Woody is alive!

Hoppsan hejsan, jag är nyss hemkommen från biosalongen minsann.

Det är inte speciellt svårt. Man bokar biljett på nätet. Man åker in, parkerar. Man hämtar ut biljetten. Man går in i salongen.

Ändå. Det var minst ett halvår sedan jag sist var på bio och varje gång jag går slås jag av hur mycket jag tycker om det. Ikväll såg vi Vicky Christina Barcelona av Woody Allen. Om man blickar tillbaka en tio-tolv år hade jag och en vän en Woodyklubb. Vi träffades någon gång i månaden (detta var före barnen) och såg en Woodyrulle. Sedan skrev jag ner vilka filmer vi sett och laminerade (!) klubbkort till samtliga medlemmar (två).

Ikväll hade Woodyklubben revival och den var riktigt bra. Lika mustig, lika dialogintensiv, lika neurotiska människor, lika relationsdriven handling.

Woody woody på er där ute, som vi säger i den inte jättecoola lamineringsklubben.

Men se filmen. Den livade upp!

Fajtern

Vad vi kallar rip

...att de som varit med och tagit fram Vattenfalls senaste klipp inte riktigt vetat om exakt HUR STORT Amnestys kampanj slog.

Vad tror du?

Signatures

För några år sedan var de här filmerna av Amnesty ett stort samtalsämne i reklamvärlden. Din signatur kan göra skillnad var kampanjens stora idé och något säger mig...

Femtvå

Vi var på Blåvitt-Elfsborg igår, min son och en blåvitfärgad kompis till honom, hans mamma och så jag. Det vi fick uppleva på vägen till och från vår ganska-långt-bort-parkerade bil visade sig göra större intryck på de båda åttaåringarna än 5-2-matchen. Då är de ändå fotbollsintresserade.

En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.

Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.

Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.

Matchen då?

Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.

En väldigt händelserik kväll med andra ord.

På frågan om exakt hur mycket jag älskar dig:

- Ända upp till rymden, så långt bort man kan komma och tillbaka igen. Hundratusen gånger, förklarade jag för lilltjejen. Så mycket älskar jag dig. Hur mycket älskar du mig?

Jag vet, jag bad om det. Men ändå. Svaret var nåååågot lägre på skalan än vad jag hade förväntat mig.

- 0,2 millimeter, svarar femåringen glatt.

Life!

Fredagen har börjat precis i min smak. Först visade det sig att det fanns en fikonfralla kvar i brödkorgen, de brukar vara slut när jag kommer, men idag fick jag mig en!

Sedan var massören här. Det hade jag glömt, och nu har jag precis satt mig framför burken, nyknådad, avslappnad och oljig.

Helt perfekt. Dessutom har vi lånat en film som jag ser fram emot att se ikväll: Darjeeling Limited.

Livet är inte så illa, trots allt.

Kvällsskoj med förbränning

Vi är extremt jämna i badminton, min kusin och jag. Igår kväll drabbade vi samman på bana 9 och även om matchen gick i vågor stod det 1-1 i set och 12-12 i tredje när det återstod en minut av matchen.

Jag kom på mina egna tankar när fjäderuslingen seglar så långsamt så långsamt, trots att jag smashar och smashar. Vid några tillfällen hade jag chockerat både mig och motståndare med att nöta vid nät. När hennes lösa bollar, gång på gång, outtröttligt seglade ovanför mig och jag bara hade att trycka in dem ville jag skrika Die motherfucker, die! Lite som Transformers.

Rödmosiga, sega i steget och med viss yrsel avslutade vi matchen och även om jag gav varenda liten svettdroppe jag hade, nöp den rackarn sista poängen.

Men det spelar mindre roll. Det var väldigt roligt, vi var helt slutkörda och vi fick snackat lite skit.

Håller vi?

Klockan är 19.30 och två damer i Mölndal ska ta sig i väg, i varsin bil i ösregnet, för att kl 20 spela en timme badminton.

Vi ses, en medelålders hälsenebristning senare?

Vem där – egentligen?

Ju äldre mina egna barn blir och ju fler andra barn jag träffar, desto nyfiknare blir jag på hur vuxna jag känner idag var som barn. De bekantskaper som jag gjort i mitt vuxna liv, vänner som jag tycker väldigt mycket om, hur var de som barn? Skulle jag ha gillat dem om jag vuxit upp på samma gata som dem?

Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?

Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?

Vilka personlighetsdrag hade de?

För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.

När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.

De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:

hur var du som liten?

Skulle jag ha gillat dig?

Skulle du ha gillat mig?

Helgsummering!

Vi har haft en jätteskön helg, vilsam på gränsen till uttråkad på lördagen, men social och glamorös på söndagen.

Men vi börjar väl med fredagen?
Våra grannar en gata upp kom över på en kycklinggryta och några flaskor vin efter det att vår och deras son testat sin utrustning på hockeyskolans bytarkväll. Vid midnatt insåg vi att barnen nog var lite möra, och att det är en dag i morgon också, varpå vi bröt upp, diskade och gick och lade oss.
På lördagen utsatte jag mig och sonen för två promenader till den lokala livsbutiken. Det är båda barnens favoritsysselsättning, och jag behövde röra lite på fläsket så det var bara att ta på regnställen och bege sig iväg. Somnade i skedposition med dottern i dubbelsängen efter att hela sångboken klarats av.

Tur att söndagen dök upp med lite glamour! Storkusinen fyllde år och bjöd på bellinis, musselpasta och prinsesstårta. Själv hade jag fixat med skjuts dagen innan och tog en skvätt söndagsvin. Det medförde att löpningen igår kväll fick stryka på foten, men jag blev glad när jag läste i morgontidningen att forskning har visat att det är viktigare med vänner och socialt liv än att kroppen är i god fysik när man blir äldre.

Det stod inte hur gammal.

Men vem vill chansa?

Och idag går det upp igen...

Klicka på bilden för att se den större.

Sladdproblem

När sonen fyllde åtta förra veckan fick han bland annat en högtalargris att ha på sitt rum. Sedan får han låna en iPod av oss och koppla in BWO och Darin och vad det nu är han lyssnar på med förbehållet att inte spela allt för högt.

Han blev väldigt glad för grisen, men inte lika glad när vi upptäckte att vi fått en amerikansk kontakt på sladden. Födelsedagsglädjen grumsades något, men jag lovade att fixa det så snabbt jag kunde. Traskade därför tillbaka till butiken med sladden i måndags och de tittade lika förvånat på kontakten som vi hade gjort.

- Den här funkar ju inte, sa hon i kassan.

- Nej, just det, svarade jag.

Hon lovade att kolla med de andra butikerna (i Stockholm) för de hade inga fler högtalargrisar i butiken. Några timmar senare ringer hon upp och undrar om sladden sitter fast i en transformator. Jag säger att det gör den. Hon säger att då kan jag bara ta den senare delen av sladden och gå till Claes Olsson och köpa en ny. Så ersätter de mina utlägg sedan.

- Det tyckte de i Stockholm var enklast, säger hon hurtfriskt.

- Ja det kan jag tänka mig att de tyckte, svarar jag. För då slipper ju de gå till Claes Olsson och lägga ut pengar och fixa med kvitton. Jag tycker att det är enklast om de skickar en ny sladd till er och så kommer jag och lämnar den gamla.

- Jaha. Jaha ja, men då gör vi så, svarade biträdet lite pafft.

Då kände jag att jag nästan axlar rollen som pappas flicka med den äran. Så himla svårt är det inte att vara stökig kund. Nästan bara kul.

PT:n

En god vän till mig tränar på gym, och när han gör det har en PT (Personal Trainer) som piskar på honom. Han är i ganska dåligt skick, min vän, enligt honom själv. Han är nyss fyllda fyrtio och kan inte göra tio sit-ups i en följd. Han tycker att det är sorgligt och därför betalar han surt då och då sin PT för att få honom i bättre shape.

Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.

Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.

Varpå min ilskne vän svarar:

- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!

Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.

Trevligheter

Tittar ut. Jippi. Nästan femton meters sikt. Grått, regnigt, kallt, ruggigt.

Då behöver man något riktigt varmt och ulligt att se fram emot. För vår del blir det Stockholm om drygt två veckor då vi inte bara ska våldumgås med vänner i deras trevliga hem, utan även spana in Vasamuséet och musikalen Sune. Kanske även Grill eller Le Rouge eller någon annan vuxenflirtande restaurang, slottet och livrustkammaren och en båttur till Djurgården?

Vem vet, något att se fram emot är det i alla fall!

Veckans

Jag vet inte vad du ska äta i veckan, men hos oss vankas det toskansk rådjursragu, apelsin- och dillmarinerad lax, fetafrittata och kryddig kycklinggryta.

Mums och dagens tack till Middagsfrid.

BH

På fredag ska vår åttaåring börja i hockeyskola. Han tycker att det ska bli jätteroligt, det tycker vi också även om vi hört en del om kalla hockeyhallar i gryningen och skridskoknytande tills de fyller tolv.

Just nu lever vi livet BH – before hockey. På lördag är det livet after hockey. AH.

Vi får väl se hur vi trivs med det.

Cannesvinnarna

Nu ska vi gå på visning av världens bästa reklam på Röhsska. Det ska bli kul. Inspirerande.

Jag rapporterar ikväll.

Nu bubbel och snittar. (Det är jag fan värd efter den här veckan.)

Höst genom en Nokia

Inte bra

På lunchen idag tog vi en promenad till Järntorget av två anledningar. Dels för att vi behövde andas lite i solen, dels för att de har en rätt fin sushi där borta. Vi sneddade över själva Järntorget och hamnade bakom två äldre män. De bar på varsin plastpåse och såg inte ut att ha ett uttalat mål. De bara gick. Pratade. Bar på sina kassar.
En av männen var svart. Han var kort och smal, hade en slokande hållning och hade på sig en uppknäppt rock som såg sticksig och ogästvänlig ut.

Just som vi passerade dem stannade de upp. Den svarta mannen tvärstannade och rynkade pannan. Hans rygg var böjd, kassen vilade i hans hand. Han tittade rakt på sin vän, tog tag i hans rockärm och sa Jag mår inte bra.

Uppfordrande och utlämnande. Tydligt och med eftertryck.

Jag mår inte bra.

Inte på ett sådant där sätt som om han fått ont i hjärtat och behövde sätta sig ner. Nej inte alls. Han mådde inte bra. I själen, tolkade jag det som. Han ville säga det, om nu vännen inte förstått det tidigare under deras gemensamma promenad.

Jag mår inte bra.

Fyra ord som kräver stort mod och stor insikt.

Vad de pratade om sedan vet jag inte, men min sushi fick en tom eftersmak.

Kvällsjobb

Vi sitter kvar på jobbet för att i vild panik och desperation jobba ut en ny kampanj. Den vi ska presentera i morgon och har jobbat på de senaste tre veckorna fick vi starta om idag. En kollega hade sett en förvillande lik kampanj (för en helt annan produkt, men ändå) på teve i går kväll och vips så gick vår idé i graven.

Det var bara att starta om.

Nu är klockan nio på kvällen och den senaste idén med att använda gamla mammor känns lite lätt tveksam. Just nu skrattar vi så magen värker åt min kollegas skissade mamma med liiiiite korta armar.

Herregud. Undrar om jag kommer hem i tid till att sjunga för sonens på hans födelsedagsmorgon.

Klippdags

Jag ska klippa mig på lunchen och min frisör har länge tjatat på mig att göra mig av med min sorgliga lilla tofs och göra en kortare variant. Jag har skruvat på mig och sagt att ”nästa gång, då är jag nog redo”. Det har jag sagt i ett och ett halvt år nu. Jag tror inte hon köper det en gång till. Jag tror hon klipper till mig (hej hej Arne Hegerfors) helt enkelt och så kan vi ju inte ha det.

Så under helgen har jag gjort min läxa, letat bilder på frisyrer jag gillar. Just nu gillar jag stilikonen (som hon kallas) Josefin Crafoords frisyr väldigt mycket.

Och så tänker jag att om hon nu kallas stilikon så kan det ju inte vara fel.

Tjipp tjopp, om en timme ryker tofsen.

Fel blev kul

Jag var på simskolan med min femåriga dotter igår. Hon är verkligen jätteduktig. Först lyssnar hon uppmärksamt (det är väl en eller två till av tolv i gruppen som grejar det, de övriga plaskar runt, hoppar upp och ner, hämtar flytkorvar och lite annat), sedan utför hon övningen trots att hon inte är bekväm med att doppa huvudet speciellt länge. Hon fixar det i alla fall.

Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.

Tolv barn på ungefär samma gång.

När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.

- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.

- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.

- Och på rygg och allting, fortsatte jag.

Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.

Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:

- Jag kan till och med hångla på rygg.

Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.

Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.

Sarah Palin

"If John McCain wins, this woman will be one 72-year olds heartbeat away from being president in the United States."

Tricket

Igår var det bokcirkel för hela slanten. Vi mumsade sushi, pimplade vin och sedan satte vi oss till rätta för att prata om omgångens två böcker. Vi var ganska enade allihop om att Mulvaneysboken var förtjusande och att Den ryske vännen var ganska förfärlig.

Jag satt ju och pressade ner det sista av Oates tio minuter innan cirkeln startade, och som en sista desperat åtgärd (för att slippa pekas ut som sämst i klassen) petade jag ner sju olikfärgade post-it-notes på olika ställen i boken.

Det visade sig vara ett mycket begåvat drag. De andra skälvde vid blotta åsynen och jag gick från hopplöst efter till tillbakalutad diva. För med sådan post-its behöver man inte komma med så många smarta inlägg. Det räcker med att man (med halvt slutna ögonlock och säkra fingrar) slår upp boken vid en lila flik och säger något i stil med Som Marianne säger här, på sidan 144...

Ett riktigt bra trick.

Jag vet

Jag vet jag vet jag vet jag vet. Jag ligger efter med bloggandet. Jag har röven full på jobbet och snart ska jag på bokcirkeln, fast jag fortfarande har femtio sidor kvar i boken.

Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.