Sött möter sött

Om det nu tänker vara barbadosvärme är mitt allra bästa tips att bjuda er själva på grill i trädgården och kicka igång med den här:

Rum punch för klibbiga sommarnätter

För bråttom för själen

Jag läste någonstans om en stam indianer som skulle till New York i ett viktigt ärende. Detta utspelade sig på femtiotalet och indianerna fick flygbiljetter för att ta sig dit, det låg ju ändå tvärs över kontinenten.

När de landat på flygplatsen gick hela gruppen och satte sig på flygplatsgolvet i en ring. Där skulle de vänta sa de. Ingenting fick dem därifrån. Vad de väntade på?

Sina själar förstås. För även om deras kroppar kunde färdas snabbt med flygmaskinerna, var de övertygade om att deras själar inte hunnit med. Själarna var på väg, men det skulle ta upp till en månad beräknade de. I väntan på dem skulle de ingenstans.

Det tänker jag ganska ofta på, hur sällan vi idag väntar in själen. Inte bara när vi ska ut och resa, utan jämt. I stressen till jobbet, mellan möten, på Internet, på bussen, med mobilen i handen, bombarderade av budskap som vi ska ta in in in.

Själen är någonstans ganska långt bakom oss. Min vippar nog omkring på varaslätten, i sakta mak på väg mot Australien dit kroppen åkte -91.

Eller jag vet inte, men bråttom har vi. Vi borde vänta in oss själva lite mer.

Rewind City

I väntan på att jag ska klara av att formulera några riktigt fina inlägg får ni njuta av den här lilla sköningen.

Vi skrattar ihjäl oss på jobbet åt den här just nu

Jobbig dag

Idag kände vi att vi var tvungna att lämna kontoret för att slippa distraheras av inkommande mail, nyfikna kolleger och lockande bordshockeymatcher. Det blev tre timmar på förmiddagspasset utanför office med kaffe och dreck behagligt lutade mot en husvägg.

Nu är det lunch med kund och ett eftermiddagspass i närliggande park.

Man kan ju ha det sämre, trots allt.

Radhuskärring. Det är jag.

I helgen kokade det på radhusgatan. Värmen dallrade på det där sättet att det blev jobbigt att sitta i trädgården och friteras i en brassestol. Det fick bli havet en stund istället, högt uppe på en solvarm klippa med barnen och deras kompisar grävde sandslott på stranden.

När vi kom hem hade våra (relativt nyinflyttade) grannar fått upp ångan rejält. De hade födelsedagsfirande, inte för någon i radhusfamiljen, utan för pappan i familjens bror. Det betydde ett tjugotal gäster i alla åldrar, grill, gitarrklinkande, brännboll och vin antar jag.

De är långa och mörka, hela släkten och för några timmar kändes det faktiskt som Mitt Stora Grekiska Bröllop mitt på gatan.

Där satt vi, lite blonda och stela, i vår trädgård och sa åt barnen att ha servetten i knät. Runt oss yrde det barn och vuxna och grillat kött i en virvlande kubbmatch.

När solen sänkte sig över radhusgatan var minst tolv av dem ute och spelade in-line-hockey på vändzonen. Min son och hans övernattande kompis hakade på tills vi ropade in dem vid 23-tiden.

Jag gillar det. Jag gillar det som fan.

Det där bullriga och yviga och avslappnade.

Fast jag satt där framför Perelli med min vanliga godisskål och diskbänken glänsande ren.

Radhuskärring. Det är jag.

Respekt!

Det bidde ju inget Göteborgsvarv för Babban i år. Motivationen hade gått och lagt sig under någon soffkudde eller tung persisk matta och har inte återfunnits än. Inte riktigt i alla fall. Visserligen blev det både löpband och bodypump den här veckan och den är inte slut än.

Anyway. I takt med att min vilja decimeras blir jag grymt imponerad av dem som genomför loppet no matter what.

Lite som den här killen. Kräktes innan loppet enligt rykten, och kunde inte hålla emot när trycket hårdnade åt det andra.

Det är fan respekt.

Klicka på bilden så blir den större och hela inlägget blir lite tydligare.

Äntligen lite lust

Idag ska jag göra något för kroppen nytt.

Jag ska träna för första gången på flera veckor. Det kommer att bli löpband och styrketräning på lunchen och cykling hem från jobbet.

Och jag känner för det!

Push it real good

Jorånärå det blev Push i fredags och förmodligen aldrig igen. Det är ingenting varken jag eller Push ägare kommer att sörja, men det var kul att se det alla pratar om. Champagnebaren på damtoaletten, silverbrickan med alla parfymer på densamma, takterassen a´la´beduin style och rosa gratis champagne. Dessutom en utkastad Tommy Salo i vita loafers, vit träningsjacka och ett gigantiskt ögonbryn.

Det var, även om jag var hemma vid midnatt, en trevlig kväll på stan.

Jag försökte smygfota takterassen utan att framstå som alltför muppig, resultatet ovan.

Partaj

Om en stund börjar feschten. Jag har köpt en röd ros att ha på kavajslaget.

Så att de känner igen mig, även efter det

att jag inte känner igen mig själv?

En liten spaning

Just nu läser jag Bill Clintons bok Att ge. Den handlar mycket riktigt om just att ge, av sin tid, av sina pengar, av sig själv. Bill själv har gett ganska mycket kommer det fram, men han delar även med sig av en hel del solskenshistorier om människor som ingenting har, men som ger ändå.

Också något helt annat:
I bioaktuella filmen Nu eller Aldrig med Jack Nicholson och Morgan Freeman träffas de båda männen i samma sjukrum och pratar om de saker de ville se, göra och åstadkomma i sina liv – innan de dör. Med sin Bucket list som kompass sätter de av för att bocka av listan.

Detta är min spaning.

Mänskligheten håller på att vakna upp från sin törnrosaslummer. Livet har i många århundranden handlat om överlevnad. Om att ha mat på bordet, tak över huvudet. För oss i västvärlden är det inte längre bryderier som upptar hela vårt engagemang, utan vi kan istället ägna perverst stora mått energi åt mode, teknik, inredning, design, semestrar, bilar och gud vet vad. Och när vi tröttnat på det står personlig utveckling högt på agendan.

Så när vi nu så sakteliga vaknar, gnuggar sanden ur ögonvrårna och får ett glas vatten för vår torra strupe kommer våra första ord att vara:

Jag vill leva. Inte på låtsas, utan på riktigt. Inte i väntan på att det riktiga livet ska börja. Jag vill trampa mitt eget vin, jag vill se pyramiderna och jag vill koka en egenfångad krabba. Jag skiter i pengar, jag ger blanka fan i ny bil, juveler och båt. Om jag ska se pyramiderna behöver jag några lessna pund i fickan, men mer än så är inte nödvändigt.

Och i rasande fart gör vi våra egna "Bucket lists". Vad jag vill hinna med innan jag trillar av pinn (och den får inte ha några monetära mål). Jag har just påbörjat min, för tillfället har jag bara kommit på tre saker som känns viktiga.

- Jag vill gå en fotoutbildning (kan tänka mig att även gå en kurs, men det får inte vara för grund)
- Jag vill baka surdegsbröd (för varje gång jag tänker att jag ska göra det ser jag att det ska jäsa i 48 timmar och det har jag inte ännu haft tålamod med)
- Jag vill besöka Rom, och Provence.

Tanken är att man ska komma på fler, betydligt fler. Sedan ska det också bockas av! Varje halvår inventerar man sin lista för att se vad som klarats av och vad som återstår.

Och kanske fyller man på med lite nytt.

Tänk till du också!

Jean Paul?

Morgondagen närmar sig och nu har jag på allvar börjat fundera på vad som ska träs på den här gamla kroppen. Det enda festliga som hänger i garderoben är svart, vilket känns väldigt lite Sommar på Rivieran så jag har ägnat en del av förmiddagen åt att kolla vimmelbilder (vad har folk på sig ute numera?) och lunchen åt att kolla läget i stadens affärer.

Det är seriösa grejer, det här.

Lite kul är det

Lite shopping att klara av innan fredag

De vet nog inte att två katter har smugit sig in bland hermelinerna. På fredag ska jag och en vän mingla i gräddan av Göteborgs nattliv. Inte mindre än tre evenemang ska klaras av och innan läggdags.

Så här har det gått till:

När jag jobbade på ett ännu lite fränare ställe hamnade jag i något gräddregister där jag titt som tätt blir inbjuden på prylar som Davis Cup-mingel på Park Avenue (startade kl. 01.30) och invigningar av diverse olika slag. Jag brukar låta mig imponeras av inbjudningarnas sammetstryck och de glansigt präglade bokstäverna, men låta det stanna vid det. Mest för att de brukar gå av stapeln närmare den tid det är dags för mig att gå upp, än den tid jag går och lägger mig.

Den här fredagen råkade det däremot slumpa sig så att vi har lite mingel på jobbet från kl.17. Så när inbjudningen till invigning av Push takterrass dök upp tänkte jag att det var dags att slå till.

Nu har två små tanter hamnat på stadens mest åtråvärda gästlista och de våndas lite över att 1, de inte vet så mycket om Amir Chamdin som är det stora dragplåstret och 2, dresskoden är Sommar på Rivieran.

Vi vet dock fortfarande hur man dricker en P2.

Fotboll och kärlek

Arenan är fullsatt, vi sitter på varsin plaststol och tittar på samma match, men med olika ögon. Där jag ser en möjlighet ser min son ett hot. Där jag biter ihop käkarna och håller andan sätter han sig allra längst fram på stolen och går upp på tå. Där jag ropar Nej! ropar han Ja!

Han håller på Elfsborg, jag på Blåvitt. När de möts försöker vi gå och titta, idag fick han en supporterhalsduk. Det hänger väl ihop med att jag fick en blåvit halsduk av min farfar någon gång på slutet av sjuttiotalet, på Ullevi när Torbjörn Nilsson gjorde vad han ville med både Elfsborgare och såna från Kaiserslautern.

På plaststolen sitter han i alla fall, med axlarna uppdragna mot öronen och fryser lite. Vi pratar om hur vi tror matchen ska sluta, och ett av hans förslag tangerar det skamliga hållet att jag måste hota honom med lite smisk om han fortsätter. Jag håller i hans varma, breda hand. Den är solbränd. Han menar att polisen tar mig till finkan om jag smiskar honom så jag får ta tillbaks hotet.

- Jag skulle aldrig smiska dig, säger jag. Jag älskar dig mer än Blåvitt.

- Och jag älskar dig mer än Elfsborg, säger han, helt glatt och självklart.

Jag antar att det är därför 3-0-förlusten inte börjat svida än.

Alla får vi något

Såhär i efterhand kunde det väl kvettat. Matchen i Borås. Elfsborg tog emot Blåvitt med sin vattnade plastmatta och även om solen inte värmde så var inte en stol på Borås Arena tom.

Sjuåringen och jag pallrade oss iväg efter skolan, han fick ägna ditvägen åt läxläsning och hemvägen åt att sova. Däremellan fick han jubla, tre gånger.

Jag fick mig en kopp kall kaffe.

Och Blåvitt, ja de fick stryk.

Bot och bättring

Och jag vet att de här två åren har gjort mig till en allt tröttare bloggare.

Men å andra sidan,

kommentarsfältet ser ännu tröttare ut.

Ska vi skärpa oss båda två?

Större

För ganska exakt två år sedan startade jag den här bloggen. Då trevade jag efter bloggämnen och hamnade ganska ofta någonstans runt familjen, fotbolls-VM och Bruce.

Nu har det gått två år och jag skriver mest om familjen, fotbolls-EM (snart i alla fall) och Bruce (jepp snart dags för köttet att studsa igen).

Ett av mina första inlägg handlade om min sjuåring (då fem) som fick lov att på egen hand ta sig till en kompis, en gata bort. Jag minns hur darrig jag var, hur jag inte kunde slappna av förrän jag ringt till kompisen för att försäkra mig om att han kommit fram. Hur jag ändå någonstans förstod att det är så här det måste bli.

Två år har gått och nu är det till affären han vill gå, alldeles själv. I fredags fick han lov. Han tog sin kompis i handen och traskade ner, med en styv hundring på fickan.

Och visst, det går ju bra. Han hade i och för sig spenderat nästan hela pengen, men jag antar att det också är en del av att växa upp.

Helgsummering

Vilken helg! Det känns som semestern börjat och långa lata krabbfiskedagar ska ta vid, därför känns det extra hårt varje måndag när man inser att det inte alls förhåller sig på det viset.

I lördags tog vi en tur till havet och låg på klipporna och göttade oss. Bikinin var på och allt eftersom dagen led tedde sig ett dopp i havet allt mer möjligt, till slut faktiskt riktigt läskande. Jag och sjuåringen tog oss ut i lårhöjd och kastade oss ut, tog några snabba simtag och skvätte lite på varann. Det var 15,5 grader. 10 maj.

Lördagskvällen gick i firandets tecken när vi var på stort baluns. Sommarklädda och ystra dansades det på Nya Varvet tills de omgivande blåklockorna slöt sina små blad och gick sömnen till mötes. Kvällen var inte riktigt kylig, men kanske inte heller ljum. Någonstans däremellan.

Och så söndagen, fotbollsträning för sonen (dottern också egentligen men hon "orkade inte springa") sedan lek med kompisar. På kvällen var vi bortbjudna på grill och brännboll.

Blir det mer sommar än så?

Det var ju roligt

Under tiden som vi åkte från Klippan tillbaka till huset lyckades Blåvitt vända 0-2-underläge mot Kalmar till vinst med 3-2.

Vad gjorde vi på Klippan undrar du?

Jo vi bestämde oss för att go mad och ruska om vardagen lite grann. Satte hela grusiga och klibbiga familjen i bilen när klockan var 18.30 (galet!) och for till glasscafét i Majorna. Barnen balanserade ut två styck rån med jordgubbs- och dumleglasskulor med godisströssel, och två breda leenden.

Sen satte vi oss på en klippa nere vid Klippan, i kvällssolen, med Heliga Birgittas kapell i ryggen och tittade på båtarna.

Jag vill inte på något sätt vara en surkäring, men man vet ju inte hur länge det varar.

När det kommer till väder tar jag inget för givet.

Snart glass och hängmatta

Usch. Ledighet. 20 grader och sol, mycket slappartid och lite måsten. Grill, trädgård, sovmornar.

Då är det jobbigt att gå upp för att gå till kontoret måndag morgon, när man fått den där försmaken på en lång varm ledighet.

Vi hade en fantastiskt skön och slapp helg. Så skön att både bloggande och träning fick semester. På lördagen tog vi till och med en heldag på Marstrand med det obligatoriska pit-stoppet i Bräckboden.

Semester, pallra dig hit nu. Jag längtar!

Bara 54 dagar kvar nu.

Äntligen del II!

Och går in lite mer i det här:

(Jag vet att bilderna är kass men toaletten är så satans liten att jag knappt får plats med både mig själv och en kamera)

Äntligen!

Nu lämnar vi det här:

Snart tillbaka

Jag ska snajt bejätta om den sköna ledigheten, ska baja till talpedagogen med min son först.

Snajt tillbaka.