Jag undrar om inte jag har någon form av dysfunktion i mina signalsubstanser titt som tätt. För lika förvånad som jag blir över att se gårdagens formulering om hur glad jag var när jag vaknade, lika tom och innehållslös har jag känt mig idag.
Jag kan inte se någon form av glädje i att ta en utflykt till havet (men jag gör det ändå), att läsa första uppslagsboken på en filt i trädgården (men jag gör även det), stöta fänkålsfrön till rotfrukterna (yes är fortfarande kvar och kör runt med den lille morteln), vetskapen om att Blåvitt möter Basel på TV6 ikväll (jag tänker se den).
Jag som brukar spraka av livslust.
Jag som brukar ha energi i överflöd.
Jag som senast igår kväll snodde ihop en tipspromenad och tejpade upp runt kvarteret, för familjen.
Jag som är så rädd så rädd för att dö.
Jag vaknar och ser ingen mening. Känner ingenting. Vill ingenting.
Det enda som skiljer mig från de riktigt deppiga, är att jag vet att det är över i morgon.
Jag tror inte att jag är koko, jag tror faktiskt att det har med den här rackarn att göra.
No comments:
Post a Comment