Årets tur

Årets Baldertur skulle avverkas igår. Jag är nämligen övertygad om att om nu vädret är som det är (deppigt) så finns det andra saker att ta till när höstnedstämdheten ska pressas bort. Medicinen stavas B-A-L-D-E-R. Ta en dos omgående om ni inte redan gjort det i år.

Mr Buzz var min motsträviga partner in crime igår, kötiden var satt till futtiga femton minuter och barnvakten sprang omkring någonstans runt Farfars bilar. Det ska sägas omgående, att Mr Buzz inte njuter speciellt mycket av sådana här spektakel. Han kallsvettas, suckar, surar, spänner sig. Jag har lärt mig att det är övergående och att han kan behöva lite spänning i sitt liv, så jag ignorerar hans attacker och står och sms:ar i kön eller pratar om att växla pengar eller köpa bikini. Avdelning Avledning om ni förstår.

Så är det vår tur. Vi slår oss ner i tåget och spänner fast bygeln. Då accelererar paniken, han förstår inte varför vi gör detta överhuvud taget, jag har ju vid närmare eftertanke tvingat honom ner i Baldertåget. När vi tar sats upp för första backen kryper ångesten utanpå kroppen på honom, händerna fladdrar över benen och räcket och bygeln, han vill än en gång understryka att det här inte är det minsta roligt. Inte nåt.

Sen tjuter jag i ungefär enochenhalv minut medan han fortsätter att muttra sitt mantra om hur tråkigt det är bredvid mig.

Ända tills vi bromsar in och turen är över. Jag torkar tårar från kinderna och Mr Buzz ser riktigt upplivad ut.

Det är först när han säger att det var riktigt kul och undrar om vi ska göra det en gång till som jag dänger handväskan i huvudet på honom.