Om att inte fatta.

Jag träffade en gammal kär bekantskap i går som jag inte sett på tio år.

Han är 33 år och cancern har ätit upp halva hans ansikte. Vi satt i 2,5 timme och pratade väldigt lite om vad som hänt de sista tio åren. Mest förstås om de två år han bestulits på. Åtta månader på sjukhus, strålning, cellgifter, kortison och diuretika. Han har varit en hårsmån från döden, och han kommer att vara det var tredje månad på sina efterkontroller i ett par år. Han har ett antal svåra operationer kvar för att rekonstruera hans ansikte.

Jag frågar om han är tacksam för att han återfått livet. Det var inte första gången han fått den frågan.

-Jag är inte det minsta jävla tacksam för att jag blivit av med två år av mitt liv. För att jag inte kan le utan att visa en sargad käke utan tänder och för att jag aldrig kommer att få barn naturlig väg. Jag skulle inte vilja kalla det för glädje att de tagit en bit av mitt underben för att konstruera ett käkben, så att jag inte kan gå utan att få ont. Jag antar att jag har högre krav än så på det som kallas livet.

I det ögonblicket blev det väldigt klart hur lite man förstår av det andra går igenom.