Igår kväll trotsade vi regnet, min pappa, en gammal vän och jag. Vi satt med fötterna på ryggstöden på Ullevi och åt hamburgare och skrattade lite åt Christian Järdler. För hans inhopp går lika lite till historien som hans stora vita frisyr.
Sen skrattade vi lite åt Ölme som framstod så klantig och så stirrig, inte bara vid självmålet eller vad vi nu ska kalla det.
Sen stod vi upp och försökte skrika in bollen. Det gick nästan, bara lite ribba och lite Sandqvist var i vägen.
Sen skrattade vi lite åt det Nya Blåvitt, fast på ett bra sätt. De var riktigt kul att se på, de hade ett rappt och självsäkert spel, de hade fart, de hade en innermittfältsduo på totalt 37 år, de hade greppet och de borde tryckt in åtminstone ett mål till.
Sen skrattade vi inte mer. När bollen gick in för Malmö och slutsignalen var ungefär tio sekunder bort var slamret från lämnade, besvikna plaststolar det enda som hördes.
Sen åkte vi hem.
No comments:
Post a Comment