Så blev det icke

Åkej. Jag har stillat de mest upprörda känslorna, lagt illamåendet åt sidan och bedrövelsen över att det inte blir någon kvartsfinal mot Holland i byrålådan.

Vad var det som hände egentligen? Det såg ju så bra ut. Zlatan gjorde mål, Henke skarvade, Mellberg var kompromisslös och Lagerbäck, ja han verkade ju riktigt på tå.

Hemma hade Mr Buzz dragit samman ett herrgäng som efter den hemmagjorda pizzan skulle glädjas tillsammans när Sverige bekvämt och utan större ansträngning fixade hemresebiljetter åt Ryssland. Så blev det icke.

Jag och sonen satt och tittade på andra TV:n, i vår egen bedrövelse. Han drack äpplemust, jag lite bubbelvatten. Vi satt till en början lite skrämt uppkrupna på varandra, undrandes när stormen skulle bedarra och svenskarna skulle vilja anfalla.

Så blev det icke. Efter 2-0-målet satt vi mest håglösa, med slokande nackar och väldigt avslaget bubbelvatten. De ville ju inte! De ville ingenting. Ingen ville någonting, förutom Anders Svensson när det var fyra minuter kvar och han inser att om fyra minuter är det över och dags att börja gråta.

Jag minns hur jag vid något tillfälle i min egen (på intet sätt lika framgångsrik) karriär kunde acceptera ett nederlag under matchens gång. Inte bra, inte bra alls, men så var det. Jaja, det står 2-0 till dem, men vad fasen vi har gjort en bra turnering i alla fall. Jag satte ju två mål i förra matchen och man kan inte vara på topp jämt, kunde jag komma på mig själv att tänka.

Så kan det ha varit. Så kändes det åtminstone. De var nöjda. Eller de var i alla fall inte missnöjda nog att kämpa på, hugga i, göra det grisjobb som krävdes. Ingen sprang, ingen skapade ytor, ingen skrek nu jävlar tar vi dem, ingen manade på, ingen var mer än hjälpligt intresserad.

Det är synd. Det är synd när det sitter 4 miljoner väldigt intresserade svenska TV-tittare.

Men det är lite tur också. Tänk vilken tur att vi slipper möta Holland.