Igår kväll var det firmafest med respektive där jag jobbar. Det var första stora arrangemanget för min räkning och det kändes som tillställningen var ganska baisad på förhand. Ett intetsägande mail som berättade att det var fest följdes upp av ett tillika beige mail om var vi förväntade befinna oss och när.
Vi halade och fepplade med våra olika barnvaktsalternativ och det var inte förrän vi egentligen hade gett upp som det löste sig. Några grannar hade en helt vanlig fredagkväll med sina barn och det gick bra att vi dumpade två extra på dem. Inte för att vi gladde oss nämnvärt, vi trodde ju fortfarande att festen skulle bjuda på lite tilltugg och en ljummen öl.
Vi trodde inte så mycket på munkar i kåpor, kandelabrar, indisk mystisk dans i rökelse, vernissage, exklusiv konsert av Freddie Wadling, hälleflundra, grafitti, skumpa, Stefan Odelberg och fri bar.
Kanske var det just därför som det var så omskakande. Kvällen blev helt och hållet magisk. Jag håller fortfarande på att samla mig från upplevelsen.
Wadling, där har ni en kille som kan sjunga (jag satt så nära att jag kunde röra honom med tårna om jag sträckt ut benen). Han ackompanjerades av en kollega på akustisk gitarr i den kyrkliknande lokalen. Sju låtar drog han av, halsade lite Staropramen mellan dem, tittade skyggt upp ett ögonblick för att se om vi satt kvar och körde igång nästa.
Vi vågade knappt andas.
Det var enormt.
1 comment:
Typiskt att det blir fest när man är borta....
Post a Comment