Morgonhumör

Lilltjejen hemma är sur. Inte bara lite smågrinig utan våldsamt förbannad över i princip allt. Är det inte djupt orättvist att inte hon får leka med en kompis efter dagis så är det fel mat, fel tröja, fel föräldrar.

Men gårdagens explosiva vredesutbrott tar nog ändå alla pris. Den här gången var det hennes pappa som stod i skottlinjen.

- Du är dum! Du är världens dummaste pappa!

- Ja, det är jag, svarar pappan sansat.

- Och du har…. fula skor!, skriker fyraåringen. Alla dina skor är fula!

Hur bemöter man ett sådant argument? Till viss del har hon ju rätt. Vi ler lite mot varandra, men inte så att hon ser förstås. Det skulle betyda fullskaligt krig. Men i morse tänkte vi ändå att anfallet måste blåst över.

Icke. Hon vaknar på samma solskenshumör som föregående kväll och kräver en äggmacka att äta i bilen. Vi förklarar att så kommer det inte att bli, varpå hysterikan är igång igen.

När vi kommer till dagis osar det om henne. Hon drar kapuschongen över huvudet och skjuter mörka blixtar ur ögonen. På dagis möter hennes favoritmagister som är i tjugoårsåldern, en fena på gitarr och på att brottas och som har fantastisk hand med barnen.

- Hej kompis, säger han.

Hon svarar förstås inte. Inne i huvan är det mörkt.

- Kom så äter vi frukost, lockar han. Vet du, om du var en indian tror jag att du skulle få heta Lilla Åskmoln.

De går in till frukosten, hand i hand. Mitt Åskmoln och hennes favorit.