Radhuskärring. Det är jag.

I helgen kokade det på radhusgatan. Värmen dallrade på det där sättet att det blev jobbigt att sitta i trädgården och friteras i en brassestol. Det fick bli havet en stund istället, högt uppe på en solvarm klippa med barnen och deras kompisar grävde sandslott på stranden.

När vi kom hem hade våra (relativt nyinflyttade) grannar fått upp ångan rejält. De hade födelsedagsfirande, inte för någon i radhusfamiljen, utan för pappan i familjens bror. Det betydde ett tjugotal gäster i alla åldrar, grill, gitarrklinkande, brännboll och vin antar jag.

De är långa och mörka, hela släkten och för några timmar kändes det faktiskt som Mitt Stora Grekiska Bröllop mitt på gatan.

Där satt vi, lite blonda och stela, i vår trädgård och sa åt barnen att ha servetten i knät. Runt oss yrde det barn och vuxna och grillat kött i en virvlande kubbmatch.

När solen sänkte sig över radhusgatan var minst tolv av dem ute och spelade in-line-hockey på vändzonen. Min son och hans övernattande kompis hakade på tills vi ropade in dem vid 23-tiden.

Jag gillar det. Jag gillar det som fan.

Det där bullriga och yviga och avslappnade.

Fast jag satt där framför Perelli med min vanliga godisskål och diskbänken glänsande ren.

Radhuskärring. Det är jag.