Idag har jag nästan köpt nya matsalsstolar. Eller matsal och matsal, det var kanske att ta i, men i alla fall. Sex stolar kring det bord vi äter middagar.
De är så fina. De kommer att hålla resten av livet, både i sin design och i materialets hållbarhet. Så det är inte det. Stolarna kommer definitivt att göra jobbet. De kostar en liten slant, det är en baksida. De har en flätad sits som är naturfärgad och som kanske inte direkt är lämpad för små drottningsylthänder och feppliga vindrickare (no offense Mr Buzz).
De kräver dessutom ett matsalsbord (eller i alla fall ett middagsbord) som inte det minsta påminner om det vi har idag.
Plötsligt står jag på lunchrasten, ensam med mina egna snåla tankar och fingrar på kreditkortet. På spel är en matsal i världsklass (hurra vi kan bjuda hem kungen!) som landar på två månadslöner. Jag pratar höjd- och längdmått med försäljaren, jag får se skillnaden mellan bok och ek när det befinner sig under ett fett lager svart lack.
Jag pratar som om jag redan köpt.
Det slutar dock med att jag går därifrån, lika burgen som jag gick in, men utan kungasal.
För vad är väl en sal på slottet? Och förresten så stänger de inte förrän kl. 18.
No comments:
Post a Comment