Vad säger man? 400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Det låter inte mycket för världen, var sträcka för sig. Nu vet jag bättre.
Gästerna har åkt. Barbara ska strax krypa till kojs, men först en rapport såklart. Sammanfattningsvis (vi har ältat oss igenom den här hamburgermiddagen) kan man säga att simningen var det minsta problemet. Visserligen blåste det snålt och vågigt på sjön, men på nio minuter var saken biff och det var dags för växling. Här hade jag snurrat till det lite, lagt strumporna som korvar i skorna och var alldeles för darrig i armarna för att bytet skulle löpa smidigt.
På startlinjen träffade jag min granne, 40-åriga Marie som inte direkt känns som en atlet om jag säger så. Där och då fick tävlingen sitt mål. Jag kunde inte komma efter henne och fortsätta bo på den här gatan.
Ur sjön var vi precis samtidigt, småsnackade t o m lite. Men på cykeln drog vi ifrån, min stretande kusin och jag, på varsin Skeppshult. Mycket kan jag säga om Skeppshult, men lätta, snabba cyklar tillverkar de inte. 2 mil i blåst och backar blev en plåga.
Och så härnäst - kronan på verket, Barbaras paradgren löpningen. Den visste jag innan att den inte skulle vålla några problem, i löparspåret är jag hyfsat aktiv.
Så döm om min förvåning när jag hoppar av cykeln och benen är som av gelé, fast längst ner som stockar. Hur i hela friden ska jag ens kunna jogga runt med kramp? Kusin och jag höll fortfarande ihop, djupt förvissade om att halva startfältet låg bakom oss.
Löpningen säckade ihop helt, paradgrenen blev det svagaste kortet. Och inte nog med det, fyrahundra meter innan målsnöret dyker Marie upp, trettio meter bakom. Jag sätter full spruta på stockarna, salivet rinner ur mungipan ner över hakan. Och klarar målet. Marie kommer efter oss båda, kusinen häver dessutom fram bröstkorgen över mållinjen och besegrar mig (sorry J Jazz).
Men Marie kommer efter. Ja hon kommer faktiskt sist. Det fanns inget halvt startfält bakom oss. Funktionärerna har redan satt upp resultatlistorna och packar ihop.
1.45 tog det. Ett fantastiskt stordåd.
7 comments:
MVG. Mycket väl genomfört måste jag säga, för du fick väl silver? (om man räknar bakifrån vill säga).
Ett stordåd har du gjort & nästa år siktar du på 1.30? Nu när du känner till sträckan & så. Nåja, att ta sig runt är mer an vad andra gjorde som inte ens anmälde sig, en eloge till er.
Vi syns i spåret. Morsning.
Möcke möcke bra gjort! Hälsningar till kusinen också.
Jag skryter om er på jobbet idag - ni är mina idoler.
Vi är helnöjda! Och beware - nästa år blir det på racercykel och ett visst mått av träning innan...
snyggt jobbat!
jag har just promenerat en timme o är helt slut.
Kussen här (eller "ho mä brötkorgen). Ni skulle ha sett Barbaras min när Marie dök upp i spåret. Där försvann den krampen, kan man säga. Vill även rätta Barbara på en punkt: hon skulle ta livet av sig, inte flytta från gatan, om Marie slog henne. Hårda ord!
För en herrans massa år sedan så hade man "ankracet" i Strömmen nedanför Café Opera. Små gula plats ankor som sjösattes allt medan man fick satsa pengar på vilken gul plats anka som skulle vinna...Trodde aldrig mer jag skulle få se en sån syn igen...men tack för bilden som du satt in här. Ankracet is back!
Post a Comment