
Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.
Varpå min ilskne vän svarar:
- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!
Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.
Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.
Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.
Varpå min ilskne vän svarar:
- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!
Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.
Monday, October 13, 2008
Trevligheter
Tittar ut. Jippi. Nästan femton meters sikt. Grått, regnigt, kallt, ruggigt.
Då behöver man något riktigt varmt och ulligt att se fram emot. För vår del blir det Stockholm om drygt två veckor då vi inte bara ska våldumgås med vänner i deras trevliga hem, utan även spana in Vasamuséet och musikalen Sune. Kanske även Grill eller Le Rouge eller någon annan vuxenflirtande restaurang, slottet och livrustkammaren och en båttur till Djurgården?
Vem vet, något att se fram emot är det i alla fall!
Då behöver man något riktigt varmt och ulligt att se fram emot. För vår del blir det Stockholm om drygt två veckor då vi inte bara ska våldumgås med vänner i deras trevliga hem, utan även spana in Vasamuséet och musikalen Sune. Kanske även Grill eller Le Rouge eller någon annan vuxenflirtande restaurang, slottet och livrustkammaren och en båttur till Djurgården?
Vem vet, något att se fram emot är det i alla fall!
Veckans
Jag vet inte vad du ska äta i veckan, men hos oss vankas det toskansk rådjursragu, apelsin- och dillmarinerad lax, fetafrittata och kryddig kycklinggryta.
Mums och dagens tack till Middagsfrid.
Mums och dagens tack till Middagsfrid.
BH
På fredag ska vår åttaåring börja i hockeyskola. Han tycker att det ska bli jätteroligt, det tycker vi också även om vi hört en del om kalla hockeyhallar i gryningen och skridskoknytande tills de fyller tolv.
Just nu lever vi livet BH – before hockey. På lördag är det livet after hockey. AH.
Vi får väl se hur vi trivs med det.
Just nu lever vi livet BH – before hockey. På lördag är det livet after hockey. AH.
Vi får väl se hur vi trivs med det.
Thursday, October 09, 2008
Cannesvinnarna
Nu ska vi gå på visning av världens bästa reklam på Röhsska. Det ska bli kul. Inspirerande.
Jag rapporterar ikväll.
Nu bubbel och snittar. (Det är jag fan värd efter den här veckan.)
Jag rapporterar ikväll.
Nu bubbel och snittar. (Det är jag fan värd efter den här veckan.)
Inte bra
På lunchen idag tog vi en promenad till Järntorget av två anledningar. Dels för att vi behövde andas lite i solen, dels för att de har en rätt fin sushi där borta. Vi sneddade över själva Järntorget och hamnade bakom två äldre män. De bar på varsin plastpåse och såg inte ut att ha ett uttalat mål. De bara gick. Pratade. Bar på sina kassar.
En av männen var svart. Han var kort och smal, hade en slokande hållning och hade på sig en uppknäppt rock som såg sticksig och ogästvänlig ut.
Just som vi passerade dem stannade de upp. Den svarta mannen tvärstannade och rynkade pannan. Hans rygg var böjd, kassen vilade i hans hand. Han tittade rakt på sin vän, tog tag i hans rockärm och sa Jag mår inte bra.
Uppfordrande och utlämnande. Tydligt och med eftertryck.
Jag mår inte bra.
Inte på ett sådant där sätt som om han fått ont i hjärtat och behövde sätta sig ner. Nej inte alls. Han mådde inte bra. I själen, tolkade jag det som. Han ville säga det, om nu vännen inte förstått det tidigare under deras gemensamma promenad.
Jag mår inte bra.
Fyra ord som kräver stort mod och stor insikt.
Vad de pratade om sedan vet jag inte, men min sushi fick en tom eftersmak.
En av männen var svart. Han var kort och smal, hade en slokande hållning och hade på sig en uppknäppt rock som såg sticksig och ogästvänlig ut.
Just som vi passerade dem stannade de upp. Den svarta mannen tvärstannade och rynkade pannan. Hans rygg var böjd, kassen vilade i hans hand. Han tittade rakt på sin vän, tog tag i hans rockärm och sa Jag mår inte bra.
Uppfordrande och utlämnande. Tydligt och med eftertryck.
Jag mår inte bra.
Inte på ett sådant där sätt som om han fått ont i hjärtat och behövde sätta sig ner. Nej inte alls. Han mådde inte bra. I själen, tolkade jag det som. Han ville säga det, om nu vännen inte förstått det tidigare under deras gemensamma promenad.
Jag mår inte bra.
Fyra ord som kräver stort mod och stor insikt.
Vad de pratade om sedan vet jag inte, men min sushi fick en tom eftersmak.
Tuesday, October 07, 2008
Kvällsjobb
Vi sitter kvar på jobbet för att i vild panik och desperation jobba ut en ny kampanj. Den vi ska presentera i morgon och har jobbat på de senaste tre veckorna fick vi starta om idag. En kollega hade sett en förvillande lik kampanj (för en helt annan produkt, men ändå) på teve i går kväll och vips så gick vår idé i graven.
Det var bara att starta om.
Nu är klockan nio på kvällen och den senaste idén med att använda gamla mammor känns lite lätt tveksam. Just nu skrattar vi så magen värker åt min kollegas skissade mamma med liiiiite korta armar.
Herregud. Undrar om jag kommer hem i tid till att sjunga för sonens på hans födelsedagsmorgon.
Monday, October 06, 2008
Klippdags
Jag ska klippa mig på lunchen och min frisör har länge tjatat på mig att göra mig av med min sorgliga lilla tofs och göra en kortare variant. Jag har skruvat på mig och sagt att ”nästa gång, då är jag nog redo”. Det har jag sagt i ett och ett halvt år nu. Jag tror inte hon köper det en gång till. Jag tror hon klipper till mig (hej hej Arne Hegerfors) helt enkelt och så kan vi ju inte ha det.
Så under helgen har jag gjort min läxa, letat bilder på frisyrer jag gillar. Just nu gillar jag stilikonen (som hon kallas) Josefin Crafoords frisyr väldigt mycket.
Och så tänker jag att om hon nu kallas stilikon så kan det ju inte vara fel.
Tjipp tjopp, om en timme ryker tofsen.
Fel blev kul
Jag var på simskolan med min femåriga dotter igår. Hon är verkligen jätteduktig. Först lyssnar hon uppmärksamt (det är väl en eller två till av tolv i gruppen som grejar det, de övriga plaskar runt, hoppar upp och ner, hämtar flytkorvar och lite annat), sedan utför hon övningen trots att hon inte är bekväm med att doppa huvudet speciellt länge. Hon fixar det i alla fall.
Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.
Tolv barn på ungefär samma gång.
När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.
- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.
- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.
- Och på rygg och allting, fortsatte jag.
Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.
Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:
- Jag kan till och med hångla på rygg.
Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.
Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.
Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.
Tolv barn på ungefär samma gång.
När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.
- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.
- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.
- Och på rygg och allting, fortsatte jag.
Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.
Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:
- Jag kan till och med hångla på rygg.
Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.
Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.
Friday, October 03, 2008
Sarah Palin
"If John McCain wins, this woman will be one 72-year olds heartbeat away from being president in the United States."
Tricket
Igår var det bokcirkel för hela slanten. Vi mumsade sushi, pimplade vin och sedan satte vi oss till rätta för att prata om omgångens två böcker. Vi var ganska enade allihop om att Mulvaneysboken var förtjusande och att Den ryske vännen var ganska förfärlig.
Jag satt ju och pressade ner det sista av Oates tio minuter innan cirkeln startade, och som en sista desperat åtgärd (för att slippa pekas ut som sämst i klassen) petade jag ner sju olikfärgade post-it-notes på olika ställen i boken.
Det visade sig vara ett mycket begåvat drag. De andra skälvde vid blotta åsynen och jag gick från hopplöst efter till tillbakalutad diva. För med sådan post-its behöver man inte komma med så många smarta inlägg. Det räcker med att man (med halvt slutna ögonlock och säkra fingrar) slår upp boken vid en lila flik och säger något i stil med Som Marianne säger här, på sidan 144...
Ett riktigt bra trick.
Thursday, October 02, 2008
Jag vet
Jag vet jag vet jag vet jag vet. Jag ligger efter med bloggandet. Jag har röven full på jobbet och snart ska jag på bokcirkeln, fast jag fortfarande har femtio sidor kvar i boken.
Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.
Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.
Tuesday, September 30, 2008
Hello, here´s a quiz for you
Okej, den är lite tonårsaktig kanske, men jag gillar texten i The Quiz av Hello Saferide. Den är avväpnande och kul tycker jag, vad tycker du?
You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you
And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s
There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you
Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine
Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet
And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up
Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you
Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me
And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up
You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you
And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s
There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you
Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine
Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet
And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up
Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you
Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me
And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up
90 sidor ikväll, 90 i morgon
Bokcirkelsavstämningen närmar sig. Jag har fortfarande 180 sidor kvar så både igår och idag har jag tagit med boken till jobbet (inte för att jag läser på jobbet, men på bussen till och från och det anser jag vara ganska seriöst med tanke på att det är en tiominuters resa).
Om ni inte läst Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates vill jag rekommendera er att göra det genast. Enligt källor är den svår att få tag i, men jag hittade ett välläst exemplar på Mölndals bibliotek.
Låt er inte skrämmas av att det pratas om Oates i nobelpriskretsar, hon skriver både lättillgängligt och bra och tänkvärt och drivet och på alla sätt fantastiskt.
Läs den. Det är en njutning.
Om ni inte läst Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates vill jag rekommendera er att göra det genast. Enligt källor är den svår att få tag i, men jag hittade ett välläst exemplar på Mölndals bibliotek.
Låt er inte skrämmas av att det pratas om Oates i nobelpriskretsar, hon skriver både lättillgängligt och bra och tänkvärt och drivet och på alla sätt fantastiskt.
Läs den. Det är en njutning.
Monday, September 29, 2008
Blug
När jag var liten var jag väldigt blyg, sägs det. Jag minns det inte riktigt så tydligt själv, men flera till mig närstående personer vittnar om hur jag gärna gömde mig i mammas kjol och var allmänt sett skeptisk och avvaktande till nya människor.
Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!
Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.
- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.
Sweet!
Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!
Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.
- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.
Sweet!
Bara åttaåringen
Att umgås med ett barn i taget är inte dumt. När man är en hel bökig familj som ska forslas runt – alltid tillsammans – intar man samma konstellation, samma roller, samma samma.
Och visst ser det mysigt ut när man ser en pappa och hans dotter smaska på kanelbullar på ett fik, eller en mamma och hennes son som tar en långpromenad runt sjön, bara för att prata lite.
Ända sedan barnen var små har vi sagt att vi ska försöka göra något med ett barn i taget. Men det blir aldrig av. Okej, någon kattutställning eller hockeymatch då och då, men det är liksom allt.
Men så var en sådan dag planerad i fredags, jag hade tagit ledigt från jobbet och sonen från andra klass. Och förväntningarna var skyhöga. I alla fall från min sida. Nu skulle här bondas! Nu fasen skulle jag ägna all uppmärksamhet åt en styck åttaåring utan att mobilen ringer eller mailen måste kollas.
Vi startade med att åka och tanka. Med full tank åkte vi vidare (lite planlöst) mot Stadium XXL, mest för att han skulle få önska sig någon inför den stundande födelsedagen nästa vecka. När vi kom in och hockeyavdelningen tronade upp sig framför oss skenade pojken iväg på sina smala ben och stora ögon. Himmelriket i butiksform! Han provade (alldeles för stora) benskydd, (alldeles för stor) plock och stöt, (alldeles för stor) målvaktshjälm. Vi kände på klubbor och suspensoarer, underställ och skridskor.
Om han hade fått välja hade vi varit kvar där ännu.
Efter det åkte vi till fiskbilen och köpte lax, till Maxi och köpte dill och mandemassa. Burger King stod sedan på schemat innan vi smet in på SIBA och spelade XBox-tennis nedsjunkna i en soffa. Behöver jag säga att jag fick rejält med pisk fast jag var Federer? Sedan hem och bakade en äpplekaka, hämtade lillgumman på dagis och drog vidare till Upplevelsebadet.
Två timmar och en faslig massa vattenruschkanor senare åkte vi hem, trötta och nöjda.
Vi pratade inte så mycket om livet, men vi hade en trevlig stund.
En väldigt trevlig, opretentiös stund.
Och visst ser det mysigt ut när man ser en pappa och hans dotter smaska på kanelbullar på ett fik, eller en mamma och hennes son som tar en långpromenad runt sjön, bara för att prata lite.
Ända sedan barnen var små har vi sagt att vi ska försöka göra något med ett barn i taget. Men det blir aldrig av. Okej, någon kattutställning eller hockeymatch då och då, men det är liksom allt.
Men så var en sådan dag planerad i fredags, jag hade tagit ledigt från jobbet och sonen från andra klass. Och förväntningarna var skyhöga. I alla fall från min sida. Nu skulle här bondas! Nu fasen skulle jag ägna all uppmärksamhet åt en styck åttaåring utan att mobilen ringer eller mailen måste kollas.
Vi startade med att åka och tanka. Med full tank åkte vi vidare (lite planlöst) mot Stadium XXL, mest för att han skulle få önska sig någon inför den stundande födelsedagen nästa vecka. När vi kom in och hockeyavdelningen tronade upp sig framför oss skenade pojken iväg på sina smala ben och stora ögon. Himmelriket i butiksform! Han provade (alldeles för stora) benskydd, (alldeles för stor) plock och stöt, (alldeles för stor) målvaktshjälm. Vi kände på klubbor och suspensoarer, underställ och skridskor.
Om han hade fått välja hade vi varit kvar där ännu.
Efter det åkte vi till fiskbilen och köpte lax, till Maxi och köpte dill och mandemassa. Burger King stod sedan på schemat innan vi smet in på SIBA och spelade XBox-tennis nedsjunkna i en soffa. Behöver jag säga att jag fick rejält med pisk fast jag var Federer? Sedan hem och bakade en äpplekaka, hämtade lillgumman på dagis och drog vidare till Upplevelsebadet.
Två timmar och en faslig massa vattenruschkanor senare åkte vi hem, trötta och nöjda.
Vi pratade inte så mycket om livet, men vi hade en trevlig stund.
En väldigt trevlig, opretentiös stund.
Friday, September 26, 2008
Idag: operation ledig
Den här fredagen är den näst sista innan min son fyller åtta och därmed en av de sista chanserna att vara mammaledig på de få föräldradagar vi har kvar.
Sonen har fått lov att vara ledig från skolan och idag ska vi umgås. På programmet står att baka en äppelkaka till ikväll och tanka bilen, sen är det vidöppet. Vi har pratat om äventyrsbadet, Universeum och åttaåringen har snackat ganska friskt om Liseberg.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen får vi väl börja agera anar jag.
Rapport följer...
Sonen har fått lov att vara ledig från skolan och idag ska vi umgås. På programmet står att baka en äppelkaka till ikväll och tanka bilen, sen är det vidöppet. Vi har pratat om äventyrsbadet, Universeum och åttaåringen har snackat ganska friskt om Liseberg.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen får vi väl börja agera anar jag.
Rapport följer...
Thursday, September 25, 2008
Mass of Books
Jag var på bokmässan en sväng mol allena i går. Förutom att jag lätt skulle kunnat handla upp hela lönen och fick lägga starka band på mig själv var det som vanligt en väldigt trevlig tillställning.
Jag lyssnade lite på Martina Haag, noterade att Camilla Läckberg var betydligt nättare än vad jag förställt mig och, nu kommer det viktigaste, hade ögonkontakt med sammetsögat själv - Jonas Hassen Khemiri.
Det hela slutade med ömma fötter och minus 900 spänn på lite olika konton (ibland använder jag alla tre kontokorten bara för att känna att det blir lite billigare, eller åtminstone inte samma käftsmäll på ett konto) och fem kassar böcker.
På bilden ser ni några av inköpen, den översta är nästa huvudbok i Bokcirkeln och fyndades för härliga 30 spänn.
Wednesday, September 24, 2008
Jane Austen Book Circle
Jag är med i en bokcirkel!
Inte en sådan där ledsen historia på Medborgarskolan i ljusrörsbelysning och med kaffe i engångsmugg.
Nej den här bokcirkeln är något utöver det vanliga. Första träffen hade vi på Björns Bar, bara en sådan sak. Getostbakelser, anklevermousse, champagne. Kunde man beställt. Vi nöjde oss med lite chardonnay.
De första böckerna vi ska ha läst ut om...låt se nu... en vecka... är Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates samt Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.
Nästa vecka ska vi summera dem tillsammans för att sedan hugga in i del två av bokcirkeln. För att inte avslöja för mycket så kan jag ändå låta undslippa mig att upplägget kommer att se ut på det sättet. En kritikerrosad klassiker och en på bestsellerlistan. Typ. Jag har...ojdå... bara kommit 124 sidor in i Mulvaneys, av 542. Det blir några sena nätter framöver.
Hela sovrummet är fyllt av små post-it-notes i olika färger. Men nu hinner jag inte berätta mer om det, jag måste återgå till läsningen.
Inte en sådan där ledsen historia på Medborgarskolan i ljusrörsbelysning och med kaffe i engångsmugg.
Nej den här bokcirkeln är något utöver det vanliga. Första träffen hade vi på Björns Bar, bara en sådan sak. Getostbakelser, anklevermousse, champagne. Kunde man beställt. Vi nöjde oss med lite chardonnay.
De första böckerna vi ska ha läst ut om...låt se nu... en vecka... är Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates samt Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.
Nästa vecka ska vi summera dem tillsammans för att sedan hugga in i del två av bokcirkeln. För att inte avslöja för mycket så kan jag ändå låta undslippa mig att upplägget kommer att se ut på det sättet. En kritikerrosad klassiker och en på bestsellerlistan. Typ. Jag har...ojdå... bara kommit 124 sidor in i Mulvaneys, av 542. Det blir några sena nätter framöver.
Hela sovrummet är fyllt av små post-it-notes i olika färger. Men nu hinner jag inte berätta mer om det, jag måste återgå till läsningen.
Än hit och än dit
- Jag ska inte gå på scouterna idag, sa den lille mannen i morse.
- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.
- Jag vill bara inte, fortsatte han.
- Visst, det är okej, sa vi.
Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.
- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.
Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:
- Jag följer inte med till scouterna kom.
Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.
Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.
- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.
- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.
Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.
Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.
Eller det kanske vi kan?
Jo det kan vi.
Nej det kan vi inte.
Eller jag vet inte.
- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.
- Jag vill bara inte, fortsatte han.
- Visst, det är okej, sa vi.
Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.
- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.
Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:
- Jag följer inte med till scouterna kom.
Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.
Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.
- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.
- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.
Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.
Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.
Eller det kanske vi kan?
Jo det kan vi.
Nej det kan vi inte.
Eller jag vet inte.
Ibland står det still
Raspet i halsen sitter i. Allt eftersom dagen har gått har jag känt mig piggare, sedan plötsligt trött och hängig, sedan bättre igen. Nyss slumrade jag till på soffan, kanske bara fem minuter, men nu känner jag mig ganska pigg igen.
Ända tills jag sväljer.
Jag har jobbat idag i alla fall, från soffan. Jag och min AD har suttit och klurat på varsitt håll och faktiskt kommit upp med en del pigga idéer.
Det blir att lägga sig i tid och se en ny dag an i morgon.
Ända tills jag sväljer.
Jag har jobbat idag i alla fall, från soffan. Jag och min AD har suttit och klurat på varsitt håll och faktiskt kommit upp med en del pigga idéer.
Det blir att lägga sig i tid och se en ny dag an i morgon.
Tuesday, September 23, 2008
Week without
Den här veckan är vår "middagsfrid-fria" vecka. Det är nu det blir pannkakor och pytt-i-panna och annat lättlagat. Om vi hade kört varjeveckasleveranser hade vi denna vecka fått njuta av:
A. Lax med dijoncréme och grönsaksströssel
med ris och morotsstavar
B. Wraps med paprikakryddad lammfärs
med krasse, hummus, majs, gräddfil och hackade tomater
C. Vegetarisk lasagne med mozzarella
med vitkålssallad
D. Kycklinggulasch (två middagar)
med broccoli, ris och en klick gräddfil
Jag är ganska nära att uppgradera oss.
Och nej, jag får inte provision från Middagsfrid. Jag bara råkar gilla dem.
A. Lax med dijoncréme och grönsaksströssel
med ris och morotsstavar
B. Wraps med paprikakryddad lammfärs
med krasse, hummus, majs, gräddfil och hackade tomater
C. Vegetarisk lasagne med mozzarella
med vitkålssallad
D. Kycklinggulasch (två middagar)
med broccoli, ris och en klick gräddfil
Jag är ganska nära att uppgradera oss.
Och nej, jag får inte provision från Middagsfrid. Jag bara råkar gilla dem.
Hej
Jag har lite ont i halsen och känner mig ruggig. Är på jobbet i alla fall, men som en ynkligare skugga av mig själv.
Strepsils håller mig kvar i matchen.
Strepsils håller mig kvar i matchen.
Saturday, September 20, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)