Alla som dör gör det vid slutpunkten av sitt liv

Ur veckans FOKUS, sista ordet av Fredrik Lindström (det är inte ofta jag snubblar över aha-upplevelser förutom på Dr Phil) men det här gillade jag:

När vi ser på våra egna liv försöker vi vara så långsiktiga som möjligt. Vi planerar, sparar, drömmer och lägger upp strategier inför vårt ”riktiga liv” som vi ska börja leva en vacker dag. Vi tar ut en massa saker i förskott.

Om vi inte skulle få den tid som vi redan på förhand ”cashat in” så känner vi oss bestulna på den.

Men den kommande tiden äger vi inte, hur mycket vi än tittar på statistiken och tycker att man borde kunna få leva sådär bortemot en 80 år.

Man kan aldrig bli bestulen på något man aldrig haft. Om en människa dör långt tidigare än genomsnittet säger vi att hon dog ”mitt i livet”.

Men ingen kan dö mitt i livet, alla som dör gör det vid slutpunkten av sitt liv.
Det bräckliga livet är just så värdefullt för att det är kortsiktigt. Det är här och nu, vad vi än inbillar oss.

Snygg!

Spam hos Babban

Vad är det som händer på blogspot? Jag blir spamad!

Det kanske är mitt straff för att jag tycker att ni kommenterar alldeles för dåligt? Jag jublar inombords varje gång jag ser att någon kommenterat ett inlägg, men numera är det alltid wy88 eller jules eller någonannan som på engelska vill att jag (eller ni) ska länka oss vidare.

Någon som vågat hänga på? Eller som vet hur man blir av med de rackarna?

Living the dream

Snart ska vi iväg och presentera en kampanj för en stor kund till oss. Jag skriver talmanus, min AD limmar pannåer, projektledaren är på radiokanalen och prutar och en av landets bästa illustratörer är satt i arbete.

Jag lever en drömtillvaro för närvarande. En lite stressig sådan, men ändå.

Dags för lite Underworld i lurarna också så är bilden komplett.

Tilbage

Köpenhamn var ett riktigt skönt avbrott från kontorsvardagen. Och visst är det lite orättvist att när Mr Buzz går på föräldramöte och fixar barnvakt och sikar och lägger övertrötta barn så sitter jag på en lyxkrog och äter vaktelägg på gåslevertartar.

Men sånt är livet. Jag vill minnas att jag tog hand om både kolera och löss medan herrn i huset firade med wienerschnitzel i Krakow.

Jag hade i alla fall den goda smaken att inte mms:a göttebitarna på tallriken.

Nu Danmark

Här sitter jag och bloggar när jag ska åka till Köpenhamn om två minuter. Jag äter fil och musli också och jag har inte packat klart väskan.

Snart kommer min projektledare att knacka surt på dörren.

Hej vad rebellisk jag är, i det lilla.

Dagens hopp

Mr Buzz sprang på toaletten med dålig mage minst fyra gånger i natt.

Just nu ställer jag stor tillit och förhoppning till fem vitpepparkorn.

Kom igen gubbar!

Dagens bästa kommentar på sonens fotbollscup kom från en tränare i motståndarlaget när en av deras spelare täckte ut bollen över linjen:

- Bra Kalle, rutinerat!

Jo det är P-00 vi pratar om.

Mycket rutin där.

Toalettbestyr

Vi ska göra om vår gästtoalett och just nu ägnas mycken tankemöda åt vilken tapet som eventuellt ska få pryda en av väggarna.

Kaklet ska vara vitt, matt, stort, italienskt. Tapeten ska vara... ja vaddå?

Vad tycker du? Vilken av de tre?

Ta mina kassa bilder med en nypa salt. En stor en.

Pizza och små fina rynkor

Igår var det tjejkväll i radhuset. Det dracks vin och åts pizza och sedan shoppades det Mary Kay-produkter.

Vi slogs om att ha minst fina rynkor kring ögonen, stramast hy runt munnen och bäst krämvanor. Alla ville ha olive skin, men de flesta hade en ganska dyster rosaaktig ton. En i sällskapet hade investerat i serum några år tidigare, i övrigt var det ganska tunnsått med dyra hudvårdsprodukter. Pumptvål från Överskottsbolaget imponerade inte direkt på Mary Kay-representanten om man säger så.

Det investerades i framtiden efter att pizzan var nersköjld.

Och det skrattades en del också, noterade maken.

Dålig karaktär

Jag hade tänkt att träna på lunchen. Men nej, jag "kände" inte för det. Det är mycket så numera.

Det blev en McFeast istället.

Prinsessklubba?

Planeringspatrullen går på högvarv för tillfället, prinsesskalas ska gå av stapeln och passande presenter måste införskaffas. För att balansera upp alla rosa glitterdrömmar och bebisönskningar och dockserviser tänkte jag att hon även skulle få något hhhrmm riktigt i presentkorgen också...

Satte så full fart mot närmsta sportbutik för att hitta en innebandyklubba, helst i rosa.

Tror ni att det finns?

Det blev ett stort nepp. Lila då? Lika illa är jag rädd. Guld? Silver? Glitter?

Nej nej nej.

Men gott om blått. I kombination med svart. Eller neongult och svart.

Till slut hittade jag i alla fall en orange klubba som jag parade ihop med en orange boll.

Nu får jag kontakta klubbtillverkare och tipsa om prinsessklubban.

Kan bli en hit det här. Men jag väntar nog ändå med att säga upp mig från jobbet.

Usch för föräldrar

Jag satte mig igår kväll och tittade på en dokumentär på webben jag missat på SVT. Den handlade om föräldrars förhoppningar på sina idrottsutövande barn. Eeeh man kan säga att jag kände mig ganska träffad. Dessutom kände jag mig liten, gemen och egoistisk. Speciellt smärtsamt tog uttalandet från idrottspsykologen om "hur våra barns (fina) prestationer blir ett kvitto på mitt (fina) föräldraskap".

Sen var det rätt jobbigt att se ungdomarna som älskade att simma, men som inte ville tävla. Det gjorde de senare i programmet i alla fall. För deras föräldrar ville det.

Bäst barn vinner bör alla föräldrar se. Den är nyanserad, angelägen och intressant. Om du missade den, har en dator och en timme över kan du se den på den här länken.

Bäst barn vinner!

Fylleri fyllerår

Min dotter fyller fem om en dryg vecka, så nu är det presentjakt för hela slanten. Det enda hon kan komma på som hon önskar sig är två hårda plastbebisar, en prins och en prinsessa. Och med tanke på att det enda hon önskade sig i fyraårspresent var en studsboll (vilket jag avfärdade och istället satsade på STORA och dyra saker, som väl alla ungar vill ha?) och besvikelsen var total för att hon fick allt, utom det enda hon önskade sig, så lovade jag mig själv att gottgöra henne.

Därför. På lunchen stegade jag iväg för att kolla på de där BR-dockorna som hon drömmer om. Fast beslutad att införskaffa både prins och prinsessbebis äntrade jag butiken.

Vad i helvete? Visserligen är man ju grymt luttrad på ockeriverksamhet när man har barn, men 499 spänn för bara prinsen? Utan prinskläder! De kostade ytterligare 199 kr. På det ska förstås läggas en liten prinsessa i samma prisklass.

En sak som jag i alla fall vet att vi ska köpa är den här underbara boken. Moki cyklar jorden runt.

Vad gäller kungliga bebisar ser det tyvärr mörkt ut.

Tisdagstema

Jag har stött på en blogg som en sjuhelvetes massa bloggare verkar följa. I alla fall på tisdagar.

Tisdagstema lägger ut ett tema varje, just det, tisdag, och ett par hundra bloggare tolkar med hjälp av kameran.

Hell, jag är ju ny på det här så jag tog helt enkelt en bild jag tog tidigare i år. Jag skyller på att februaridagsljuset inte räckte till.

Den ska illustrera längtan och efter att ha dissat en hel del bilder på måltider och dryck i massa olika sammanhang.

Håll till godo håll till godo, det här kan mycket väl bli en tisdagsvana.

Kom igen, mösa er iväg nu. Seså!

Jag har helt glömt att rapportera om en jättehändelse!

I fredags.

Bio. Två vuxna.

Jag minns inte när det hände senast. Tror det kan ha varit The Squid and the Whale för ungefär femhundra år sedan. Men som sagt, i fredags var det så dags. Eftermiddagsbio visserligen, men ändå.

Valet föll på Juno och jag vet inte om det är bristen på biobesök eller om den faktiskt var så bra, men jag grät. Och jag skrattade. Och jag gillade.

Det får bli mitt tips till alla er som inte heller får till det.

Juno! Se den!

Fastfruset

Hoppla

Melodifestivalens deltävling nummer 2 är just avslutad och lätt chockade konstaterar vi att favoriterna fick nöja sig med andra chansen. Det som kändes så avgjort, så uppgjort, men så fick Carola sitta och applådera häpet åt "andra chansen" medan två rödklädda bananer i pyjamas snuvade dem på finalplatsen.

Så kan det visst gå.

Skönt break

Jag är ledig idag. Semester. Hemma för att vara med barnen.

Det känns som att jag valde rätt dag, strålande sol en kall vinterdag. Vi har just kommit tillbaks från en tur till den lokala servicebutiken där vi köpte en massa skräp. Innan dess våfflor med mycket grädde.

Ursprungsplanerna med Universeum eller Äventyrsbad fick stryka på foten för mer oavancerade aktiviteter. Nu studsar barnen på studsmattan, i minusgrader och i full vintermundering.

Själv ska jag fira med en kopp finkaffe i solen.

Inte igång

Om man ska springa Göteborgsvarvet (det har jag tänkt göra, har betalat in i alla fall) så är februari en väldigt viktig månad. Om man inte är med nu och lägger grunden (den kunde gärna lagts tidigare också) så kan man i princip glömma varvet. I alla fall om man har några ambitioner med loppet.

Det är idag 13 februari och fortfarande är hot om spöstraff det enda som får ut mig i spåret. Jag vill inte helt enkelt. Jag tycker att det är tungt. Och tråkigt. Jag vill hellre kolla TV, läsa en bok, elda i brasan, sova, peta tånaglarna. Men så uppbådar jag den lilla, ytterst lilla vill jag tillägga, motivation som finns i kroppen och beger mig ut.

Idag ägnade jag till exempel en halvtimme på sajten maraton.se för att panikproppa i mig lite inspiration istället för att ta på mig de leriga löparskorna och Just do it. Lägga upp slingor och läsa om kost. Pulstester och morgonpass. Här finns hur mycket av allt som helst.

Dock väldigt lite som får igång mig.

Jag hittade dock en väldigt intressant artikel om elitmaratonlöperskan som berättar hur trött man blir av träning. Hon var tvungen att sova 10 timmar varje natt OCH 2 timmar mitt på dagen.

Jag tänkte att jag ju redan nu sover 11 timmar om dygnet.

Då blev jag ännu tröttare.

Lite reklam

för min sons blogg och det senaste inlägget.

Länk bredvid; Leopardernas djungel

Logiskt

(Snart) femåriga dotterns svar på om hon ville ha gräslök på äggsmörgåsen:

- Jag tycker inte om gräs.

- Och jag tycker inte om lök.

Ganska klart och tydligt, eller hur?

Vem behagade skämta med hela svenska folket?

I min upphetsning över texten till I love Europe glömde jag hel och hållet att kräkas över koreografin.

Kjolar. Utfällda. Dansandes. Med alla Europas flaggor påsydda.

Nej nu måste jag springa och kräkas igen.

En Utd-supporter och en City

För övrigt är soffan uppbokad idag kl 14.30. Då är det derbydags i Manchester och jag har blivit utnämnd att slänga in några resultat på Bomben.

Jag anar att jag även kommer att få serva med öl och Fanta till husets båda herrar.

Varför då undrar ni.

För att jag håller på Arsenal.

Röstfusk

Christer Sjögren och I love Europe vidare.

Vad är det för fel på folk?

Förnedrings-TV

På kontoret, titt som tätt, är det någon vid vårt långa arbetsbord som bryter tystnaden och skriker ut på bruten finlandssvenska:

- Jag har förneeedrat mig!

Väldigt roligt, speciellt om man minns Arjas bekännelsescen i Stjärnorna på slottet med Stormares lågmälda replik:

- Vad fan vill hon vara med i den skiten för?

Helhetsintryck

Sen hade de faktiskt belyst Scandinavium i Mellofärgerna.

Det var riktigt snygg faktiskt. Plötsligt förstår man den centralt belägna grå klumpens förändringspotential lite bättre.

Ett tips för kvällens Mello

E-Type och The Poodles går vidare tillsammans med Amy Diamond. Skulle jag tro även om jag gillade Andreas Johnson-kopian bäst.

I övrigt hade Ingela Pling med sin bruna Eurovisiontunga skrivit den grovt patetiska texten I love Europe för Christer Sjögrens räkning. Antingen är damen ifråga mer ironisk än någon annan i hennes generation eller så tror hon på allvar att det är ett smart sätt att snuva de slaviska länderna på röster.

Christer själv då? Jo han omgav sig med turkosa revydamer och nyfärgat hår, provade att ta några danssteg och tog i allt vad rösten mäktade med i tidernas största fjäskyttring.

Kvällens behållning då?

Tro det eller ej, men Lasse Berghagen, Arja Sajonmaa och Björn Persson (yes snart på var mans läppar) gjorde kvällen.

Tillsammans med Luuk.

Festligt värre

Sjuåringen är lyrisk. Det här kan vara den bästa dagen i hans liv. Dels ska vi ikväll infinna oss på Scandinavium och genrepet för Melodifestivalen. Sjuåringens BÅDA favoriter The Poodles och E-type har festivalen till ära slagit i hop sina påsar i ett hejdundrande fyrverkeri med smällar och eld. Det bådar gott enligt en ettagluttare. Men inte nog med det. Dessförinnan ska vi äta hamburgare och pommes och bara det är ju fest.

Förhoppningsvis kompenserar det att hans precious Playstation tappat laserkraft och måste in på lagning.

Vi får väl se, jag ser mest fram emot att få se Christer Sjögren live innan jag dör.

Längtar ut

Jag sitter inne och längtar ut.

Solen är åter i Göteborg. Efterlängtad. Vi har inte sett den på så länge att vi börjat tvivla på att den fortfarande fanns.

Men här på kontoret har vi dragit ner persiennerna för att slippa speglingar i skärmen. Vi stänger den ute. Låtsas som den inte finns, det är enklast så när man inte får ta del av den.

Jag sitter fast i ett produktionsträsk utan like. Axlarna är uppkörda mot öronen och fötterna trummar hetsigt mot golvet. I övrigt är det tyst.

De senaste fem minuterna är det enda jag tänkt på hur jag ska kunna ta mig ut i solen.

Nu kom jag på att vår senaste kampanj blåser förbi på spårvagnssidorna just nu och det måste väl någon plåta?

Kan bli jag.

Och en mjukglass.

Mitt i paniken

På jobbet är det galet. Det märks på flera sätt, att kaffestunderna på morgonen blir längre (jo det är någon form av apati som hittat hit som gör att när man väl startat går man inte att hejda, så det är skönt att inte starta) och att bordshockeymatcherna blir färre och mer aggressiva. Det märks också på bloggen, jag har nästan aldrig fem minuter över åt att skriva.

De saker som bryter stressen och det inrutade blir högvaluta. Så jag har sett till att boka en av firmans cyklar över lunchen. Jag tänkte ta mig en liten tur i solen och äta lunch på Avenyn idag.

Bara en sådan sak.

Introsuckers

Super Bowl gick som vi vet av stapeln i söndags natt. Vi som är lite suckers för snygga intron till program får torka hyggligt stora salivhögar till den här.

Biff men ingen banan

Lagom till fettisdagen vi snart femåriga dottern berätta en sak från dagis. Hon drar upp axlarna och ler med hela munnen. Ögonen lyser.

Det visar sig att hennes dagismagister har smeknamn på alla barnen. Hon själv blir kallad för Semlan och hennes två kompisar för Mackan och Biffen.

Och så säger han varsågroda när de ska äta.

Jag tror hon är lite kär.

Det lönar sig...

…att vara jobbig och lite skränig. Även om jag var ”den enda förälder” som reagerat på medlemsavgiften (hmm låt mig gissa, de andra har svurit, knutit näven i fickan och surt betalat och sen har de frågat ungarna om det verkligen är så kul med basket och om de inte ska testa handboll eller innebandy istället) så fick vi tillåtelse att betala in ”vad vi tycker det är värt”.

Så alla ni som normalt sett biter ihop och finner er.

Lägg av. Ställ er upp och skrik.

Det lönar sig.

Nu är Babban igång igen.

Alltid är det något som retar upp mig.

Hej där på kansliet,

Jag mailar er därför att min son och hans kompis går i er basketskola. De är nyss fyllda sju år och började så smått prova på basket under hösten. Igår efter träningen fick de varsitt inbetalningskort för medlemskap. Eftersom sonen även går i fotboll (och vi själva varit aktiva i föreningslivet i alla år) såg vi naturligtvis inget konstigt i det, att vara aktiv kostar pengar.

Men när vi öppnade kuvertet. 800 kr? För sjuåringar i basketskola? Det tycker jag är i det närmaste fräckt.

När de väl börjar i ”vanligt” organiserad träning med flera tränare, cuper och sammandrag och de gör ett aktivt val att ”vara med”, då kan den möjligen motiveras. Men som det är nu med lite lek (och vid något tillfälle inställd träning för att tränaren hade egen match och vid ett annat tillfälle bara en halvtimmes träning för att vaktmästaren hade låst fel lås, och nästan alltid bara halv plan och ett uppvärmande tonårslag på andra sidan av den lilla hallen) – ja då känns åttahundra spänn inte i närheten av okej.

Dessutom är de ju så små och ännu bara med och känner på sporten. Är det bra så kanske de fortsätter på riktigt nästa år, men upplägget just nu känns väldigt mycket på lek (även om tränaren är både gullig och bra med barnen).

Att det får kosta några hundralappar tror jag de flesta tycker är helt motiverat, men dagens summa 800 tror jag inte att jag sett i någon idrott som nyttjar kommunala hallar.

Hur tänkte ni när ni satte det priset?

Undrar,

Barbara

Överdriver jag tycker ni?

Det tråkigaste med barn...

..är att de måste bli stora och inte alltid kommer att ha en sån här att gosa ner näsan i.

No pain no gain

Så mycket kan jag säga som att jag inte har det minsta träningsvärk efter pilateslektionen igår.

Däremot ett relativt akut behov av nya, söta träningskläder.

Med tofsar.