Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Jag hade besök av två fotbollskunniga (nåja) väninnor igår kväll och vi grillade, fixade efterrätt, åt godis, drack cola, folköl som säkert varenda svensk framför TV:n igår kväll. Men med en konstant puls på 160 så låg man ju i bra förbränningstempo ändå resonerade vi. Den första halvleken kämpade Sverige för att spräcka nollan och vi på att få 6-, 3- och 1-åringen i sina sängar och kvar där.

Diskussionerna pendlade mellan "det är synd att vi har ett landslag som inte har en aning om hur man gör mål" till "jag har en riktigt dålig känsla just nu" och "kom igen nu för h-e". Så i 89:e minuten - jubel, glädjeskutt, high-five och framför allt "det var ju det jag sa, Ljungberg kommer att sätta den...."

Det var en nervpåfrestande kväll och den klådande ångest som rasar genom varenda cell i kroppen fick mig att säga att "om de inte gör mål innan 65:e minuten så går jag upp och lägger mig". Det gör man ju såklart inte, men det känns lite bättre att kunna hota, att ge svenska laget ett litet ultimatum.

Jag sa nog aldrig att om de inte gör mål innan den 89:e så får det vara, men de gjorde det ändå, hot eller ej.

Och som de gjorde det. Det var värt varenda sekund av ångest.