När jag var liten var jag väldigt blyg, sägs det. Jag minns det inte riktigt så tydligt själv, men flera till mig närstående personer vittnar om hur jag gärna gömde mig i mammas kjol och var allmänt sett skeptisk och avvaktande till nya människor.
Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!
Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.
- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.
Sweet!
2 comments:
Man får nästan en liten tår i ögat, så fint. (Det kanske är för att jag har ett litet blygt barn själv.)
Jag tycker själv att det var fint, något riktigt positivt med att vara blyg behövs.
Jag gillar blyga barn!
Post a Comment