Hello, here´s a quiz for you

Okej, den är lite tonårsaktig kanske, men jag gillar texten i The Quiz av Hello Saferide. Den är avväpnande och kul tycker jag, vad tycker du?

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s

There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you

Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine

Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet

And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up

Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you

Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me

And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up

90 sidor ikväll, 90 i morgon

Bokcirkelsavstämningen närmar sig. Jag har fortfarande 180 sidor kvar så både igår och idag har jag tagit med boken till jobbet (inte för att jag läser på jobbet, men på bussen till och från och det anser jag vara ganska seriöst med tanke på att det är en tiominuters resa).

Om ni inte läst Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates vill jag rekommendera er att göra det genast. Enligt källor är den svår att få tag i, men jag hittade ett välläst exemplar på Mölndals bibliotek.

Låt er inte skrämmas av att det pratas om Oates i nobelpriskretsar, hon skriver både lättillgängligt och bra och tänkvärt och drivet och på alla sätt fantastiskt.

Läs den. Det är en njutning.

Blug

När jag var liten var jag väldigt blyg, sägs det. Jag minns det inte riktigt så tydligt själv, men flera till mig närstående personer vittnar om hur jag gärna gömde mig i mammas kjol och var allmänt sett skeptisk och avvaktande till nya människor.

Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!

Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.

- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.

Sweet!

Bara åttaåringen

Att umgås med ett barn i taget är inte dumt. När man är en hel bökig familj som ska forslas runt – alltid tillsammans – intar man samma konstellation, samma roller, samma samma.

Och visst ser det mysigt ut när man ser en pappa och hans dotter smaska på kanelbullar på ett fik, eller en mamma och hennes son som tar en långpromenad runt sjön, bara för att prata lite.

Ända sedan barnen var små har vi sagt att vi ska försöka göra något med ett barn i taget. Men det blir aldrig av. Okej, någon kattutställning eller hockeymatch då och då, men det är liksom allt.

Men så var en sådan dag planerad i fredags, jag hade tagit ledigt från jobbet och sonen från andra klass. Och förväntningarna var skyhöga. I alla fall från min sida. Nu skulle här bondas! Nu fasen skulle jag ägna all uppmärksamhet åt en styck åttaåring utan att mobilen ringer eller mailen måste kollas.

Vi startade med att åka och tanka. Med full tank åkte vi vidare (lite planlöst) mot Stadium XXL, mest för att han skulle få önska sig någon inför den stundande födelsedagen nästa vecka. När vi kom in och hockeyavdelningen tronade upp sig framför oss skenade pojken iväg på sina smala ben och stora ögon. Himmelriket i butiksform! Han provade (alldeles för stora) benskydd, (alldeles för stor) plock och stöt, (alldeles för stor) målvaktshjälm. Vi kände på klubbor och suspensoarer, underställ och skridskor.

Om han hade fått välja hade vi varit kvar där ännu.

Efter det åkte vi till fiskbilen och köpte lax, till Maxi och köpte dill och mandemassa. Burger King stod sedan på schemat innan vi smet in på SIBA och spelade XBox-tennis nedsjunkna i en soffa. Behöver jag säga att jag fick rejält med pisk fast jag var Federer? Sedan hem och bakade en äpplekaka, hämtade lillgumman på dagis och drog vidare till Upplevelsebadet.

Två timmar och en faslig massa vattenruschkanor senare åkte vi hem, trötta och nöjda.

Vi pratade inte så mycket om livet, men vi hade en trevlig stund.

En väldigt trevlig, opretentiös stund.

Idag: operation ledig

Den här fredagen är den näst sista innan min son fyller åtta och därmed en av de sista chanserna att vara mammaledig på de få föräldradagar vi har kvar.

Sonen har fått lov att vara ledig från skolan och idag ska vi umgås. På programmet står att baka en äppelkaka till ikväll och tanka bilen, sen är det vidöppet. Vi har pratat om äventyrsbadet, Universeum och åttaåringen har snackat ganska friskt om Liseberg.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen får vi väl börja agera anar jag.

Rapport följer...

Mass of Books

Jag var på bokmässan en sväng mol allena i går. Förutom att jag lätt skulle kunnat handla upp hela lönen och fick lägga starka band på mig själv var det som vanligt en väldigt trevlig tillställning.

Jag lyssnade lite på Martina Haag, noterade att Camilla Läckberg var betydligt nättare än vad jag förställt mig och, nu kommer det viktigaste, hade ögonkontakt med sammetsögat själv - Jonas Hassen Khemiri.

Det hela slutade med ömma fötter och minus 900 spänn på lite olika konton (ibland använder jag alla tre kontokorten bara för att känna att det blir lite billigare, eller åtminstone inte samma käftsmäll på ett konto) och fem kassar böcker.

På bilden ser ni några av inköpen, den översta är nästa huvudbok i Bokcirkeln och fyndades för härliga 30 spänn.

Jane Austen Book Circle

Jag är med i en bokcirkel!

Inte en sådan där ledsen historia på Medborgarskolan i ljusrörsbelysning och med kaffe i engångsmugg.

Nej den här bokcirkeln är något utöver det vanliga. Första träffen hade vi på Björns Bar, bara en sådan sak. Getostbakelser, anklevermousse, champagne. Kunde man beställt. Vi nöjde oss med lite chardonnay.

De första böckerna vi ska ha läst ut om...låt se nu... en vecka... är Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates samt Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.

Nästa vecka ska vi summera dem tillsammans för att sedan hugga in i del två av bokcirkeln. För att inte avslöja för mycket så kan jag ändå låta undslippa mig att upplägget kommer att se ut på det sättet. En kritikerrosad klassiker och en på bestsellerlistan. Typ. Jag har...ojdå... bara kommit 124 sidor in i Mulvaneys, av 542. Det blir några sena nätter framöver.

Hela sovrummet är fyllt av små post-it-notes i olika färger. Men nu hinner jag inte berätta mer om det, jag måste återgå till läsningen.

Än hit och än dit

- Jag ska inte gå på scouterna idag, sa den lille mannen i morse.

- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.

- Jag vill bara inte, fortsatte han.

- Visst, det är okej, sa vi.

Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.

- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.

Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:

- Jag följer inte med till scouterna kom.

Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.

Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.

- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.

- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.

Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.

Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.

Eller det kanske vi kan?

Jo det kan vi.

Nej det kan vi inte.

Eller jag vet inte.

Ibland står det still

Raspet i halsen sitter i. Allt eftersom dagen har gått har jag känt mig piggare, sedan plötsligt trött och hängig, sedan bättre igen. Nyss slumrade jag till på soffan, kanske bara fem minuter, men nu känner jag mig ganska pigg igen.

Ända tills jag sväljer.

Jag har jobbat idag i alla fall, från soffan. Jag och min AD har suttit och klurat på varsitt håll och faktiskt kommit upp med en del pigga idéer.

Det blir att lägga sig i tid och se en ny dag an i morgon.

Week without

Den här veckan är vår "middagsfrid-fria" vecka. Det är nu det blir pannkakor och pytt-i-panna och annat lättlagat. Om vi hade kört varjeveckasleveranser hade vi denna vecka fått njuta av:

A. Lax med dijoncréme och grönsaksströssel
med ris och morotsstavar
B. Wraps med paprikakryddad lammfärs
med krasse, hummus, majs, gräddfil och hackade tomater
C. Vegetarisk lasagne med mozzarella
med vitkålssallad
D. Kycklinggulasch (två middagar)
med broccoli, ris och en klick gräddfil

Jag är ganska nära att uppgradera oss.

Och nej, jag får inte provision från Middagsfrid. Jag bara råkar gilla dem.

Hej

Jag har lite ont i halsen och känner mig ruggig. Är på jobbet i alla fall, men som en ynkligare skugga av mig själv.

Strepsils håller mig kvar i matchen.

Höstdag

Ikväll igen

Med risk för att låta som värsta partyloppan så är det dags för ny fest, nytt umgänge ikväll. Först lite after work på jobbet med italiensk inriktning, sedan vinminglande med min kusin som fyllt 34.

På´t igen som vi säger!

Eeeeeh okeeeej

Det var scouter i onsdags igen, men den här gången var åttaåringen väldigt bestämd med att han inte ville gå. Trots att han kom hem helt uppspelt veckan innan och skulle köpa scoutjacka och brodera fast märken och koka kottsoppa.

Jag ville inte spekulera i orsaken till helomvändningen, men när en mamma berättade att en kille i klassen hade undsluppit sig att scouterna var töntigt förstod vi plötsligt varför vår osäkre son börjat tveka. Är det något han är väldigt mån om så är det väl att vara tuff.

Det är synd, för jag tror att scouterna har väldigt mycket att lära små nervösa killar (och tjejer) om gemenskap, problemlösning och inre värden. I scouterna tror jag inte att man blir bedömd utifrån sin prestation, så som man blir i fotboll, tennis och hockey. Dessutom anar jag att man lär sig att ta hand om både sig själv och naturen lite bättre, och kanske kan han bli den förste i familjen som faktiskt kan slå en knop och sätta upp ett vindskydd.

Jag ska sätta mig ner och berätta för honom att det inte alls är töntigt. Att det är roligt, nyttigt och coolt. Jag diskuterade det med min kollega vid frukosten i morse och sa just så. Undrade om det bara är den gul-lila scarfen som gör att man redan i andra klass töntförklarar hela scoutrörelsen.

Hon trodde inte det. Vi hade en fin diskussion om mognad och förväntningar och barn. Jag kände att scoutingen står för någonting fint, något stort och helt. Ja, jag kunde nog till och med tänkt mig att bli scoutledare där och då, vid frukostbordet.

Sedan berättar hon att hennes pappa också gick i scouter när han var liten.

- Jaha, säger jag intresserat. Det var väl trevligt.

- Ja, hans scoutnamn var Kim, hela världens lille vän, säger hon och avslutar frukosten.

Och plötsligt tänker jag att den där scarfen kommer att bli det minsta bekymret för en osäkert cool åttaåring.

Kvällsdate

Ikväll ska jag ut och pimpla vin tillsammans med några mammor från sonens klass. Det ska bli mycket trevligt, några känner jag ganska väl, andra inte speciellt väl. Det hela beror ju ganska mycket på sonens egna umgänge. De han träffar ofta lär man känna snabbare än de man ser på föräldramöten eller vid sidan av fotbollsplanen såklart.

Nu har i alla fall en av mammorna sett till att boka bord och bjuda in sju andra mammor. Det vi vet med säkerhet att vi har gemensamt är söner i andra klass i en viss skola, att vi bor relativt nära varandra, att vi ofta hänger vid fotbollsplanen och att vi ikväll kommer att dricka vin och äta tapas.

Resten får framtiden utvisa.

Nu måste jag kila!

På min TV

På onsdagskvällar går HBO-serien Generation Kill på Canal+ och yada yada det har jag berättat minst tre gånger tidigare, MEN (ja det finns ett men), det krävdes tre avsnitt för att komma in i serien ordentligt. Någon liknande skildring av det meningslösa, det inkompetenta och det fåfänga med krig har åtminstone jag aldrig tidigare sett.

Och då har jag minsann fått min beskärda del av krigsfilmer genom min sambos särintresse.

Generation Kill kommer SVT garanterat att köra i vår. Glöm inte var ni hörde det först och allt det där.

Och missa den inte.

Lite rart är det...

Rättstavningsboken

Fotgängare

Lite reklam för oss

I morse hände det en massa grejer i Göteborg, för den som var morgonpigg och jobbar centralt. Vi har under en tid jobbat med att försöka få folk att ställa bilen hemma och ta sig till jobbet på annat sätt, uppdragsgivare är Trafikkontoret.

Om du stötte på en kamel eller något annat suspekt i rusningstrafiken så vet du ursprunget.

Genomslaget tycks ha varit stort i alla fall!

Äntligen! Som vi väntat...

Så kom nu vår första Middagsfridsleverans. En liten kålrot tyckte jag mig se, avorioris och kycklingfärs. Bland mycket annat.

Eftersom klockan är 20.40 kan jag dessvärre inte rapportera om receptens eventuella förträfflighet förrän tidigast i morgon.

Men det är väldigt skoj! Så skoj det går att få det i ett anspråkslöst radhusliv, kanske.

Ha!

Blogger spelar mig ett spratt. Nu sitter ju gårdagens inlägg där plötsligt. Ni får titta lite längre ner för att läsa om helgens pyssel helt enkelt.

Till mitt försvar

Jag skrev ett inlägg igår med bilder och allt,

men var är det?

Puts. Väck.

Trädgårdspill

Så har ännu en helg passerat och när man försöker minnas vad vi gjort är det bara de senaste timmarna som framstår tydligt. Ungefär som hos barn, antar jag. Gamla människor däremot, de minns bara det de gjorde för sjuttio år sedan, så tids nog kanske vi minns vad vi gjorde den här helgen. Vi ska bara låta åren gå lite.

Det jag minns är att vi krökt rygg i trädgården, att vi varit på fotbollsträningar, tagit en långpromenad och att vi ätit kyckling. Jag har även varit på gymmet och kört ett nittiominuterspass som jag ska berätta allt om lite senare.

Men trädgården, den börjar ta form. Det kan ni inte se på de här bilderna, men så är det. Ni får ta mitt ord för det.

Couldn´t help but notice

Scouter och gympa

Onsdagen var en stor dag i familjen Buzz. Sonen började i scouterna och lilltjejens gymnastik började för terminen. Jag var med femåringen och fick se kullerbyttor och ljushopp med sträckta tår. Åttaåringen följde med en kompis hem efter skolan, spelade PES (någon fotbollsspelsvariant på datorn) och åt middag, blev nedskjutsad till scoutstugan där de lekte lekar för att sedan bli hemskjutsad igen, göra veckans ord och se en halvlek av matchen.

Hans ögon var halvslutna och rödsprängda när han kl. 21 stapplade i säng.

Fem minuter senare ropar han från rummet att han gärna vill ha en scoutjacka.

Jag vet inte om han ropade i sömnen men jag tror han menade scoutskjorta.

Zzzzzzverige vann

Sverige vann åtminstone, men matchen var ett sömnpiller utan motstycke. I pausen zappade vi över till Vem kan slå Filip & Fredrik och fick le lite, skratta lite, häpna lite. Sedan var matchen visst igång igen och vi knäppte över till 8:an, och skratten tvärdog.

Källströms eländiga passning till Henke innan han själv får nicka in den var egentligen inte värd att resultera i en målchans. Men nicken var snygg och det var kul för lillkillen Holmén att få göra mål i sin första (eller var det andra?) landskamp.

I övrigt var det med en gäspning vi zappade vidare till Canal+ för att se andra avsnittet av Generation Kill.

Den är riktigt bra, men då var jag så nersövd att jag somnade i soffan, helt utan leende.

Elaka mamman

Jag var med min femåring på vaccination igår morse. Hon var väldigt modig och ryckte bara till lite när sprutan stacks in, i övrigt var hon mest intresserad av att välja klistermärken. Det blev en häst och ett rött hjärta.

På eftermiddagen, när vi (eller inte så mycket jag) hämtat på dagis var hon varm och slapp. Hon ville mest lyssna på Nils Karlsson Pyssling i iPoden, nerbäddad i sitt rum. I morse när vi vaknade var hon fortfarande lite varm och inte speciellt alert. Vi petade i henne lite flytande alvedon, ett glas äpplejuice, kammade håret.

Det kändes inte bra att ta henne till dagis idag. Vi tror att hon piggnar till strax, men ändå. Jag har mobilen bredvid mig och sitter bara och väntar på det där frökensamtalet.

Jag hämtar tidigt idag hur det än blir, säger mig mitt samvete.

Nattarbete

På onsdag har vi en stor presentation på jobbet, för en presumtiv ny kund. Det innebär alltid, utan undantag, på alla byråer jag någonsin jobbat på, att man sitter dag och natt några dagar innan.

En fördel med nattarbete är att de göder oss mer än väl. Jeansknappen är på god väg att ploppa ut efter en pad thai och en skål med godis.

Nackdelen är väl just det också. Att det är svårt att koncentrera sig på jobb när det knakar i jeanssömmarna.

Ex-vänskap

Mr. Buzz bäste vän genom tiderna gifte sig i lördags. Det är väldigt roligt, men också väldigt sorgligt. Slå dig ner i en skön fåtölj, häll upp en kopp te och sätt på Elegi med Lars Winnerbäck så ska jag berätta varför.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst

För många år sedan var vännen precis en sådan vän som många bara önskar sig. Varm, rolig, omtänksam, hjärtlig, prestigelös, glad. En sådan man såg fram emot att träffa, det gällde inte bara Mr Buzz utan även mig själv, vår son och andra gemensamma vänner.

Vännen träffar en tjej, blir förälskad, flyttar ihop. Vi tycker det hela är väldigt spännande och kan knappt hålla oss tills vi ska få träffa henne, föremålet för hans kärlek. Det tar lång tid, kan vi nöja oss med att säga. Säkert ett år. Vi har ringt och ringt och ringt och mailat och frågat om vi inte kan komma förbi lite spontant, vi kan ta med ett fikabröd. Det är alltid något annat i vägen. De kan inte, har andra planer. Om de ens svarar i telefonen.

Deras nya lägenhet är inte så ny längre, när vi väl kommer på besök. Vännen har bakat fyra sorters kakor, han har schyssta märkesjeans och sköna möbler. Vi tycker att han har förändrats lite, men så länge han är lycklig spelar det mindre roll. Dessutom var det ju så länge sedan vi träffade honom, och alla förändras ju lite när de blir seriöst förälskade. Och hon verkar mysig. Vi ser fram emot parmiddagar, nästa fika hemma hos oss, nyårsaftnar. Men det blir inte så. Det blir väldigt långt från det.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Faktum är att det är senaste gången jag såg honom. Jag minns inte vilket år det var, inte vilken årstid, men om jag visste att det var sista gången skulle jag varit mer vaksam på detaljer. Jag minns dock att vår dotter kröp omkring på deras tjocka matta bland en härva av sladdar. Hon kunde inte gå, så det måste varit minst fem år sedan.

Mr Buzz har träffat honom en gång därefter. Han har också skrivit brev, mail, ringt, sms:at. Förgäves. Inte ett svar, inte en replik.

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berättade att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Ingen vet vad som hände. Inga vänner, inte Mr Buzz, inte jag, inte Gud, inte ens Lars Winnerbäck. Jag antar att han vet själv, att han har det klart och tydligt framför sig. Att han gjort ett val och att inga tvivel i världen rister i honom.

Det är så sorgligt, så sorgligt. Han gifter sig och hans bäste vän är inte där.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Han fattas oss.

Fest i helgen

Jaha tänker ni. Bryr sig inte Babban om att kommentera från landskamper längre?

Jodå, där har ingenting förändrats, men i lördags var vi bjudna på fyrtioårspartaj och med undantag för en uppkopplad Nokia under bordet, missade vi både Linderoths smärta och Zlatans stolpträff. Det andra var inte så högt underhållningsvärde på har jag förstått?

Festen var nog roligare.

Mera fotbollsbilder

Det var fotbollscup även den här helgen, och jag hade nya objektivet med mig i handväskan (måste nog köpa en proffsigare kameraväska om jag ska fortsätta knarka tillbehör). Jag tog några bilder och nu håller jag som bäst på att lära mig att ställa dem i Photoshop, justera nivåer och grejer.

Riktiga fotografer skrattar nog, men jag har hittat en ny hobby.

Frid i hemmet?

Valfri kväll i veckan: Kylen gapar tom så när som på en sladdrig purjo och några ledsna tomater.

Visst är det så att ibland är man hur präktig och planerad och duktig som helst. Kassler, bacon, lammfärs, färsk kyckling och en glimrande lax insvept i vitt papper ligger och brottas i kylen. Creme fraiche, persilja, citroner och morötter tittar glatt på. Mangojuice och västerbottenost kivas längst upp medan blåbärsfilen tar nacksving på prinskorvarna.

Andra veckor har man inte hunnit. Det är ganska lätt att förstå om man tittar på familjens veckoschema som förutom fotbollsmatcher, hårtvätt, gymnastikuppvisningar, biltvätt, tennisträningar, biobesök, läxläsning, löprundor, tvätt, disk och lekkamrater gärna ska innehålla en strukturerad tur till Maxi.

Kanske var det därför jag blev så glad när jag hittade värsta finaste affärsidén.

Måndag eftermiddag levereras några kassar färsk, ekologisk mat med tillhörande recept till din dörr. En kötträtt, en kyckling, en vegetarisk och en fisk som räcker till fyra personer.

Det kunde inte komma mer lägligt, vi nappade direkt.

Om en dryg vecka kommer första leveransen. Babban rapporterar förstås live och hoppas att det är lika bra som det låter.

...

Hur det slutade?

5-4 i sudden. Min favör.

Stor dag

Idag har det skrivits historia här på byrån.

Någonting väldigt, väldigt stort har hänt. Något som förändrat hierarkin, som ritat om kartan, som definierat om världsordningen.

Min tidigare ohotade bordshockeypiskande kollega (som tävlar i VM och prylar) har – för första gången ever – fått stryk av någon i rookieligan. Det är också första gången han fått stryk av en tjej.

Jag har jobbat här ett år nu, men det här är lätt min bästa dag.

Just thought you´d like to know.

Karaktärsröst

Glad ändå

Medan jag satt hemma i soffan med lite kramp i magen (hade inte ätit i tid) och en uppspelt liten kille (Elfsborg ledde sin match med 3-0) hade Blåvitt kramp på Ullevi. Det var en riktigt tråkig, ointressant och oinspirerande match helt utan underhållningsvärde. GAIS hade eventuellt en målchans, Blåvitt hade eventuellt ett par. Om man vill vara snäll.

När jag gick och lade mig gjorde jag det med förvissningen om att det inte blir något guld i år, men att jag fortfarande har sju kapitel kvar i Slam.

Och jag gillar den. Den får mig att skratta, att tänka, att spritta, att le. Något som varken Blåvitt eller GAIS lyckades med.

Fotboll och lite mera fotboll

Nu ska jag iväg och spela boll med mina kolleger. Vi ska möta något annat försoffat företagskorpgäng som ändå börjar på ”IFK” och sedan var det någonting jag glömt. Det känns åtminstone så semiproffsigt att jag får upp lite puls och något helt annat än Trucken, VVS Amatörer och Benskyddet.

Näpp, dags att byta om. Och ikväll blir det att badda skrubbsåren till Göteborgsderbyt. Den går på Canal+ så jag slipper ta mig ut i verkligheten.

Skönt.