Saker som går i arv

Igår gjorde jag något elakt. Jag hade köpt omslagspapper till sonens första skolbok. Jättefint, med fotbollsspelare i alla dess former. Sonen var nöjd, pappret var fint, tejprullen redo.

Ja när vi ändå pratar om redo, så var även Mr Buzz det visade det sig. Han slår sig ner med matteboken i högsta hugg, klar att kasta sig över uppgiften att få slå in sonens första bok. Lärare som han är också, det här måste vara lika upphetsande för honom som en häckfinal för systrarna Kallur. Eller systrarna Kallurs pappa.

Så det är inte utan ett styng av dåligt samvete jag skriver det här. Att ha ett barn som går i första klass, det är stort, även för föräldrar. Eller kanske framförallt för föräldrar. Det är också förknippat med hejdlös nostalgi och bleka minnen. I mitt fall det väldigt tydliga minnet av hur min pappa med klumpiga fingrar, en rulle fotbollspapper och alldeles för mycket tejp gjorde det bästa av mina skolböcker.

Det låg mycket hjärta i hans omslagningar, men någon större finess kan jag inte ens med den bästa av viljor få det till. Snarare en bok som blev en skrynklig liten klump som inte riktigt gick att stänga. Jag gömde den i bänken. Hittade en metod på att ta fram den riktigt snabbt och slå upp rätt sida i samma rörelse. Ibland sneglade jag avundsjukt på bänkgrannarnas släta, prydliga omslag.

Tjugosju år senare slår minnet tillbaka med glasklar precision i samma ögonblick som Mr Buzz leende slår sig ner med sax, tejp, papper, bok och inte alls speciellt klumpiga fingrar. Ändå. Jag kan inte hjälpa det.

Jag tar hans rättighet ifrån honom utan omvägar, oförställt, obarmhärtigt. Säger att det är bättre om jag gör det själv. Minnet av mina egna vanställda böcker får mig att grusa hans upprymda förväntningar i en enda utandning.

Han ser lite ledsen ut.

Det får mig inte att känna mig bättre.