SIMS vs IRL

Barnen spelar SIMS, för dig som inte är inne i den världen betyder det att de skapar familjer, bygger hus, skaffar sig yrken, barn, ex-fruar och annat. Det var ett tag sedan de spelade det, men i morse drog de igång igen och eftersom de båda tycker att det är väldigt roligt gläds jag över att de är sams och tillsammans.

För att till fullo förstå och njuta av den dialog som sedan utspelades behöver man veta att vi ibland roar oss med att fundera på vad våra barn kommer att syssla med i framtiden. Man ska ju passa sig för att placera barnen i fack, speciellt som det kan komma att ändra sig så många gånger. Men ändå, tendensen är att den äldre av dem gärna vill tjäna pengar, har lätt att fundera ut olika affärsstrategier och om han "inte blir fotbollsproffs vill han nog bli advokat för fotbollsspelare."

Den yngre älskar att pyssla, klippa, klistra, rita, baka och glittra. Några gånger har hon fått vara med på jobbet och sitta bredvid vår AD (någon förmån ska man väl ha om man är barn till en reklambyråmamma). Då har hon fått göra egna inbjudningskort med hela världen som spelfält, och använt AD:ns verktyg som sina förlängda pysselfingrar.

I alla fall. Så här lät det:

- Jag vill ha ett målarrum så att jag kan måla tavlor. Jag ska jobba som det, säger lillskruttan.
- Nej, du måste ha ett riktigt jobb. Så att vi tjänar pengar, svarar storebror. Annars kan vi inte bo i huset.

Det där är säkert inte första gången hon får höra det, om hon skulle välja en sådan bana i livet.

Om igår

Vi valvakade igår kväll och hade bakat bullar på dagen, kokat te och krupit upp hela familjen i vår stora soffa för att följa valresultatet. Bullen smakade mest torrt även om vi haft i dubbelt så mycket smör som det stod på receptet, givet vad som hände på tv:n.

Jimmie och hans partikamrater fick mig att tänka på vad Bruce Springsteen sa 1980, efter det att Ronald Reagan valdes till president i USA.

"I don't know what you guys think about what happened last night, but I think it's pretty frightening."

Jag vet att SD:s största stöd kommer från Skåne, att de inte är speciellt starka i storstadsregionerna och inte är ett typiskt landsortsparti. Men ändå, det finns något i Jens Lekmans text från Friday night at the drive-in bingo som jag velat skriva om länge. På något sätt känns det som att det passar ganska bra idag.

Why do the people in the country wanna look like the people in the city?
when the people in the city aren't the slightest pretty
I want the people in the country to wear flannel shirts
and saggy jeans all covered in dirt
I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind

Vi avslutar med ett suck, och en förhoppning om att MP slutar lipa och istället tar möjligheten att påverka.

Så fint.

Jag hämtade min mörkhåriga dotter på skolan idag där vi stötte på sonens nya lärare. Vi hälsade och småpratade lite i korridoren. Hon böjde sig fram mot lillskruttan och i ett försök att lära känna sina nya elevers föräldrar och småsyskon utbrast hon lite förvånat:

- Ni är inte alls lika du och din bror.

Jag vet inte varför folk gillar att kommentera vem av barnen som är lik vem eller hur olika de är någon. Jag tror inte heller att det är så roligt att vara liten och aldrig få höra att man är lik någon av sina föräldrar eller sitt syskon. Det är ingen stor grej, men när folk träffar min dotter för första gången är det många som reagerar över hennes mörka hårfärg, och så måste de bara prata lite om det.

När vi kom ut från skolan stannade jag henne och tittade henne i ögonen.

- Lyssna inte så mycket på vad folk säger. Jag tycker i alla fall att ni är lika, sa jag.

Hon kisar upp mot himlen, just innan ett tungt regn bryter ut och vi måste börja springa.

- Vi kanske inte är så lika på utsidan, säger hon och det mörka håret flyger bakom henne.

Utveckling!

Mina barn växer just nu. Det blev tydligt i helgen när tioåringen (snart, han fyller om en månad) tar cykeln, precis efter att han klarat av frukosten och kletat i en halv burk vax i luggen, och sätter av till en kompis. Han har mobiltelefonen med sig, men mer än det är det bara ett par långa shorts, en hoodtröja och en cykelhjälm. Han kommer hem strax innan solen går ner och då får vi putta i honom i badkaret. Jord- och gräsfläckar på shortsen och en smutsig kant under naglarna. Frisyren är lite plattare men lika kladdig, kinderna är röda och däcken på cykeln behöver pumpas.

Han har ett eget liv. Jag vet att han ätit lunch hos en kompis, och all sammantagen jord indikerar att han rört sig utomhus. Han berättar inte så mycket, säger att det har varit bra just innan han dyker ner i senaste Kalle Anka.

Min sjuåriga dotter har också växt. I bilen behöver vi inte sätta på ”Melodifestivalen svart skiva 2008, spår 14” direkt när vi satt oss. Hon tycker till och med att det är okej att jag väljer låt idag. Jag spelar Winnerbäcks Hugger i sten och hon lyssnar på hela låten. Sedan ber hon mig att spela den igen. Jag tror att hon gillart. Den och Håkan Hellströms Kom igen Lena.
Det kan tyckas vara små steg, men det är en rörelse från schlager-sm till svensk pop, och det är (om man tvingats lyssna på svart och vit mellofestivalskiva i fyra år) en enorm lättnad. Som att livet återvänder när man får lyssna på
Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

istället för
Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort

I helgen såg vi på film, barnen fick välja först. Det blev Spacedogs eller något liknande, och av förklarliga skäl fick de se den på egen hand. Senare under helgen såg vi på den animerade film som vi valt ut, Mr. Buzz och jag, Den fantastiske räven. Ingen av barnen var speciellt sugna innan, men åtminstone tioåringen satt som klistrad när vi väl satt på den. Det var en charmig och annorlunda berättelse och när vi väl summerade filmhelgen visade det sig att han tyckt mycket bättre om den vi valt, än den han själv valt.

Och så det sista beviset på att vi lämnar småbarnsträsket bakom oss:
Tioåringen har reviderat sin tio-i-topp lista gällande favoriträtter. Borta är hamburgare, pizza och pommes frites, ersatta av Oxfilé Africana och thaibiff i rödcurry.

Vad nästa steg blir har jag ingen aning om. Kanske föredrar de rent av en citysemester i Paris före all-inclusive på Mallis? Eller indiskt före McD?

Valtider, Tolkien och Oates

Det pratas val och ideologier vart man än vänder sig just nu. Själv ägnar jag mest tankemöda åt jobbet, att försöka ta mig ut på en löparrunda då och då och att skjutsa runt barnen till träningar och matcher. På kvällarna säckar jag ihop i soffan och följer lite lamt debatterna på tv.

Som vanligt har jag inte bestämt mig för vilket parti jag ska rösta på (det är ju flera veeeeckor kvar), jag har inte fått upp ångan och intresset, jag har inte tagit ställning till vilka frågor som känns viktiga. Helt enkelt för att jag haft för mycket annat i skallen.

Jag vet inte om jag gillar Mona Sahlin (trots att ingen annan gör det) eller om jag gillar Fredrik Reinfeldt (trots att alla andra gör det). Jag har helt enkelt inte bestämt mig, ens om det.

Men så var det ett trevligt reportage i G-P härom morgonen. Det var i del tre och alla som bor i Göteborg vet att då handlar det om kultur. Just den här artikeln handlade om var partiledarna står ur ett kulturellt perspektiv.

Spännande, tänkte jag, för är det något ordspråk jag gillar så är det "visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är" (detsamma gäller väl CD-samlingen, eller Spotifylistan kanske det är numera, och DVD-förrådet)

Jag visste ju redan innan att Mona är ett Springsteen-fan, men vad de andra går igång på hade jag ingen aning om. Jag dök ner i artikeln – som behandlade partiledarnas favoritartist, favoritfilm och favoritbok – med stort intresse.

Och om jag inte är helt klar med vad jag prioriterar gällande vård/skatter/ROTochRUT/arbetsmarknadspolitik/äldreomsorg så var G-P:s avslöjanden något helt annat. Här har jag nämligen åsikter mina vänner.

Först tänkte jag att det här måste de ju ha förberett sig på långt innan G-P ringde upp. De har ju för fasiken talskrivare och rådgivare och google och sunt förnuft tänkte jag. Ändå.

Jag vill börja med att redogöra för Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt. Hrm. Eller vad sägs om Reinfeldts "Pop och schlager" (Lite av varje/Mix Megapol är ju bra), "Gökboet" och "Sagan om Ringen-triologin" (Helt ok svar. Om man är tolv år.) eller Björklunds "Dansband", "Ciderhusreglerna" och "Änglar och Demoner"?

Hilfe! Detta sagt av mannen som kräver skärpning av de svenska eleverna, som vill skapa knivskarpa elitklasser... Men det gäller väl "de riktiga ämnena" som matematik och fysik, antar jag.

Mona får dock full pott, enligt min smak: Bruce Springsteen", "Precious" och "Blonde" av Joyce Carol Oates.

Men vart rösten går, det vet jag inte än.

Mycket att stå i

Det är hektiska dagar på vår reklambyrå just nu. Nya kunder har travat in, vi anställer ännu en skön person och vi har lovat att leverera saker som vi inte kommer att klara av på ordinarie arbetstid. Det gör inget, det är ju en sida av egenföretagandet som så att säga ingår.

Igår kväll hade vi en ny kund på besök, vi har verkligen gått igång på dem. De skänker (precis som vi) en del av vinsten till välgörenhet, de har en rad mänskliga värderingar inristat i sina kärnvärden, och de är riktigt trevliga som personer dessutom. Igår kväll när han landat på Landvetter efter en lång dag i Stockholm åkte han direkt till vårt kontor för ett möte. Med sig hade han tre stora surdegsbröd som han köpt på ett litet ekobageri i Stockholm, i tre papperspåsar.

Det var en till var och en av oss som hade tagit en stund från familjen för att få till det brådskande mötet. Så här ligger nu ett härligt bröd och väntar bredvid min arbetsplats.

Sådana kunder ser vi gärna fler av!

Åttiotalet

Igår kväll rotade jag fram några gamla fotoalbum i källaren. Jag tänkte att jag skulle visa barnen ett gäng bilder från mitt utbytesår i Australien 1991, jag mindes att det var lite bilder på mig och koalor, mig och kängurur, mig och blåsfiskar, mig och krokodiler (en del på mig och FourX, det lokala ölet också, men dem bläddrade jag kvickt förbi) som jag trodde att de skulle gilla.

Dessutom tänkte jag att det kunde vara roligt för dem att se att jag inte alltid varit såhär gammal, utan en gång i tiden ung och elegant.

Vad jag inte hade räknat med var nioåringens kommentar vid anblick av första bilden där jag sitter på flygplanet och smilar upp mig:

- Men mamma, varför hade du peruk?

- Det är ingen peruk. Det är mitt åttiotalssvall, svarade jag och kände att det där med fotoalbum från the past kanske inte var en så bra idé. Entusiasmen dog lite i takt med att jag själv formulerade frågorna, inne i mitt lilla mammahuvud.

- Varför har du byxorna så högt uppdragna?

- Varför gick du i t-shirt i herrstorlek och varför satte du upp håret i en sådan där ful klut?

Och så vidare.

Sedan var det någon ledsen koala också. Jag minns inte riktigt.

Mitt nya skinn

Jag vet inte vad jag tycker om det nya utseendet på bloggen. Jag hittade helt enkelt en funktion där jag lekte loss ett tag, och så var det något med de här böckerna som jag gillade. Men jag vet inte.

Ska jag byta tillbaka tycker du?

Gummibåt i sikte!

Min nioåring har länge gillat det där med att lägga pengar på hög, att räkna dem och fantisera om dem. Den här sommaren imponerades han av småkillarna som fräste runt med sina gummibåtar bland skären utanför Bovallstrand och vips så hade hans sparande fått ett mål. Nästa år ska han (och syrran som han något motvilligt fått med i projektet, jag antar att han är ute efter hennes lilla plånbok) vara stolt ägare till en gummibåt med 5-hästars motor. Det har han bestämt.

Därför har han nu lagt ut diverse prylar på Blocket, samt att han frenetiskt arbetar på att få upp sin månadspeng.

Igår hörde jag honom sitta och mumla i soffan. Jag makade mig lite närmare och fällde ut de stora öronen och hörde något i stil med:

- 150 kr i månaden ger på ett år 1800 kr med en ränta på tjugo procent, vilket ger...

Hur som helst. Vi har gett honom och lillsyrran i uppdrag att städa toalett och handfat (vi har tre uppsättningar i huset) en gång varannan vecka för att skrapa ihop ytterligare lite pengar. Entusiastiskt sätter de igång med Ajax och WC-anka och allt vad vi har.

Mr Buzz ger dem utförliga instruktioner på hur de ska gå till väga, hur man borstar rent och hur noga man torkar av. Efter en toalett och ett handfat utbrister nioåringen förtvivlat:

- Det här är ju skitjobbigt! Ska vi göra det här två gånger i månaden?!?

Tillbaks i stan

Det är inte så ofta vi tar oss tid att skaffa barnvakt, Mr Buzz och jag, för att gå på bio. Men tidigare i veckan hände det, kosmopolitiskt hungriga som vi var efter en månad vid kusten, och föremålet för kvällen blev omtalade Inception.

Vi satt och mös i biomörkret, samtidigt som morfar och plastmormor tog hand om barnen. Barnvakterna hade velat lite fram och tillbaka tidigare om vad de skulle hitta på under tiden (att bara vara hemma i huset var visst inget alternativ). Morfar vill bestämt ge dem lite kulturell utbildning, samtidigt som han någonstans innanför allt det där gråa håret förstår att barn är som barn alltid varit. De gillar kort sagt inte vad en morfar gillar.

Resultat? Först McDonald´s, sedan Konstmuséet. Alla nöjda.

Och filmen då? Jo tack, en fyra ska den allt ha!

Något om lite

Den här sommarens starkaste minne. Kanske decenniets när jag tänker efter. En brygga, en solnedgång, några barn. Mer sånt!

Det slog mig häromdagen att mycket kan man skjuta på till framtiden, till hösten, till i morgon. Allt utom en sak. Våra barns uppväxt. Den är nämligen här och nu.

Det finns perioder då man undrar vad man håller på med. När man flänger mellan jobb, hämtningar och tusen aktiviteter. När man inte hinner laga ordentlig mat, inte hinner förhöra läxor, när man glömmer matsäckar och föräldramöten. Dagar när barnen spelar alldeles för mycket tv-spel. Veckor när fredagar är lika med hämtpizza och en mamma som somnar lite pizzakladdig i soffan.

Det är då man intalar sig att sådär kommer inte nästa vecka att vara. Och om det visar sig att det kör ihop sig även då, så blir det i alla fall bättre i höst. Då jävlar ska tempot skruvas ner.

Fast det blir ju sällan så, i verkligheten.

Och sedan när semestern kommer så är man så utschasad att man inte ids tänka ut de där sakerna man drömmer om. Eller vad man faktiskt vill knö in i sina barns uppväxt. Vad de ska ha med sig i livet.

Vi vill ju visa våra barn klippor av bohusgranit, hur man slår itu en blåmussla till krabbete, rofylldheten i att läsa en bok, hur man lagar en carbonara, tjusningen i The Beatles, hur man slår i en tältpinne, hur enkelt det är att koka egengjord flädersaft, trä solvarma hallon på strå, åka skridskor på hemmasjön, ta en meningslös T/R-resa med Djurgårdsfärjan, jogga vid sjön, blicka ut från Ramberget, väga palsternackan på ICA Maxi. Du vet, all möjlig jox.

Det låter ju så enkelt, men alla som både jobbar och försöker hålla ett hus och några barn i schack vet hur svårt det är. Mitt löfte (till mig själv mest) är att åtminstone försöka med de små grejerna, de som finns framför näsan på oss men som man är alldeles för jäkla trött för att se charmen i.

Fast det är klart att ambitionen lever stark just idag. Jag är ju utvilad…

I morgon...

Solen skiner och kycklinggulaschen står och puttrar. Om en stund dukas det upp i trädgården, för den sista semestermiddagen det här året. I morgon ska jag hasa mig upp medan resten av familjen gottar sig i sin egen morgonandedräkt ett par timmar till. Det känns lite konstigt, lite rumphugget att börja när de andra är lediga. Och märkligt att semestern redan är över.

Det går ju alltid så fort. Och så frågar man sig om man hunnit njuta ordentligt, om man är nöjd och utvilad, om man har krafter nog för att ta tag i hösten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas efter första arbetsdagen i morgon, men med möjlighet till en månad till med kvällsdopp, grillning i trädgården och ett glas vin då och då så ska det nog gå bra.

Best!

Idag, om ungefär en timme närmare bestämt, kommer sjuåringens kära vän hem från långsemester i Halland. Det har längtats. Vi har skickat sms och mms, ringt och ritat teckningar. Snart är det äntligen dags. Hon ringde igår och berättade att hon kommer i morgon.

Hela dagen har vi tittat ut på gatan för att se om bilen rullat in. Sjuåringen har tyckt sig höra knackningar på dörren mest hela dagen, men det har visat sig vara diskborsten som slår mot diskhon eller storebror som vevar med innebandyklubban. Ingen kompis så långt ögat når.

För en timme sedan kunde hon inte hålla sig längre, då sprang hon upp till sitt rum och stängde noga dörren efter sig. Sprang ner och hämtade tejpen. Och sedan saxen. Lågt gnolande hittade jag henne i full färd med att slå in presenter och göra små längtansfyllda pyssel till sin vän.

Som den gamla tablettasken där det står Du är best. Det kallar jag mottagande.

Om det är någon som undrar...

... så valde vi att stanna hemmavid. Tapeten är uppe, golven är bonade, gräset är klippt, kaffet är drucket, löparslingan är besökt, boken är färdigläst, rosenbröden är bakade och ute piskar vinden och regnet mot rutorna.

Det känns lite som höst, deppigt nog. Eftersom jag är något av ett yr.no-addict så hade vi givetvis koll på att tisdagen och onsdagen var de sista riktigt fina dagarna innan höststormen skulle dra över västkusten. Därför passade vi på att göra en utflykt tidigt i veckan. Det blev en övernattning på ett lite märkligt B&B, mitt bland åkrarna utanför Falkenberg och sedan en heldag med vänner vid havet. De långgrunda stränderna saknar ju både brännmaneter och kyla, så onsdagen tillbringades mer eller mindre i vågorna, i vilt slagsmål om en liten boll med två sjövilda tioåringar.

Efter grillad lax och jordgubbsefterrätt åkte vi hem och vaknade inte förrän sent nästa dag av att regnet smattrade.

Det var den sommaren på något sätt.

Det blir nog att tapetsera...

Åååkej. Jag läser igenom mina senaste inlägg och inser att tonen i dem är direkt deppig. Det är som om semestern hittills varit ett straff, med vissa uppiggande element. Och det är ju faktiskt helt felaktigt, så jag tänkte att jag måste förklara mig, lägga ut texten. Berätta hur det hela ligger till.

Förväntningarna på mina semesterveckor är stora. Planerna är inte alltid storslagna (har ännu aldrig varit på Rivieran eller i Biarritz, i Bilbao eller Pamplona) utan brukar innehålla lika delar vila, salta bad och tjocka böcker. I år har följande hänt:

1, Barnen börjar bli stora. Större än Bamseklubbar och Astrid Lindgrens Värld.
2, Vi är inte lika utpumpade när semestern börjar.
3, Jag har insett att vi måste putta in åtminstone ett överraskningsmoment i det där semesterreceptet. Något nytt, något kittlande. Åtminstone för min del.

Gott så. Nästa år är vi möjligen i Bovall två veckor istället för årets tre, och de andra två ska vi peta in en resa som stimulerar nyfikenheten. Jag tror att de här tre veckorna har lärt oss just det. Att mamman i familjen får spatt av för mycket långsamhet.

Så nu har vi en sista semestervecka kvar och vi bollar lite sinsemellan vad vi ska hitta på då. Du vet, det är lite som festen som satt igång och när klockan drar midnatt har du två val; antingen tar du en rejäl raggardrink eller så går du på Ramlösan. Öser på eller blandar in förnuftet. Maxar eller väntar in nästa fest. Klackarna i taket eller ”det är ju en dag i morgon också.”

Ungefär de valen står vi mellan. Antingen tutar vi på och drar till Rom, Barcelona eller Nice. Tar vad som finns, hostar upp och flabbar åt att vi är åtminstone liiiite verrückt. Eller så tapetserar vi det där sovrummet, tar en dagsutflykt till Brännö och rensar i landet.

Den som lever får se.

Semestern i bilder

Det här kommer man att drägla över i november.

En kort paus

Barnen och jag har tagit ett tillfälligt stopp i semestern och åkt tillbaka till stan. 9-åringen hade en kompis hemma, de har suttit och läst Kalle Anka på golvet i hans rum, sett på Simpson och ätit glass med smultron. Våra två veckors frånfälle har gjort att smultronplantorna i trädgården dignar av både alldeles för mörka och alldeles lagom röda bär.

Jag har packat upp, kört en tvätt, klippt gräset, hämtat ut ett paket, gått igenom posten och räkningarna - och tagit mig en löprunda. Snart är det dags att stänga igen huset och bege oss mot Bovall igen, för några sista lata dagar. Det går inte fort. Hjärnan fungerar ungefär som trög välling, vi tar inga beslut som sträcker sig längre än kvällens middag (ibland knappt ens det), skrindan gnisslar bakom oss där vi drar fram.

Det är skönt. Men det driver mig lite grann mot vansinne, så den här pausen med staden och tvätten och gräsmattan behövde jag. Om någon timme sätter vi av igen, mot de nötta pocketböckerna och de fläckiga shortsen.

Jag vet inte om jag är lycklig, trött, utvilad eller uttråkad. Jag känner inte så mycket, jag bara är. Märkligt det där, vad semesterlunk och lite taskigt väder kan göra med en människa.

Dripp dropp

När vi gick och lade oss i går kväll var det sent. Solen sjönk ner i det alldeles stilla havet, det var vindstilla, tyst, varmt. En sådan där svensk sommarkväll som man fantiserar om ungefär 350 dagar om året.

I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot takfönstret. Fönstret stod, som det gjort de här två veckorna, på glänt, för jag tycker det finns något vackert med att höra vattnet klucka och känna havsluften strömma in under natten. Det droppade av regn på golvet, på mina byxor som låg slängda över ett bord.

Jag stängde fönstret och gnuggade natten ur ögonen. Tog den branta trappan ner till köket, väckte familjen och hällde blåbär på yogurten. Åt och hörde regnet tillta. Utanför var det grått grått grått så långt ögat kunde nå.

Nu är det lunch och vi har spelat skitgubbe, Uno och löst korsord. Sett på morgon-tv, surfat och diskat. När man beskriver det kan det låta riktigt mysigt, vilsamt. Som något man behöver som kontrast till den vanliga hetsen hemma i stan.

Kanske är det så. Kanske är det bra fast det just nu känns som att jag hellre ser Bohuslän som det var igår.

Skillnaden del II

Eller baka.

Skillnaden mellan två dagar

Är bara en enda bokstav.

Bada.

Pundaren har gått och lagt sig

Det brukar ta ett tag innan jag, som enda familjemedlem, kommit in i semesterlunken. Den första veckan brukar jag bete mig som en pundare på avgiftning. Rastlös, tankspridd, irriterad och missnöjd med varenda val vi gjort förpestar jag tillvaron för min familj. Det är inget jag är stolt över, inget jag egentligen är förvånad över heller, för så här har det sett ut de senaste åren.

De val som ett halvår tidigare framstått som helt perfekta, avkopplande, intressanta, kittlande och rofyllda är plötsligt helt fel.

Ska vi sitta i Bohuslän och uggla i tre veckor? Vem fick den idén och hur kunde jag tro att det var något för mig? Jag som är världens mest rastlösa själ, som söker nya kickar och knarkar på resesajter så ofta jag hinner med. Ska sitta i ett och samma hus, med samma klippor, samma gräslöksbuntar, samma snåriga stigar till vattnet, samma bryggrestaurang som guppar i takt med segelbåtarna utanför.

Hitta lunken när hjärtat slår i 180 och internetuppkopplingen är snabb och där hela världen bara ligger ett knapptryck bort.

Och så en vecka senare. Pundaren vaknar tidigt, sätter på sig en t-shirt och löparskor, knappar fram Sommar i P1 på iPhonen och sätter på sig de knallröda lurarna. Tar sin femte morgonpromenad vid havet innan de flesta vaknat. Köper med sig några morgonfärska frallor från torget innan programmet är till ända.

Denna femte dag fungerar det faktiskt. Lugnet har infunnit sig och det lätta, varma regnet får stanna hela dagen om det vill. Från och med nu hasar jag mig fram med skrindan i släptåg och kommer inte att träffa pundaren förrän runt 22 december igen.

Bohuslänsommar

I år har vi bestämt oss för en Sverigesommar. Det är ju alltid en chansning det där, med väder och vind, sol och regn.

Men vackert, det måste vi enas om att det är.

Eller hur?

No comments:

En omstart

Under 2009 skrev jag totalt 20 inlägg på Barbara Buzz, bloggen som jag startat tre år tidigare. Den som jag så väl behövde som ventil och som verktyg. När jag startade den i maj 2006 var det där med bloggande ett relativt nytt fenomen, och jag längtade efter att få skriva mina egna, oredigerade ord efter år av tyckande och vändande och vridande av varenda tecken jag skrivit, i mitt yrke.

Så jag bloggade. Och bloggade.

När 2009 inleddes hade jag fått det utlopp jag behövde och att underhålla det kändes mer som en betungande plikt än som något nödvändigt. Jag skrev om Blåvitt, om barnen, om semesterresor, om kollektivtrafiken och ibland om jobbet. Jag skrev för att det kändes skönt och jag skrev under namnet Barbara Buzz (för att jag i motsats till många bloggare inte såg något värde i att nå en stor publik eller göra mig ett namn). Jag skrev helt enkelt för att jag älskade det.

Tre år senare, i början av 2009, älskade jag det inte en endaste smula. Vartannat inlägg handlade om varför jag inte skrivit, varför jag varit så tyst. Och när jag väl fick mig för att skriva så hade jag inget att skriva om. Jag var tom.

Nu har det gått ett och ett halvt år efter mitt sista inlägg värt namnet. Jag sitter (eller halvligger om jag ska vara ärlig) i en hyrd stuga i Bovallstrand. Havet guppar alldeles utanför knuten, smultron, fläder och lavendel skickar sina dofter med vinden och ett stilla lugn har lagt sig där jag antar att själen bor.

För några dagar sedan kände jag ett försiktigt puttrande i bloggdelen av hjärnan. Den där delen som vill summera händelser, berätta historier och formulera små, men stora vardagsepisoder.

Förr kanske man skrev dagbok, vad vet jag. Jag tog i alla fall fram nätverkskabeln, lap-topen och började fylla fönstret med ord.

Jag tror att det kommer mera.