Knarkdotter

Min dotter är svårt sockerberoende. Hon formligen kastar sig över allt som innehåller socker. Kakor, bullar, sylt, godis, glass åker ner med ett glatt svish och lämnar bara ett litet rött eller brunt eller vitt spår i mungiporna.

- Får man bara en?, brukar hon fråga när vi andra har inte ens hunnit uppfatta att hon redan satt i sig första bullen.

Vanlig mat däremot tas emot med stor skepsis. Det spelar ingen större roll om det är köttbullar eller torsk, kyckling eller entrecote. Alla födoämnen är ointressanta och enda anledningen till att hon över huvud taget sitter ner med oss är att vi tvingat henne.

Så i veckan när hon var hembjuden till en kompis ville hon bara ringa henne först, innan vi skulle sätta oss i bilen. Hon var sjukt glassugen och visste inte om efterfrågan rimmade med utbudet.

- Hej, det är jag. Har ni nåt hemma hos er?, frågade hon när hennes fyraåriga kompis svarade.

Som en skönt desperat pundare ute efter ett fix. Hon lade på luren med ett leende.

- Då åker vi.