Jag läste någonstans om en stam indianer som skulle till New York i ett viktigt ärende. Detta utspelade sig på femtiotalet och indianerna fick flygbiljetter för att ta sig dit, det låg ju ändå tvärs över kontinenten.
När de landat på flygplatsen gick hela gruppen och satte sig på flygplatsgolvet i en ring. Där skulle de vänta sa de. Ingenting fick dem därifrån. Vad de väntade på?
Sina själar förstås. För även om deras kroppar kunde färdas snabbt med flygmaskinerna, var de övertygade om att deras själar inte hunnit med. Själarna var på väg, men det skulle ta upp till en månad beräknade de. I väntan på dem skulle de ingenstans.
Det tänker jag ganska ofta på, hur sällan vi idag väntar in själen. Inte bara när vi ska ut och resa, utan jämt. I stressen till jobbet, mellan möten, på Internet, på bussen, med mobilen i handen, bombarderade av budskap som vi ska ta in in in.
Själen är någonstans ganska långt bakom oss. Min vippar nog omkring på varaslätten, i sakta mak på väg mot Australien dit kroppen åkte -91.
Eller jag vet inte, men bråttom har vi. Vi borde vänta in oss själva lite mer.
1 comment:
Så sant så sant, vilket klokt inlägg!
Post a Comment