Tältar bäst som tältar sist

Jag vet inte hur man bäst beskriver Friluftsvaror i Mölndal. Det är i alla fall en jävligt trång och rörig butik som allra mest påminner om en prylbod där allt kostar tio kronor. Dessutom har de lätt den suraste försäljare jag någonsin stött på. Han står helst med ryggen åt kunderna och meckar med nåt litet kardborreband och när man närmar sig honom drar han en suck och tittar på en med en ointresserad översittarblick.
Men av någon anledning drar vi oss dit allt som oftast när vi är ute efter något friluftsaktigt. Igår vankades det till exempel tält. Hela ofriluftskunniga familjen ska nämligen tälta (nåja en natt klarar väl vem som helst) nästa vecka. Och vi som inte kan speciellt mycket hade fått rådet att köpa ett kupoltält, det verkar vara det sänaste.

Våra otränade ögon tyckte att prylboden hade en massa fräsiga tält och valet föll till slut på ett grönt med plats för fyra och med ett litet förtält. Mr Buzz ville gärna investera i ett campingbord-set med tillhörande fastsatta stolar, men där fick jag bryta in och påminna om den föreliggande uppgiften – en natt, inte ett liv i tält.

Sagt och gjort, tältet inhandlat och instuvat i bilen. Det var dags att hämta barnen och prova att sätta upp det i trädgården.

Ni som är damer vet hur upphetsande det kan vara att se sin man kraftfullt ta tag i praktiska ting. Hur han plockar fram sina snickargener, fäller ut en tumstock, räknar efter, drar fram en kort blyertspenna och gör en markering. Hämtar sticksågen… ja ni fattar.
Mr Buzz tog sig an uppgiften att testa tältet när vi lite uppskruvade och campingglada kom hem. Kanske kunde vi bli en sådan där käck familj som åker Europa runt på somrarna? Rotterdam, Antwerpen, Alsace, Verona, Genua, Pisa, Siena, Antibes, inte vet jag men plötsligt kändes det som världen öppnade sig genom en tältduk.
Barnen blev inbjudna att delta, men valde att ointresserat titta på från balkongen innan Bolibompatrumpeten ljöd och de tacksamt avlägsnade sig.

Det som utspelade sig på gräsmattan vet jag inte så mycket om. Mer än att det 1,5 timme senare har vänts uppochner på tältduken och förts in två pinnar. Det finns ingen jävla instruktionsmanual, muttrade sambon och surade lite över alla pinnar och tampar och snören och stora dukar som lågt irrationellt spridda över gräsmattan.
Jag gick ner för att försöka vara en hjälpande hand. Det slutade med en illa spänd, halvt uppsatt, sned och pösig historia ytterligare en timme senare. Därtill en styck mycket irriterad Barbara, en tilltufsad handy-man och en smärtsam insikt om att den scen som utspelat sig mycket väl skulle kunna platsa i både Sällskapsresan, Papphammar och Fleksnes.

På måndag är det skarpt läge.