Lillasyrran terroriserar.

Dagens minne från Korsika.

Det är första mötet i barnklubben, på agendan står Skattjakt. Tjugofem barn har samlats med fröken, tystnaden är total, så som den brukar vara när tjugofem för varandra okända människor möts. Utom en pratkvarn, mistingen i gänget, vår 3-åring.

"Hej, jag heter Bamse", säger hon till fröken och visar upp sin halvätna chicken nugget. "Och det här är dunderhonung."

Fröken spelar jätteintresserad, kanske är hon t o m glad att någon pratar. Några följdfrågor följer och lilltjejen svarar att hon är så stark att hon kan lyfta alla sina vänner.

"Oj vad stark du är", säger fröken när lilltjejen spänner musklerna.

"Och det här är Skalman", fortsätter den treåriga pratkvarnen och pekar på sin tysta storebror. Som lägger båda händerna för ansiktet.

Han är ju 6 år, spelar med de stora killarna i tennisskolan. Som har med sig sina Pokemon-kort och som hellre vill ha knytskor och keps än kardborrar och solhatt.

Han är definitivt inte Skalman.