För ganska exakt två år sedan startade jag den här bloggen. Då trevade jag efter bloggämnen och hamnade ganska ofta någonstans runt familjen, fotbolls-VM och Bruce.
Nu har det gått två år och jag skriver mest om familjen, fotbolls-EM (snart i alla fall) och Bruce (jepp snart dags för köttet att studsa igen).
Ett av mina första inlägg handlade om min sjuåring (då fem) som fick lov att på egen hand ta sig till en kompis, en gata bort. Jag minns hur darrig jag var, hur jag inte kunde slappna av förrän jag ringt till kompisen för att försäkra mig om att han kommit fram. Hur jag ändå någonstans förstod att det är så här det måste bli.
Två år har gått och nu är det till affären han vill gå, alldeles själv. I fredags fick han lov. Han tog sin kompis i handen och traskade ner, med en styv hundring på fickan.
Och visst, det går ju bra. Han hade i och för sig spenderat nästan hela pengen, men jag antar att det också är en del av att växa upp.
No comments:
Post a Comment