Pilates no more

Det har väl inte undgått någon att jag börjat träna lite lätt? Idag på lunchen stretade jag och en kollega iväg genom blåsten och regnet till gymmet. Jag hade bokat in oss på Pilates, något ingen av oss tidigare hade provat på men om jag hade fattat det hela rätt så var det mage-rygg-träning det handlade om.

Sagt och gjort, vi bytte om och gick ner till salen. Där gjorde vi som man gör när man aldrig gjort något förr. Man tittar på hur de andra gör. De drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. Vi drog fram mattor, gummiband och huvudkuddar. De tog av sig skorna. Vi tog av oss skorna.

Instruktören skred omkring och var ljuv med sina långa smidiga lemmar som hon nog bronzerat och klätt in i fräschaste Nike-kollektionen. Hon satte på lite spamusik i högtalarna och satte upp sitt tjocka mörka skådespelarhår i en lös hästsvans. På fötterna hade hon Odd Molly-strumpor med söta rosetter.

De andra sju klassdeltagarna såg ungefär likadana ut, som om de på sin fritid håller på med scrapbooks och cheerleading. På kvällarna tar de på sig sina grå collegetrackpants och en söt vit topp medan de sitter i soffan med telefonluren i ena handen och en halvliters glassförpackning i den andra. Yoghurtglass förstås.

I den här miljön befinner jag mig. Iklädd löparkläder och skor (som jag tar av mig) med intorkad lera och under det har jag ett udda par urtvättade strumpor. Jag är stel och orörlig, fnasiga och vita skenben sticker ut från löparbyxorna. Vader storlek XL.

Samma känsla sköljde över mig som jag hade på jazzdansen i fyran när jag kom i min fotbollsmundering och skulle leka tjej.

Jag hittade nog aldrig den där magmuskeln vid höftkammen som jag skulle pressa ner mot ryggraden. Jag kände inget i alla fall. Inte blev jag svettig heller. Bara att jag – vid 35 års ålder – ibland blir plågsamt medveten om vad jag inte är.

Speciellt tjejig.

Lika som bär

Let´s go

Klockan närmar sig 21.00 och jag är fortfarande på jobbet. Pizza Hut var vänliga att bistå med mat och Honestly okey med musiken. Snart tror jag att det är honestly okey att lämna in och gå hem.

Men kampanjen blir bra. Vi tror att det är en vinnare.

Hoppas att den känslan är densamma när vi kommer till kontoret i morgon bitti.

Bortglömd

Jag sitter och pillar med texter om små ljuvliga barn med bedjande ögon. Till det kör jag lite Bowie i lurarna.

Jag hade glömt av Bowie och att jag alltid vill spela både synth på tangentbordet och luftgitarr på golvet när han tutar igång Heroes.

Shame on me.

Pension

Man vet att det inte är mycket bevänt med kroppen när man får ligga i fosterställning från sju på kvällen, efter en löprunda. Jag kom aldrig längre än till duschen, till sängen. I morse när klockan ringde tog det ett helt snooz innan jag lyckats ta mig upp ur sängen.

Gamla människa, håll dig till promenader. Sa jag till mig själv.

Någon gång blir jag stark

Träningsbabban är tillbaka och det är plågsamt. Igår sken solen och det blev både en och två promenader vid sjön. Jag umgicks även med seriösa tankar på att springa, men även tankar som jag-skiter-i-det-där-satans-varvet-och-ligger-och-göttar-mig-med-en-bok-istället.

Sen fick jag ett sms från min kollega, tillika friidrottstränare, som meddelade att det serverades intervallträning kl 17. Det var bara att infinna sig. Och så idag fick jag ett infall alldeles på egen hand, så jag sprang hem från jobbet (visserligen med busskortet i handen).

En timme senare kunde man se en vinglig, stelbent dam halvjogga uppför de sista backarna.

Nu är jag

en blöt fläck.

Kompensation

Jag har haft en intensiv vecka hämtad direkt från helvetet. Tusen och en saker som ska fnulas ut och resultatet är såklart att varenda liten intention till träning gått förlorad samt att barnen tittar konstigt på den där tanten som kommer hem emellanåt. Behöver jag säga att de föredrar sin närvarande far just nu? Det är där alla pussar och vet-du-vad-vi-gjorde-på-dagis hamnar.

Därför blir man såklart extra glad när man på fredagen kan checka ut både hockeybiljetter och en Bollinger från en tacksam arbetsgivare.

Najs gest, tycker jag.

Nu ska jag hem och smörja barnen.

Rättegången mot Tito

Alla var där!

Cash is king

Nattens rån på postterminalen i Göteborg lamslog staden. Eller ja, jag fick reda på att det hade hänt på bussen på väg till jobbet, av en kille som satt bakom mig. Mr Buzz hörde det först vid lunchtid. Det är väl alltid så att det ter sig större utifrån än vad det är på riktigt. Min kollega som bor på Skånegatan (läs granne med Polishuset) kom in vid halv nio, intet anande. Hon hade inte märkt ett smack på sin vanliga cykeltur genom stan.

Ju mer dagen led, desto mer började jag fundera på själva rånbytet. Vad får man med sig från ett rån av en postterminal? Jag frågade min kollega (som jag vet inte skulle skratta ut mig), men handhar de ens kontanter därute?

Han visste inte heller. Tippade på postväxlar, för det lät dyrt.

Jag tänker mig att de sitter med och på en massa stulna kollin i en av sina flyktbilar. Det är ju rena julafton!, flabbar rånarna till varandra och tindrar genom sina svarta huvor.

Sen går de loss på paket från Ellos, Adlibris och CD-on. Festar på kapsyler från Nespresso och Bamsetidningar. Om de har riktig tur dyker det upp ett darrigt skrivet kuvert från mormor till lille Johan.

Stålar!

Ett kall

Härligt Jan

Det sägs att kineserna bygger 3000 nya universitet i sitt land, bara i år. De är som redan vet tjockt många och de pluggar som aldrig förr. De har en ekonomi som går som tåget och de har en plan.

Därför är det extra intressant att en delegation kineser åkte på studieresa till Sverige för att spana in skolsystemet.

De var förundrade, ja rent av häpna. De små runda kineshakorna föll mot bröstet och de strama pannorna rynkades av en enda anledning. De ville veta hur vi gjort för att få våra elever att våga ifrågasätta sin lärare.

- Hur har ni gjort?, undrade de. Häpet.

Jag vet inte om frågan ställdes till Jan Björklund, men visst är det lustigt att det enda kineserna saknar, är det Jan Björklund allra helst vill göra sig av med.

- Det måste bli ordning och reda i skolan, säger Jan. Vi ska ha betyg i uppförande!

Så vi måste sätta stopp för ifrågasättande och sluta upp med att utmana rådande föreställningar! För den som ständigt frågar varför? kommer inte att få stort A eller 5:a eller MVG eller vilket betygsystem Jan bestämmer sig för är det mest korrekta. Troligen stort A nu när jag tänker på det. Det känns mest fyrtiotal.

Vår förmodat största konkurrensfördel ska utrotas.

Det har Jan bestämt.

Hur fan kunde det få ske?

...stormen

Lugnet före...

Fort framåt

Jag hinner ju knappt blogga nu för tiden. Bara den här veckan ska en kampanj skitas ut, en föreläsning med öl och snacks bevistas, löpband testas och konferens klaras av.

Det är bara att luta sig tillbaka och åka med.

Hej vad det går.

Så stor

Sjuåringen gick in till grannpojken igår efter skolan. De går i samma klass. Grannen har två storebröder som är 16 och 17 och som titt som tätt sköter hushållet innan föräldrarna kommit hem. Eller sköter och sköter, de finner sig i att vara hemma och spela Guitar Hero eller Sims.

När så min son kom hem till middagen på kvällen (palsternack- och jordärtkockssoppa med nybakad focaccia minsann) frågade vi vad de gjort.

- Inget speciellt. Kollade på Sagan om Ringen, svarade sjuåringen och ryckte på axlarna.

Vadfalls? Vad hände med Var är Bus-Alfons? Duplo och trätåg? Kapplastavar och gosdjur?

Så här ska det inte vara! Han kan ju inte springa in till grannarna och bli vuxen lite hur som helst. Och den där filmen, den är väl från femton?

Betyg i ettan?

Jag visste att den där Björklund skulle bli ett bekymmer. Mannen är ju en tickande bomb. Först proklamerar han att det största hotet våra barn står inför är dessa horder av obehöriga (läs: okunniga) lärare som infekterar det svenska skolsystemet.

I Björklunds värld är det hårda nypor som gäller, och en formell utbildning. Engagemang, förmåga att se barnen, att undervisa, att ha empati, erfarenhet och pondus räknas inte dit. Det vet ju alla att man knappast lär sig på Lärarhögskolan, men Björklund är en mästare på att förenkla.

Nästa led i hans militäriskt disciplinära åtgärdsprogram är att ge betyg redan i första klass. ”Det är slut på flumskolan”, säger Björklund som ännu inte kommit ut med att han till hösten tänker återinföra både skamvrå och prygel.

Betyg i ettan. Behövs det? Ska man redan från barnens första dag gradera dem (det gör de ganska bra själva ändå), jämföra dem, premiera dem och utsätta dem för det som allt ovanstående medför?

Vad tycker du?

Ska man ha betyg i ettan?
	Ja
	Nej
Free polls from Pollhost.com

Morgonhumör

Lilltjejen hemma är sur. Inte bara lite smågrinig utan våldsamt förbannad över i princip allt. Är det inte djupt orättvist att inte hon får leka med en kompis efter dagis så är det fel mat, fel tröja, fel föräldrar.

Men gårdagens explosiva vredesutbrott tar nog ändå alla pris. Den här gången var det hennes pappa som stod i skottlinjen.

- Du är dum! Du är världens dummaste pappa!

- Ja, det är jag, svarar pappan sansat.

- Och du har…. fula skor!, skriker fyraåringen. Alla dina skor är fula!

Hur bemöter man ett sådant argument? Till viss del har hon ju rätt. Vi ler lite mot varandra, men inte så att hon ser förstås. Det skulle betyda fullskaligt krig. Men i morse tänkte vi ändå att anfallet måste blåst över.

Icke. Hon vaknar på samma solskenshumör som föregående kväll och kräver en äggmacka att äta i bilen. Vi förklarar att så kommer det inte att bli, varpå hysterikan är igång igen.

När vi kommer till dagis osar det om henne. Hon drar kapuschongen över huvudet och skjuter mörka blixtar ur ögonen. På dagis möter hennes favoritmagister som är i tjugoårsåldern, en fena på gitarr och på att brottas och som har fantastisk hand med barnen.

- Hej kompis, säger han.

Hon svarar förstås inte. Inne i huvan är det mörkt.

- Kom så äter vi frukost, lockar han. Vet du, om du var en indian tror jag att du skulle få heta Lilla Åskmoln.

De går in till frukosten, hand i hand. Mitt Åskmoln och hennes favorit.

Why?

Tidigt i söndags morse vaknade jag av att lillfjompan ropade på mig från sin säng. Jag ignorerade. Jag brukar göra det den första gången för chansen är stor att hon somnar om och egentligen bara vill att jag ska leta upp dockans napp eller berätta om det heter Tasmansk pungdjävul eller Japansk pungdjävul.

Den här gången somnade hon om, och jag också. Bara någon minut anar jag dock, för alldeles efter ropade hon igen. Jag gick upp och fick anledningen till ropandet. Första gången var för att hon kräkts i sängen och andra för att hon lagt fingrarna i spyan och vaknat av blöta fingertoppar.

Det betydde förutom lakantvätt:
- Avbokning av barnvakt
- Avbokning av kompis
- Avbokning av fotbollsträning och basketträning
- Avbokning av prästvigning

När klockan var halv nio och hela familjen yrvaket tumlat runt i ångorna av spyan och diverse sms och telefonsamtal var avklarade tänkte jag för mig själv:

När jag var liten kallades plötsliga kräkningar för magsjuka.

Idag säger vi vinterkräksjuka.

Nu undrar jag varför.

?

Secken dag

Först hets hets bråttom bråttom för att hinna sno ihop en kampanj innan lunch. Sedan presentation på lunch, fast utan lunch. Efter det blev det faktiskt lunch, den gamla klassikern gubbröra och folköl dök upp som något av en dark horse. Så nu sitter jag här och har säkert en eller två minuter på mig innan nästa pre-möte inför kundmötet går av stapeln.

Lite småsnurrig är jag dessutom, av folkölen hoppas jag.

Over and out från Babs.

Californication

Min sambo håller örnkoll på veckans TV-tablå och from time to time kan det vara riktigt uppskattat. Som igår kväll då han lät meddela att det 22.45 på TV4 startade en ny serie.

Och vi blev lite förälskade. I Californiacation. Så hett tips.

Se den.

Kausala samband

Jag läste att en av anledningarna till att de italienska fotbollsspelarna handlöst kastar sig, rullar runt och skriker och allmänt betraktar fotbollsplanen som ett forum för antagning på Dramaten, kan vara att de blivit så omhuldade som barn. Det vet ju alla att italienare älskar barn. Bambino och bambina hit och dit, det gullas och nyps i kinder, rufsas i hår och kläs upp i små skräddarsydda skjortor.

Engelsmännen däremot. De sägs hata barn. De tycker mest att barn är i vägen och låter dem sova i dragiga mögelrum (om de bemödar sig med att lägga dem över huvud taget) och klä dem i säckiga grå filtbyxor och torkar inte snor och om de gör det så är det hårdhänt och utan kärlek. De ger dem friterad mat med friterad pommes.

Vart vill jag komma? Jo. Engelsmän på fotbollsplanen viker inte en tum. Ju brutalare och mer råbarkat våld de kan använda, desto bättre. De filmar inte. De gnäller inte. De lämnar inte planen om inte blodet forsar och domaren tvingar dem av. Knappt ens då. No fuss helt enkelt.

Man har forskat på sådant här. Och det tackar ju vi för, vi som alltid har undrat. Det finns med andra ord ett samband mellan samhällets syn på barn och hur dessa barn i vuxen ålder uppför sig på fotbollsplanen.

Säg om inte det var intressant.

Beltran surar

Tito Beltran surar. Det finns minst en artikel om dagen som beskriver Titos långa dagar i häktet.

Häromdagen skulle han bränna sitt svenska pass och lämna landet så fort han bara får tillfälle. Skön hotbild ändå, Tito lämnar rasselandet Sverige med lite pedofili, våldtäkter och, vill jag minnas, massakrering av brevlådor på villagata. Och välkomnas vardå?

Idag var det en ny spännande artikel om hans första häktesdagar. Uppenbarligen hade en vakt knuffat till honom varpå Tito uttalar sig på följande sätt:

- Han trampade på mina mänskliga rättigheter och Jag svär, jag kunde ha dött.

Sen är duschen äcklig också, låter han påvisa. Full med svamp överallt och det vill inte Tito ha på fötterna och det går visst inte att duscha i tofflorna för då kan man halka och kanske dö.

Härligt. Ser fram emot nästa del i artikelserien Tito blir orättvist behandlad.

Väldigt lite Britt Ekland

Jag som följer Stjärnor på slottet och Britt Ekland med sina nio Louis Vuitton-väskor och superstjärne-approach tyckte att det här var ganska friskt.

Hurra hurra!

Det här är mitt 800:e inlägg. Det kommer inte att kvala in bland de mest intressanta kan jag lova.

Men 801:an, den är värd att vänta på.

Helg igen

På jobbet är det löjligt lugnt. Vi ägnar oss åt att dricka kaffe, ladda mobilen, skyffla runt saker på ett julstädat skrivbord och putsa på hockeyspelet. Nästa vecka drar det nämligen igång på allvar.

Alla är här och en massa projekt ska chockstartas. Dessutom ska rookieligan i bordshockey spela upp sig till åtminstone B-lagssammanhang. Det är åtminstone planen.

För att verkligen komma utvilad på måndag tänker jag att det är bäst att jag drar mig hemåt redan innan lunch.

Jag har ju dessutom en fotbollscup för sjuåringar att bevista.

Igår Gore

Jag ägnade ju mig åt inläsning en del av gårdagens arbetsdag och ett projekt som vi kommer att starta upp rätt snart är av miljömässig karaktär. Därför satte jag på filmen En obekväm sanning av och med Al Gore igår. Den har så att säga legat till sig hemma på hallbordet i ungefär tre månader nu och varje gång jag står där och letar efter mina nycklar eller ett förlupet hundrakort ser jag den. Den ligger där och förebrår mig. En konstant skavande påminnelse, ungefär som joggingskorna strax nedanför.

Jag hade samma känsla för en sådär femton år sedan när Schindlers list kom på bio. Jag förstod att det var en film man måste se. Att det inte är ett val, utan en förpliktelse. Att vi är skyldiga mänskligheten att ta emot en skärva av deras lidande. Att det inte går att gömma sig.

Med den ansatsen stegade jag och min andra tonårshälft in på Royal på Avenyn. Vi hade redan varit på Domus Avenyn och köpt biogodiset och här stod vi nu, två tjejer i tjugoårsåldern som hellre ville slänga de sega råttorna och lägga benen på ryggen i riktning mot Kåren alldeles bakom knuten. Ta en stor stark i den klibbiga och öldoftande baren och kanske kasta lite pil med några chalmerister.

Ja ni hör ju. Allt var bättre än att i tre timmar se svartvita förintelsescener med godis från Domus.

Det slutade med att det inte blev någon bio den kvällen. Damen i biljettluckan tittade frågande på oss när vi vände på klacken, men jag vill inte minnas att det blev nåt Kåren heller.

Hursomhelst, den förlamande känslan jag hade inför Schindlers list hade alltså överförts till hallbordet och Al Gore.

Men igår var det dags. Och jag fylldes faktiskt av en kämparlust att åtminstone byta mina glödlampor mot lågenergi-diton, att cykla oftare och att sänka inomhustemperaturen med minst en grad.

Och med kämparglöden pyrande blir jag lite nyfiken på mina läsare.

Vilka förändringar gör du för miljön?

Soft

Jag är tillbaka på jobbet. Det är soft. Innan klockan var tio hade jag klarat av hela veckans arbetsuppgifter, beställt en bok och tryckt ner duktigt med kaffe.

Resten av dagen planerar jag till inläsning.

Eventuellt i en soffa nära dig.

Ur led är tiden

Klockan är 01.43 på natten. Om fem timmar ska jag gå upp och gå till jobbet, men här sitter jag i mörkret och kollar Facebook där allt mindre händer och bloggen där... ja... allt mindre händer.

Jag somnade 20.30 ikväll, före barnen till och med. Kände mig både lite snorig och lite vissen från gårdagsfirandet och tänkte att en lång natt i nytvättade lakan kunde göra tricket.

Icke. Före midnatt vaknade jag och var så pigg att det var lika bra att gå upp.

Jag ägnade istället lite tid åt att föra över bilderna från festen igår. En del var riktigt förträffliga och visade med sin klara blixt det som man så lätt förtränger i skenet av fladdrande ljus och en och annan flaska vin. Andra visade en suddig hund (vem har tagit?), fem bilder på en amaryllis i fönstret (?) och några på krutrök över trädäcket.

Det ska sägas att maken till trevligt pattaj var det länge sedan jag bevistade. Men den där lilla nubben som serverades till vickningens Jansson kl 02.00, det var de som behövde den minst som ville ha den mest.

Men glädjen stod högt i det nymålade taket denna kristallklara, hala nyårsnatt.

Det sägs att nästa år ska bli fantastiskt.