Olika grader av viktighet

Det var på väg till Maxi Stormarknad som jag insåg att den som en dag lyckas snärja min son kommer att bli en mycket lycklig kvinna. Sexåringen satt på sin bilkudde bredvid mig i framsätet och kommer som alltid på tusen kluriga frågor om sådant som han registrerar genom fönstret. Den här dagen handlade det om trafikljus och favoritsamtalsämnet brandbilsutryckning.

”Varför får brandbilen köra mot rött ljus och inte vi?”, undrade han.

”För att det de gör är viktigare än att vi kommer till Maxi i tid. De räddar ju hus som brinner och kanske även människor i husen. Och det är ju allra viktigast”, svarar jag.

”Är det allra viktigast?”, fortsätter den frågvise.

”Ja”.

”Jaha. Jag trodde kärlek var viktigast”, säger han och tittar ut genom fönstret.

Stenman och sanningen

Jag tänkte först bloggkräkas lite om Sveriges match igår, men Simon Bank hann som vanligt först med sina briljanta formuleringar.

”När Stefano Farina blåste en barmhärtig slutsignal plockade Fredrik Stenman upp bollen och dyngade iväg den med full kraft.
Det enda som överraskade mig var att han både fick tag i bollen och lyckades träffa den.”

Ute

Idag fick jag mig en vinge av min kollega. Jag är ju copy och ska ha koll på det där med ord. Bättre än någon annan på jobbet är det tänkt.

Jag jobbar med en kund där målgruppen är barn, hoppande skuttande barn. Vi håller på med en ganska massiv kampanj för deras räkning och som en liten, ynka detalj i ett väldigt mycket större sammanhang, så hade jag i en enhet använt ordet "ball".

Det tog hus.

I.

Helvete.

Det verkar som "ball" är ett 80-talsuttryck som bara old people använder. Det var det "lökigaste" han hade sett sa han. Och rekommenderade "fett" i stället.

Vilket fick mig att dra slutsatsen: Jag är en gamling på väg utför. Fett utför.

Dags att casha in?

My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?

Reinfeldts gåtfulla leende

Nån mer än jag som inte fattar Reinfeldts uttryck på valaffischerna som smetats upp på stan?

Vad är det här? En fånig, intetsägande, på gränsen till räddhågsen antydan till ett leende.

Ska inte utmanarna vara de kaxiga uppstickarna? Nä, det kanske är rätt. Uppstickare vinner inga val.

Men en trygg landsfader då? Som kan bära den stigande ränteoron och den fallande börsditon på sina breda axlar? Nähä inte det heller.

Nej, M väljer det här. Något som inte säger mer än obeslutsamhet. Som en åsna mellan två hötappar.

Fast det säger kanske allt?

Nöjd är bara förnamnet!

Vad säger man? 400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Det låter inte mycket för världen, var sträcka för sig. Nu vet jag bättre.

Gästerna har åkt. Barbara ska strax krypa till kojs, men först en rapport såklart. Sammanfattningsvis (vi har ältat oss igenom den här hamburgermiddagen) kan man säga att simningen var det minsta problemet. Visserligen blåste det snålt och vågigt på sjön, men på nio minuter var saken biff och det var dags för växling. Här hade jag snurrat till det lite, lagt strumporna som korvar i skorna och var alldeles för darrig i armarna för att bytet skulle löpa smidigt.

På startlinjen träffade jag min granne, 40-åriga Marie som inte direkt känns som en atlet om jag säger så. Där och då fick tävlingen sitt mål. Jag kunde inte komma efter henne och fortsätta bo på den här gatan.

Ur sjön var vi precis samtidigt, småsnackade t o m lite. Men på cykeln drog vi ifrån, min stretande kusin och jag, på varsin Skeppshult. Mycket kan jag säga om Skeppshult, men lätta, snabba cyklar tillverkar de inte. 2 mil i blåst och backar blev en plåga.

Och så härnäst - kronan på verket, Barbaras paradgren löpningen. Den visste jag innan att den inte skulle vålla några problem, i löparspåret är jag hyfsat aktiv.

Så döm om min förvåning när jag hoppar av cykeln och benen är som av gelé, fast längst ner som stockar. Hur i hela friden ska jag ens kunna jogga runt med kramp? Kusin och jag höll fortfarande ihop, djupt förvissade om att halva startfältet låg bakom oss.

Löpningen säckade ihop helt, paradgrenen blev det svagaste kortet. Och inte nog med det, fyrahundra meter innan målsnöret dyker Marie upp, trettio meter bakom. Jag sätter full spruta på stockarna, salivet rinner ur mungipan ner över hakan. Och klarar målet. Marie kommer efter oss båda, kusinen häver dessutom fram bröstkorgen över mållinjen och besegrar mig (sorry J Jazz).

Men Marie kommer efter. Ja hon kommer faktiskt sist. Det fanns inget halvt startfält bakom oss. Funktionärerna har redan satt upp resultatlistorna och packar ihop.

1.45 tog det. Ett fantastiskt stordåd.

Mandomsprovet

Är lite för mätt, börjar oroa mig för att jag faktiskt ska cykla runt på damcykel med cykelkorg och hittar inte min vattenflaska. Igår kväll laddade jag upp med fisksoppa och vitt vin. Börjar tro att jag inte tagit Herkules Stordåd med den aktning och respekt som det kommer att kräva.

Om en timme är det dags. Urrr, det såg kallt ut i sjön... Och så den j-a cykeln.

Men å andra sidan, om tre timmar sitter jag här. Ett glas cola, en varm dusch och två kilo lättare. Barbara återkommer helt enkelt.

Mina resor

Klicka här för en egen karta
Det här var ju jättekul. Här har jag varit. Känns lite futtigt. Och väldigt fegt västerländskt.

... och sedan det här.

Så, ni suckers som fortfarande inte anmält er - en hamburgare smakar som bäst efter två timmars viktkontroll.

Efteranmälan fram till en timme innan start.

Först det här...

Vad som fascinerar en 3-åring

Jag var på friidrotts-EM idag, tillsammans med mina barn. Åååh... vi skulle ha en skön mamma-barn-aktivitet där de nyfiket kunde fråga mig om hur stavhopparna kan hoppa så högt eller varför den lilla bilen hämtar diskusen. Såna mysiga saker. Jag skulle sitta i mitten och de skulle krypa upp mot mig, från varsitt håll.

Inte hoppa upp och ner för stolen, tjata om popcorn och sparka med sandalerna på de andra åskådarna. Eller vara mest fascinerad av stolsnumret. Visserligen 4444, men ändå.

Träningsstatus måndag

Klockan är 19.25. Middagen är avklarad, jobbet avslutat, barnen är kittlade. Temperaturen är helt perfekt, ganska svalt och lite molnigt.

Såååå. känner jag för att snöra på mig löpardojorna och ge mig av? Inte direkt.

Näpp. Jag sitter här och bloggar och äter russin. Snart ska jag lägga mig i soffan och läsa senaste Offside. Jag menar, det är ju sex dar kvar. Såvitt jag vet så ligger motionsslingan på samma plats även i morgon.

Rosengård vs Mölndal

Angående en förälders oro för sina barn. Och att önska sig ha lite mer rosengårdsmentalitet.

Utdrag ur Gringo, om Blatte United FC

"...De är uppväxta i Sverige. Men de bor i New York. De har gjort tunga karriärer. Och de är blattar. Spelarna i Blatte United FC äger inte bara på arbetsmarknaden utan också på fotbollsplanen.
– Vi i Blatte är framgångsrika, vi är väldigt fucking framgångsrika, säger Omino Gardezi, lagets grundare.

På onsdag ska den 10-årige nyss inflyttade New York-bon Kevin börja amerikansk skola för första gången.
– Han kommer ju åka på stryk första dagen, säger Andreas, en av lagets tre icke-blattar,
– Jag vet. Men han är från Rosengård så han klarar det, svarar Keke.
..."

400 m sim, 20 km cykel, 5 km löpning.

Ur någon slags medelålderskris föddes en idé i somras om att anordna ett triathlon. Efter mycket velande fram och tillbaks gällande funktionärer, säkerhet och olika motionsklasser blev det hur som helst enklast att istället förena sig med FK Herkules redan färdigklurade tävling Herkules Stordåd.

Hur som helst. Skickade ut sms-inbjudningar hej vilt till tävlingen + efterföljande grillfest en dag då jag av okänd anledning kände mig pigg och stark. Min gamla kollega har nu anmält sig. Vilket innebär att jag:
1. Måste avverka den j-a tävlingen
2. Ska fungera värdinna och grilla hamburgare efteråt
3. Måste ge mig ut och springa ikväll (simningen tänker jag att jag grejar med gammalt hederligt bröstsim & cykla, ja det kan väl vemsomhelst?)

Tips.
Få aldrig plötsliga infall.
Skicka inte sms.
Börja inte träna inför ett triathlon sex dagar innan start.

Söndag kväll. Det betyder 10 timmar till måndag morgon.

Det här är min måndag morgon.

Any one for a swap?

Fotboll och föräldraskap.

Av någon, någonstans, någongång (kan ha varit Dr Phil) hörde jag att den enskilt viktigaste uppgiften man har som förälder är att rusta sina barn för framtiden.

Jaha säger ni som inte har barn. Rocket science.

Men faktum är att det är det svåraste som finns. För när man ser sitt barn hamna på efterkälken, eller när det blir lämnat utanför, så känns det som säsongen 2006 för en Öisare. Obeskrivligt smärtsamt.

En annan vän uttryckte (vid ett tillfälle jag minns, det var på telefon och jag stod i glasskön i Borås stadspark) att de som har spelat fotboll har världens försprång i livet (och då menade han nog inte Öisare). "Då lär man sig att när man åker på en tackling så finns det två saker att göra - ställa sig upp och borsta bort jorden från knäna - eller ligga kvar."

På något sätt har Dr Phils eventuella visdom och min väns lösryckta åsikt skapat en aha-upplevelse hos mig som förälder. För mina barn kommer att åka på lika många tacklingar, törnar, motgångar och smällar som alla vi andra, fotbollsspelare eller ej.

Min uppgift är att rusta dem.

Och det gör man fan inte i Elfsborg.

Barbara tipsar vidare.

Det var två år sedan min sambo och jag gick på bio (borträknat Shrek 2, Ice Age 2, Madagaskar, Svamp-Bob Fyrkant och Lilla Kycklingen). Då vill man inte gärna satsa på en Beck-film.

Om ni vill se en överjävligt bra film (enligt min högst personliga smak), ska ni se "The Squid and the whale". New York 1986, en litterär familj där skilsmässan ligger och pyr. Helt grym ur alla aspekter. Typ.

The Squid and the whale.

Se den.

Barbara tipsar

Jag kommer inte att komma med boktips så där jätteofta, så när det kommer ett - pass opp!

Läste "Postverket" av Charles Bukowski på semestern och det är någonting med snuskiga, uppkäftiga gubbfyllon som får mig att säga Yummie!

Skillnaden i att vara fri

Idag sitter jag och skriver texter till en soffbroschyr som ska finnas i möbelbutiker i Norge. Visst, det är samma sak som jag ägnat mina sju år i yrket åt, men känslan är faktiskt helt annorlunda.
Jag är ju min egen nu. Och med brytningen kom ett oväntat stråk av motivation, kraft och entusiasm. Skitkonstigt. Visserligen kan en del av förklaringen vara fem veckors ledighet.

Nåväl back to business; ”Mer avskalat, stramt och rent än med armstödet Kave blir det inte. En smalt armstöd som med fördel kan kombineras med flera av…”

Tio saker jag ska göra när jag får mer tid

1. Förbättringsmåla väggar och garderober på övervåningen
2. Framkalla kort från senaste året och sätta in i album
3. Komma i sådan form att en löprunda är något annat än en plåga
4. Läsa massa bra böcker för barnen där de ligger uppkrullade mot mitt bröst, alldeles tysta och stilla
5. Vika in alla plagg och lägga dem fint i garderoben
6. Göra en hårinpackning
7. Dricka mer vatten
8. Sortera lego i en hög, duplo i en annan och fundera ut vart alla andra små däck, gubbar, plastbitar hör och sedan lägga dem i märkta askar
9. Sätta in alla papper som ligger och skräpar i pärmar/slänga alla papper som ligger och skräpar
10. Baka bröd och göra storkok som jag fryser in