Beware! Americans on the spårvagn this morning.

I morse på spårvagnen blev jag snabbt varse att tre amerikaner satt på stolarna framför mig. De pratade och pekade och hade allmänt ganska trevligt. De hade portföljer med sig och såg ut som typiska ingenjörer, jag anade tidigt att de var här på jobb.

Efter en stund kliver ytterligare en herre på vagnen. Vi sitter i vagn nummer två, för alla svenskar införstått med att det är den förarlösa vagnen. Men just den är herren går omkring med en tjugosedel och hittar ingen att betala till. Det verkar inte heller som att han förstår den där nya klumpen där man kan lösa biljetter med just sedlar (vem gör det förresten?).

Jag upplyser honom inte. Inte någon annan svensk heller.

Amerikanerna däremot fångar upp den vilsne herren och förklarar att man kan lösa vilka biljetter som helst "at the central station". Det visar sig att herren med tjugan är britt och han tar tacksamt emot råd.

- Where are you going from there?, frågar en av amerikanerna.

- To Lindholmen, svarar engelsmannen.

- Really? That´s where we´re going too, gläds amerikanen.

- You can go with us! What company are you working for there? What is your wife´s name? You have a dog? You miss home?

Jag kan säga att det var skönt när de steg av.

Någon borde upplysa dem om att så gör vi inte i Sverige.

Nä här ska sittas tyst och stirras ut genom fönstret.

Det gäller även Lindholmen.

Hu vad otäckt.

Är det Martin Timell eller Peppe Eng?

Eller värre - en korsbefruktad klon?

Inne hos mig.

Höst har blivit vinter. I Göteborg innebär det att regn ersätts av hällregn som ersätts av duggregn som ersätts av findroppigt blomstersprayregn.

Det är så tröttsamt att man inte ens orkar kommentera eländet längre. Oroas orkar man dock. Och klaga hos någon skulle vara skönt. När jag var liten skickade jag arga brev till Torbjörn Fälldin om att det fanns så ont om soptunnor när man ville slänga till exempel tuggummi eller godispapper.

Om man vill klaga på vädret, vem ringer man då? Det är ju det som gör hela klimatförändringsdiskussionen så läskig. Vi har ingen kontroll. Vi kan inte skriva ett brev till Fredrik Reinfeldt med förhoppningen att han fixar snö till jul.

Istället låser jag in mig i en immig buss med tjock blöt tröja och stänger ute regnet med mina hörlurar. De är feta, omslutande och inkapslande. Idag toppade jag det hela med en pocketbok.

Innanför mina hörlurar är det mysigt och oproblematiskt. Kom och knacka på någon dag så bjuder jag på saffransbullar.

Dött och tomt

Det är lustigt med bloggande. Vissa dagar bara rinner det ut fem inlägg utan att jag ens försöker. De bara poppar upp och säkert tio till ligger och lurar. Andra dagar kan jag sitta och stirra på min skärm och verkligen vilja pressa fram någon klokt. Helst. Sedan bara någonting. Vad som helst duger.

Men.

Inget.

Det står still. Jag har inget att säga. Inget jag funderat över. Inget som hänt. Inget jag längtar efter. Helt dött på tankefronten.

Samtidigt vet jag ju att ni är några stycken som faktiskt går ut och kollar vad Babban reflekterat över idag. Det stressar mig och det kittlar mig och det är för er som jag håller på.

Idag är en sådan dag, om ingen av er listat ut det redan. Rätt fantastiskt ändå, hur jag kan skriva så här mycket om ingenting.

I dagens mail:

Ey bruden! Du har en blogg att skriva! Hur skall jag annars kunna veta vad
som händer med dig och hos er? Skall jag behöva prata med dig, eller vad
menar du?!? Du skriver roligt och den är ett fast (och saknat) inslag i min
pappaledighetsrutin. Skärp dig och fatta att du lever 2006. Skriv blogg!

...

Brustna toner

Min sexårige son håller på att plugga in lussesånger som bäst i skolan. Redan nu har vi insett att någon sångare, det blir han nog aldrig. I alla fall inte om man ska kunna ta rena toner. Men å andra sidan lever hoppet – Håkan Hellström lyckades ju trots avsaknad i att sjunga rent.

Just nu är det en strof ur en lussesång som fastnat och som han brister ut i titt som tätt. Han sjunger väldigt högt och skirt.

- Ja då tänder Gud en stjääääärna…

Fast stjärna uttalat på fiiiingöteborgska. Det vill säga käääääärna.

Han låter precis som Tomas Di Leva.

Bruce i grönt kirurgställ?

När jag och en nära vän var i tjugoårsåldern så brukade vi mäta hur mycket man litade på vissa människor vi träffade.

Om vi gav omdömet ”han skulle få operera mig” så var det i den högre änden av skalan. Detta alldeles oavsett om personen i fråga hade kirurgisk bakgrund. Det var ju bara någon slags intuition om att den här människan klarar allt. Kan försätta berg.

Jag minns inte hur vi bedömde Bruce tillförlitlighet och lugn, men om ni kollar på videon till My Oklahoma Home i mitt förra inlägg så förstår ni.

Kolla in mannen.

Han får operera mig närsomhelst.

See what I mean?

Häng kvar till åtminstone 2.10 så lovar jag att livet kommer att te sig lite bättre...

0 kommentarer

Hallåååååå? Någon där?

Glöm för Guds skull inte att kommentera inläggen.

Det ser bättre ut och inte lika sorgligt/desperat/ensamt/utlämnande/refuserande.

Sir Hank

Så långt borta var jag ju inte.

Henke till Man Utd känns som ytterligare en anledning till att fortsätta betala Canal+-räkningarna.

Yeeeee-haaaaa!

Det jag ska säga nu är verkligen ingen rocket science, bara en ganska elementär betraktelse. Men en betraktelse som är värd att skrivas om.

Jag har kommit på tillfällen när jag mår verkligt bra. När det inte finns något som kan få mig på kasst humör, och nej det är inte nedkissade sängar eller smuliga diskbänkar. Det kan slå mig när jag sitter på jobbet eller på bussen eller i bilen eller hemma i soffan. Den där känslan när det bubblar i hela bröstet och man bjussar sig själv på ett stort leende.

Vet ni när det infaller?

Jo när jag lyssnar på Bruce Springsteen. Just nu Jacob´s Ladder från Pete Seger Sessions.

Höj volymen.

Gunga på höfterna.

Smila.

Det är ta mig fan lyckopiller i klass med seger mot Elfsborg.

Å så spännande.

Ur Sportbladet just nu:
Helsingborg har kallat till presskonferens i dag klockan 12.30.
Enligt klubben handlar det om "en stor och överraskande förändring" i truppen.
Nyfikenheten är stor runt eftermiddagens presskonferens; i ett pressmeddelande skriver Helsingborg.
”Gällande en stor och överraskande förändring i HIF:s A-trupp. Garanterat den största händelsen i fotbollssverige i vinter. Personen i fråga kommer att vara på plats.”

Jag tror att det gäller Henke. Han ska inte lånas ut till Spanien sägs det. Och inte sluta. Men på frågan om det gäller Henke är svaret:

- Det gäller en spelare i truppen.

Jättebra svar. Verkligen. Lite politiskt. Och låt mig gissa?

Det gäller Henke.

Eftersom han inte ska lånas ut till Spanien, så kanske han ska bli tränare i Celtic? Eller så är presschefen smartare än reportern. Barcelona ligger inte i Spanien, utan i Katalonien om man vill.

För det kan väl inte handla om att Gustaf Andersson ska gå till Trelleborg?

Jag - ett slumpens verk?

Jag har alltid varit lite avis på dem som vet exakt vad det vill. Och de vet exakt vad de vill i varje given situation och de vet det blixtsnabbt.

Till exempel om man av någon händelse skulle besöka en bar och någon i sällskapet ska gå och beställa. Då svarar en sådan här person mycket rappt:

- En gin och tonic, fast inte Gordons gin utan Bombay Sapphire. Inte för mycket is och två skivor citron. Och en liten svätt sodavatten på toppen.

Ja ni förstår. Lite som James Bond, fast han håller på och fånar sig med sin Martini.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv föredrar. Cosmopolitan är ju gott. Gin och tonic funkar alltid. Öl slinker ner. Rött vin är mumma. Vitt vin gillar jag. Men att välja aktivt och med precision? It´s a no-no.

Nu börjar jag tro att mina obeslutsamma ickeval kan spegla hela mitt liv. Jag kanske inte vet vad jag föredrar inom något område. Hela mitt liv kan vara en slump. En vindflöjelkonsekvens. Mitt jag har blivit vilselett genom att lyssna än hit, än dit, än ner i diket. Men aldrig inåt.

Eller så är det inte värre än att jag har problem att bestämma vilken drink jag föredrar.

Låt oss be för det.

Lunch

Nu hymlar vi inte längre. Vi försöker inte ens ge oss på något annat ställe, någon annan maträtt, någon annan upplevelse.

Idag är det gubbröra på Kåges kl 12.

Gytt.

Snart snart

Nu börjar jag verkligen få upp julångan. Min sambo och jag är verkligen bra på att vara jullediga. Redan nu pratar vi om exakt hur länge vi ska ligga kvar i sängen (varje morgon), hur många nötter vi ska knäcka, hur många filmer vi ska se och hur mycket björkved vi ska brassa på i brasan.

Här ska frossas i vila. Det brukar ju funka ganska bra när julafton passerat och barnen har varsin säck med nya utmanande klappar att ta itu med.

Jag tänker stora pussel, tjocka ritblock, nya dataspel och (lagom) svårt lego.

Inte så mycket skridskor, sällskapsspel och byggsatser som kräver instant glue och interested parents.

Bara tjugofyra dagar kvar.

Dagens lärdom

Angående att resa långt men att forfarande förbli den man är.

The only Zen you find on the tops of mountains is the Zen you bring up there.

Ny hobby

Idag ska jag gå från glad amatörfotograf till grubblande proffsdito. Äntligen ska den där digitala systemkameran bli min. Jag kommer för första gången att gå ner på knä eller ställa mig ordentligt bredbent när jag fotar, jag kommer att vrida kameran 90 grader from time to time, jag kommer att leta den perfekta vinkeln i allt jag ser. Jag kommer att fascineras av kullerstensromantik och graffitikonst. Jag kommer att prata om hur viktigt ljuset är och pixlar och ASA och skärpdjup och objektiv.

Jag kommer att ta mig själv på onödigt stort allvar.

Jag kommer att bli alldeles odräglig.

Vad håller man på med?

När jag tänkte att jobba heltid, vara närvarande morsa, köra några projekt on the side, träna inför Göteborgsvarvet och jobba i riktning mot ett fanny-och-alexander-hem - hur tänkte jag då?

Söndag kväll

Vi får en faktura från Canal Plus på runt 350 kr varje månad.

Värt varenda spänn när det knastrar björk i brasan, entrecoten ligger och vilar sig på diskbänken och Manchester United spöar skiten ur Chelsea på TV:n. Eller om det blir så att Chelsea spöar skiten ur Manchester United?

Den som betalar sina fakturor får se.