I morse på spårvagnen blev jag snabbt varse att tre amerikaner satt på stolarna framför mig. De pratade och pekade och hade allmänt ganska trevligt. De hade portföljer med sig och såg ut som typiska ingenjörer, jag anade tidigt att de var här på jobb.
Efter en stund kliver ytterligare en herre på vagnen. Vi sitter i vagn nummer två, för alla svenskar införstått med att det är den förarlösa vagnen. Men just den är herren går omkring med en tjugosedel och hittar ingen att betala till. Det verkar inte heller som att han förstår den där nya klumpen där man kan lösa biljetter med just sedlar (vem gör det förresten?).
Jag upplyser honom inte. Inte någon annan svensk heller.
Amerikanerna däremot fångar upp den vilsne herren och förklarar att man kan lösa vilka biljetter som helst "at the central station". Det visar sig att herren med tjugan är britt och han tar tacksamt emot råd.
- Where are you going from there?, frågar en av amerikanerna.
- To Lindholmen, svarar engelsmannen.
- Really? That´s where we´re going too, gläds amerikanen.
- You can go with us! What company are you working for there? What is your wife´s name? You have a dog? You miss home?
Jag kan säga att det var skönt när de steg av.
Någon borde upplysa dem om att så gör vi inte i Sverige.
Nä här ska sittas tyst och stirras ut genom fönstret.
Det gäller även Lindholmen.
1 comment:
Man känner sig som ett fån ibland när man är sååå svensk i sitt tänkande och agerande... önskade att man betedde sig mer som när man är på semester.
-Hej, är ni också från Sverige, va kul! Vi kanske kan äta middag ihop ikväll?
Fast grannen man bor jämte vet man knappt hur han/hon ser ut eftersom man tittar ner i backen när man möts... tragiskt. Sjukt. Svenskt.
Post a Comment