Arenan är fullsatt, vi sitter på varsin plaststol och tittar på samma match, men med olika ögon. Där jag ser en möjlighet ser min son ett hot. Där jag biter ihop käkarna och håller andan sätter han sig allra längst fram på stolen och går upp på tå. Där jag ropar Nej! ropar han Ja!
Han håller på Elfsborg, jag på Blåvitt. När de möts försöker vi gå och titta, idag fick han en supporterhalsduk. Det hänger väl ihop med att jag fick en blåvit halsduk av min farfar någon gång på slutet av sjuttiotalet, på Ullevi när Torbjörn Nilsson gjorde vad han ville med både Elfsborgare och såna från Kaiserslautern.
På plaststolen sitter han i alla fall, med axlarna uppdragna mot öronen och fryser lite. Vi pratar om hur vi tror matchen ska sluta, och ett av hans förslag tangerar det skamliga hållet att jag måste hota honom med lite smisk om han fortsätter. Jag håller i hans varma, breda hand. Den är solbränd. Han menar att polisen tar mig till finkan om jag smiskar honom så jag får ta tillbaks hotet.
- Jag skulle aldrig smiska dig, säger jag. Jag älskar dig mer än Blåvitt.
- Och jag älskar dig mer än Elfsborg, säger han, helt glatt och självklart.
Jag antar att det är därför 3-0-förlusten inte börjat svida än.
No comments:
Post a Comment