Eller vad fan

Nästan alla ord börjar på S.

Idag ska jag gå hem klockan tre för att hämta barnen

Notera att alla ord börjar med bokstaven "S"

Sex timmars sömn sätter sina spår.

Hej vilken start

Jag tror vi kan säga att jag fått en tuff start här på nya bygget. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och jag är fortfarande kvar. Mör men kvar. De andra visar inte en tillstymmelse till att packa ihop och knata hemåt. En har till och med tagit med sig morgondagens skjorta på galge.

These guys are tough.

Jag tror aldrig jag varit på jobbet så här länge. Om det inte varit fest då. Jag är helt enkelt byggd av annat virke. Ett som behöver sova. Träffa barnen. Krama maken. Läsa Bukowski.

Om en stund tar jag fan taxi hem. Någon förmån ska man väl ha.

Blubb blubb

Sorry jag är helt urblåst trött och blek efter den Stora Premiärdagen. Först lite mammanerver i ettan och sedan en hyggligt lång arbetsdag fylld av idéer, de flesta spolade vid hemgång. Nu slits jag mellan ännu ett avsnitt av The Shield och att festa till det ordentligt med manualen för min nya mobil. Men först får vi gotta oss åt allt nytt. Även om det suger märgen ur oss.

Det är bara sådana vi är

Vi har i helgen gått från rörig familj som skjuter från höften till värsta präktigt organiserade familjen. Hur då undrar du. Genom ett Excel-ark säger jag.

Jodå, Babban har skrivit en fyraveckorsmeny som vi numera likt trälar ska följa. Kanske sätter vi upp den med små gassiga magneter på kylskåpet. Kanske ritar vi små färglada morötter och prinskorvar på den.

Vi ska bli en sådan där familj man läser om i Buffé.

Men inte nog med att vi har fyra färdiga veckomenyer, jag har dessutom skrivit tillhörande inköpslista per vecka. Hur redigt som helst. Väldigt lite vi. Får se hur länge det håller.

Kanske till tisdag.

Big Day

I morgon är en stor dag i vårt hushåll.

Sjuåringen (snart i alla fall) ska börja ettan och jag ska börja mitt nya jobb. Idag har vi tvättat öronen och lagt fram prydliga kläder.

Bring it on!

Njet!

Jag vet inte vad jag ska säga.

På toaletten här på jobbet ligger Amelia sedan i somras och när jag slår mig ner därinne brukar jag bläddra några sidor i den och ströläsa lite. I ungefär mitten av tidningen finns samlarsidan Just nu! med små sköna tips och citat från redaktionen.

Jag vet inte om det är just det här numret eller om det är Amelia i största allmänhet, men Just nu! kan mycket väl trigga igång något våldsamt hos mig. Redaktionen har i sin iver efter nydanande upptäckter istället hamnat djupt i skamlådorna för att lyckas leverera följande tips:

Nu när solen skiner och kameran är framme – passa på att tänka ut en rolig och personlig bild som du kan använda till julkort i vinter. Plocka fram tomteluvor och ta med till stranden… eller gör en ”God jul”-hälsning i sand.

Jag tror jag måste sluta läsa Amelia nu, även på toaletten. Hur kunde det få ske? Varför stoppades inte pressarna? Ge mig städtips, vintips, sextips, träningstips eller vad fan somhelst. Herointips. Bankrånarlektioner. Råd om mord. Jag klarar.

Vad som helst som saknar tomteluva.

Svenskaste smaker

I mitt kylskåp just nu:

Dill, färsk lax, citron, palsternacka, rödbetor, västerbottenost.

På systemet just nu:

Några flaskor rött och några flaskor vitt som under dagen kommer att byta ägare.

På gång in ikväll:

Fyra gäster från Dublin, två från Kålltorp.

Var jag varit på semestern

Jag har läst rätt mycket i sommar. Allt kan jag inte rekommendera, men å andra sidan har jag inte ramlat över något riktigt bottennapp heller. Ibland tror jag att det är mängden som gör det. Det är så gött att lägga upp fötterna i soffan och get going. Ibland med ett glas hemmagjord fläder, ibland inte. Jag läser och när jag läst klart plockar jag fram nästa. Ingen reflektion ingen återhämtning inget avbrott. Rakt in i nästa upplevelse.

Jag antar att det säger lite om mig själv, men om vi lämnar det till dårsoffan så kan vi istället hoppa fram till vad jag tryckt i mig under semestern.

Jag började med Stig Claesson (Slas för er kulturella) och boken med den helt ljuvliga titeln Sov du så diskar jag. Här minns jag att jag fick en lätt släng av dödsångest så det var förmodligen därför jag hoppade rätt in i Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här dök det upp tankar på föräldraskap, att växa upp, att bli gammal, om ansvar och om sorg. Det vill vi inte ha för mycket av på semestern så då var det dags att ge sig i kast med sommarens kanske sämsta bok. Författaren var norrman och jag minns inte vad han hette men bokens titel har (tyvärr) satt sig, Wonderboy. Läs den inte, den är inte värd tiden om du inte är sjukligt intresserad av ekonomiska termer och norska aktiemarknaden.
Nu behövde jag något upplyftande och herregud vad rätt det visade sig vara med Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Det var nog så här i efterhand sommarens bästa val men det går ju inte att nöja sig där, jag hade ett hysteriskt upparbetat lästempo och var fortfarande bara en dryg vecka in på semestern. Dags för Mitt Iran av Shirin Ebadi som avlöstes av Stieg Larssons sista bok Luftslottet som sprängdes och därefter en bok jag inte minns varken titel eller författare på men som behandlade ett indiska muslimer i England. Snabbt och lätt drog jag igenom Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl för att sedan avsluta själva femveckorsorgien med den charmiga En berättelse om traktorer på Ukrainska.

Mr Buzz har läst ungefär samma böcker (vi är inte gifta men väldigt käcka, vi har dessutom likadana träningsoveraller) men i annan ordning och med fyra-fem krigsböcker för en skön feel-good-känsla.

Nu jobb. Läskurvan lär dala, men ikväll tänker jag kicka igång biografin om Charles Bukowski som jag sett fram emot länge.

(Dessutom förstås Bröderna Lejonhjärta och tusen olika mysterier med Lasse & Maja. Förhoppningen är att barnen blir precis lika verklighetsflyende som vi.)

A-R-T-I-K-U-L-E-R-A-!

Någon mer som upplevde det oerhört förvirrande med just Glenn Hyséns (ja jag tänker hålla mig till minst ett inslag om dagen om denna man) snabbsprutande kommentarer igår? Det gick ju inte att höra skillnad på om han sa Villa, Wiland eller Viasat.

Någon av dem var bra enligt Glenn i alla fall.

Avklätt och avklarat

Så. Elfsborg blev överkörda av den spanska armadan igår. Även om det var väntat med en förlust så hade jag inte räknat med att jag skulle skruva på mig i soffan i någon sorts pinsamhetsspasm. Jag tycker att det är så jobbig när miljoner blickar riktas mot Sverige (även om det är Borås) och vi väljer att skämma ut oss. Jag har tidigare ondgjort mig över Elfsborg oförmåga att smälla på, men då har det handlat om allsvenskan. Motståndet var ju förstås betydligt bättre men att stå på spansk bortaplan och vara feg hjälper knappast.

Och som varenda gång ett svenskt lag spelar mot ett topplag påminns man om hur snabbt man blir avklädd. Igår tog det sju minuter att klä av elva boråsare.

De som till och med knutit dubbelknut på skorna.

Hysenklass

Tobias Hysén verkar också undra vad farsan höll på med.

- Han skulle la va häftig, blev hans spontana kommentar till varför Glenn sagt att han var klar för Blåvitt.

Och häftig det var han ju. Först supporterbuss till Kalmar (fem timmars möjlig tid till inmundigande av diverse starkdrycker) sedan upp på räcket och så ville han ju bara så gärna få leverera en nyhet som klacken skulle älska. De skulle ropa hans namn, han kunde redan höra hur de taktfast skulle hamra Glenn-Glenn-Glenn över Fredriksskans. Han är Kung igen. Inte över Wembley den här gången, och inte på grund av vältajmade glidtacklingar, men känslan sitter kvar i hans kropp. Han minns den exakt. Hur han höjer armarna mot skyn som om det inte fanns någon morgondag. Hur hyllningarna inte ville sluta skalla på läktarna och skönt det var att vakna upp följande morgon med lite stela vader och en ömmande ljumske, men med segerns söta smak i munnen.

Då gör det inte så mycket att nyheten inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Han ställer sig på räcket.

The rest is history.

I klacken, iförd matchtröja och ställer sig på räcket och levererar felaktiga nyheter

Någon mer som gissar att Glenn var aningen på lyset igår?

Slakten i Almirida

På torsdagen spelades den återkommande tennisturneringen Almirida Open på Kreta. De entusiastiska deltagarna hade inte bara som uppgift att besegra varandra utan även den heta kretenesiska solen.

I sanningens namn bjöd tävlingen inte på någon större spänning - men däremot på en strålande uppvisning av vinnaren. Mr Buzz stod efter tre matcher som solklar vinnare efter att ha förrättat välsnittade slicar, distinkta backhands och rappa servar. Han såg minst sagt het ut och enda hotet mot 2008 års upprepning är att han möjligen inte kommer att vara på plats.

Han somnade med en Hellas i handen och medaljen kring bröset.

Under äktenskapligt tvång,

Barbara

Vem vet?

Kan det vara så att i jakten på ett lyckligt liv finns bara flyktiga stunder av lycka som ska tillvaratas och avnjutas innan de försvinner?

Just our luck

På semester i hett medelhavsland är det meningen att man ska slappna av. Ligga i skuggan och dåsa, piggna till av en ananasjuice med klirrande isbitar och läsa riktigt långsamt i en halvblöt pocketbok.

Så.

Är.

Det.

Inte.

För.

Oss.

Inte det minsta faktiskt. Våra barn kan om man är snäll beskrivas som aktiva, om man är lagom elak som vilda och om man vill vara riktigt vass som dampiga. En springer åt ena hållet en åt det andra. De kollar aldrig bakåt och knappt framåt. De tror att de är hemma fast vi är borta och att de hittar hur lätt som helst.

- Så, nu tar vi oss ner till middagen, säger vi och öppnar rumsdörren. Jag tänker att de solbruna små liven med nyduschat hår och rena kläder ska ta sina föräldrar i handen och långsamt bege sig ner mot restaurangen. Kanske berättar de en liten anekdot om vad de gjort under dagen, eller så går vi bara som en fin väluppfostrad tillrättalagd trevlig liten familj.

Vips så är de borta. En har gömt sig någonstans på vägen ner och leker spion. Den andra tar full fart i nedförsbacken med smattrande flip-flops och brakar rakt in i första bästa bord, meter förbi hovmästaren.

Det är så tröttsamt. Och jag förstår inte varför. Jag beskyllde Mr Buzz gener för att vara ansvariga tills jag kom på att mina föräldrar kallade mig för Eld-i-röva. Min sambo flinade och erkände ändå att han blev kallad för Helfläng.

Jag antar att we had it coming.

Eld-i-röva och Helfläng får inga prydliga, stillasittande barn.

Semestern är över

Jag ska inte hymla. Vi har kommit hem välgödda på valnötter, honung, friterad halloumi, kall Mythos och röda tomater. Vi är bruna och utvilade och har läst tre böcker var, spelat Uno, volleyboll, fotboll och tennis. Men allra mest har vi legat vid poolen eller på stranden. Däremot gjorde vi inte heller den här gången anspråk på att se Knossos eller Retymnon eller Heraiklon eller Samariaravinen. Näpp, vi har frossat i sol och vila och förtjusning över att sonen har gått från försiktig poolbetraktare till kanonkulefarande blötdjur.

Nu är vi hemma. Det känns fint. Vi är så redo vi kan för att starta upp hösten på måndag morgon. Speciellt om man blundar och ser vägen från hotellet ner till byn. Från bergslunden ner till Medelhavet var en promenad på ungefär tio minuter och en orgie i botanik och gastronomi. När jag tänker på det så kunde vi ju intagit vår lunch där och då, på grusvägen ner. Olivträden avlöstes av lime- och citron-träd, fikonträd, vindruvsrankor, aubergineplantor och päronträd.

Då ler jag lite.

När katten är borta dansar råttorna på bordet

Jag vet inte om det blir några fler utlandsvistelser för min del.

Så fort jag lämnat landet börjar det hända riktigt scary saker. Anders Lundin sätter i halsen och Marcus Berg skriver på för Groningen. Vad är det som händer? Kan man inte vara borta i mer än fem minuter innan landet håller på att kajka ihop?

Så, något mer jag bör veta om?

Later alligator

Det här blir det sista inlägget från svensk mark på en vecka. (Eventuella husrånare göre sig icke besvär. Babban har fixat med vaktavlösning.) I eftermiddag tar planet fart från Landvetter och sedan kommer jag mest att ägna kraft åt att samla kraft. Resväskan bågnar av nya böcker och lite av min nya bikini som får göra storstilad premiär för i år.

Om det finns en dator med uppkoppling på plats så vet ni att jag rapporterar, däremot har jag inte bekantat mig med mobilbloggande ännu så det blir helt enkelt inget med det.

Simkorven är nedpackad.

Nu drar vi.