Just our luck

På semester i hett medelhavsland är det meningen att man ska slappna av. Ligga i skuggan och dåsa, piggna till av en ananasjuice med klirrande isbitar och läsa riktigt långsamt i en halvblöt pocketbok.

Så.

Är.

Det.

Inte.

För.

Oss.

Inte det minsta faktiskt. Våra barn kan om man är snäll beskrivas som aktiva, om man är lagom elak som vilda och om man vill vara riktigt vass som dampiga. En springer åt ena hållet en åt det andra. De kollar aldrig bakåt och knappt framåt. De tror att de är hemma fast vi är borta och att de hittar hur lätt som helst.

- Så, nu tar vi oss ner till middagen, säger vi och öppnar rumsdörren. Jag tänker att de solbruna små liven med nyduschat hår och rena kläder ska ta sina föräldrar i handen och långsamt bege sig ner mot restaurangen. Kanske berättar de en liten anekdot om vad de gjort under dagen, eller så går vi bara som en fin väluppfostrad tillrättalagd trevlig liten familj.

Vips så är de borta. En har gömt sig någonstans på vägen ner och leker spion. Den andra tar full fart i nedförsbacken med smattrande flip-flops och brakar rakt in i första bästa bord, meter förbi hovmästaren.

Det är så tröttsamt. Och jag förstår inte varför. Jag beskyllde Mr Buzz gener för att vara ansvariga tills jag kom på att mina föräldrar kallade mig för Eld-i-röva. Min sambo flinade och erkände ändå att han blev kallad för Helfläng.

Jag antar att we had it coming.

Eld-i-röva och Helfläng får inga prydliga, stillasittande barn.