Jag läste att en av anledningarna till att de italienska fotbollsspelarna handlöst kastar sig, rullar runt och skriker och allmänt betraktar fotbollsplanen som ett forum för antagning på Dramaten, kan vara att de blivit så omhuldade som barn. Det vet ju alla att italienare älskar barn. Bambino och bambina hit och dit, det gullas och nyps i kinder, rufsas i hår och kläs upp i små skräddarsydda skjortor.
Engelsmännen däremot. De sägs hata barn. De tycker mest att barn är i vägen och låter dem sova i dragiga mögelrum (om de bemödar sig med att lägga dem över huvud taget) och klä dem i säckiga grå filtbyxor och torkar inte snor och om de gör det så är det hårdhänt och utan kärlek. De ger dem friterad mat med friterad pommes.
Vart vill jag komma? Jo. Engelsmän på fotbollsplanen viker inte en tum. Ju brutalare och mer råbarkat våld de kan använda, desto bättre. De filmar inte. De gnäller inte. De lämnar inte planen om inte blodet forsar och domaren tvingar dem av. Knappt ens då. No fuss helt enkelt.
Man har forskat på sådant här. Och det tackar ju vi för, vi som alltid har undrat. Det finns med andra ord ett samband mellan samhällets syn på barn och hur dessa barn i vuxen ålder uppför sig på fotbollsplanen.
Säg om inte det var intressant.
No comments:
Post a Comment