Trots att regnet piskade sig fram träffades vi i spåret igår kväll, min vän och jag. Vi ville inte riktigt lämna värmen i bilen för att träffas av de obarmhärtigt kalla dropparna, men hade vi bestämt att vi skulle springa så hade vi.
Första halvan av spåret snackade vi skit. Andra halvan fokuserade jag på att inte kräkas, att inte gå, att inte ge upp.
När vi kom i mål kände jag mig riktigt nöjd. Mascaran satt som en krans under ögonen, ansiktsfärgen drog åt lila och bröstet sprängde.
Efter en varm dusch och en skål med müsli somnade jag gott i soffan. Jag tror det var OS på TV:n och att Phelps vann.
Right?
2 comments:
Bra jobbat Barbara! Jag var också "i spåret" igår och kan lätt identifiera mig med din beskrivning av lila ansiktsfärg och kräk- känslor.....
Men vad gör man inte för att försöka se lika ung ut som övriga släkten...!?
Oj, då får vi ligga i!
Post a Comment