Såna är vi, eller var vi kanske...

Ikväll vankas nyårsfest hos goda vänner. Vi har fått i uppdrag att tota ihop förtugget till champagnen samt ett melodikryss. Eftersom vi är både lata och dåliga på att planera satt vi sent i går natt och skrev kluriga låtfrågor. Idag köpte vi nyårsstassen och alldeles nyss kom vi hem från Maxi med små delikatesser som vi nu (1,5 timme före festen) ska knåda ihop.

Nyårslöfte inför 2008:

Vara ute i bättre tid.

Tomt

Ett tag trodde jag att ledighet - och leda - skulle odla massor av tankar och reflektioner värdiga bloggen.

Men icke.

Att göra inget ger inga nya tankar.

Så ledig så ledig

Jodå, Babban lever. Ansiktssvullnaden har lagt sig, liksom det mesta av muntorrheten. Mitt inteskrivande är inte för att jag är sjuk, utan för att jag är ledig.

Jag skriver alltså inte, utan äter choklad och gröt, läser böcker, ser på August, dricker vin, spelar spel, tar blåsiga och fuktiga promenader, tänder ljus.

Igår sprang jag för första gången på en månad, 7 km. Det gick inte så bra.

Nu ser vi på Simpson the movie för femte gången sedan julafton.

Snart stänger vi butiken

Vi har precis avslutat julbordet här på jobbet och jag sitter och päser med byxknappen uppknäppt. Rapar lite surt. Jag toppade det hela med en rejäl klick ris a´la´malta som jag nu ångrar. Sedan blev det julgåvor; en flaska champagne och en get i Mocambique, och som en liten julfinal; en match i juniorligan i bordshockey. Vi har fortfarande de sämsta istiderna, men vi har påbörjat vår klättring mot seniora sammanhang.

Jag leder med 5-1 i matcher.

Om en liten stund ska jag fixa de sista klapparna.

Sedan är det jul.

Snygg i håret

När jag gick hemifrån i morse lät jag håret falla fritt så att säga. Jag brukar sätta upp det i en tofs, allra senast när jag står på busshållplatsen och väntar på att ta mig till jobbet.

Så kom jag till jobbet. Tofslös. Kände mig lite kvinnlig, lite vänt skogsrå fast med attityd. Åt frukost, ringde ett samtal, kopierade några kvitton, tidrapporterade. Slängde med manen.

När jag ett par timmar senare tittar mig själv i spegeln har jag faktiskt glömt att jag har håret nedsläppt. Jag tvättar händerna noggrannt och lyfter blicken mot min spegelbild, lite på jakt efter om svullnaden på halsen lagt sig.

Då ser jag. En frisyr som inte är av detta årtionde. Här har det krullat sig helt på eget bevåg och lagt sig lite som en skön hjälm och ramar in ansiktet. Väldigt lite skört skogsrå utan mer Jonatan Lejonhjärta.

Det blev en snabb tofs och en förhoppning om att så få som möjligt på kontoret sett mig.

På hamsterfronten

Min läkare ringde, något förbryllad igår. Nej det var inte påssjuka sa han, provsvaren hade kommit. Det hade jag ju visserligen aldrig trott att det var, men jag hade nog önskat det ändå. Så att jag visste. Så att han kunde säga att det är ofarligt och försvinner av sig självt inom två-tre dagar. Men så var det inte.

Han famlar i mörkret, vet inte vad det är som drabbat mig. Jag googlar vidare och har ett femtontal diagnoser i rockärmen, men det berättar jag inte för honom.

Svullnaden har lagt sig (en halvmeter längre ner, som min lustiga kollega kläckte ur sig på stormötet igår, till de andras tjutande förtjusning) och kvarstår egentligen bara i relativ litenhet på höger sida halsen. Muntorrheten är det värre med, jag tvingas dricka hela tiden för att överhuvudtaget kunna svälja.

Det var det senaste på hamsterfronten.

Over and out.

Längtans tider

Jag kommer att ägna större delen av ledigheten åt att ligga på rygg i soffan och läsa. En bok som jag längtar efter att få sätta tänderna i är Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år.

Den är så fin. Pappret, bilderna, orden. Och eftersom det tycks som Bodil delar min passion för Bukowski passar jag på att citera något ur boken (ja jag har smygläst lite redan).

Så här skriver hon:

Många vet inte vilken stor författare Charles Bukowski är. Dessa många har gått på mediabilden av fullgubben Bukowski, en bild som han bekräftade så fort han kom åt.

Charles Bukowski om att skriva poesi:
>> If you don´t have to do it, don´t do it, man.<<

En tanke

Hmmm, jag funderar just på om jag ska dra en sådan där skruv genom halsen på julspelet ikväll. Lite för att dra uppmärksamheten från hamsterlooken och samtidigt göra mig till den där knasiga klassmamman som bjuder så på sig själv. De kommer såklart att tycka att mössen har en hemskt skojfrisk mamma som de gärna skulle vilja lära känna lite bättre.

Men det kanske är fel? Att inte låta det månadsintensivt inövade julspelet få sin förtjänade stund i rampljuset? Att på ett så plumpt och självcentrerat sätt sätta barnen i skymundan för att få själv få sola mig i glansen av en ganska fånig barnsjukdom?

Jag får fundera lite. Känns kanske inte helt klockrent ändå.

Mössens julafton

Också tur att min sons klass har juluppvisning i dag. Han ska vara möss. Yes, inte mus utan möss, enligt egen beskrivning ungefär tio stycken.

Jag vill hemskt gärna följa med och se julspelet och hur han ska vara så många möss. Det är bara det att jag balanserar runt ett huvud i medicinbollstorlek på mina axlar.

Jag minns hur jag skämdes över mina föräldrar när de var med i skolan. Alltid var det ju något fel, de hade fula kläder eller (gud bevare mig) begärde ordet i klassrummet eller något annat oförlåtligt.

Vad ska mössen och resten av klassföräldrarna tänka om den här figuren?

Det är inte Halloween?

The Mask

När jag vaknade i morse var jag väldigt nyfiken på om svullnaden lagt sig. Jag ska inte säga att jag rusade upp, men jag gick målmedvetet mot toaletten när jag gnuggat nattet ur ögonen.

Om man vill vara snäll så kan man säga att svullnaden inte lagt sig.

Om man inte vill vara snäll så kan man säga att huvudet ny flyter ihop med resten av kroppen på ett oskiljaktigt och mer komplett vis.

Tur att hoppet är det sista och allt det där.

Twice the size

Jag anade att det inte bara var julgodiset och ölen på Koh Lanta som givit mig mina nyfunna hamsterkinder, och i det visade det sig att jag hade rätt. Men en sak i taget, nu tar vi det hela från början.

Visst, illamående och kräksjuka och annat mysigt i all ära. Men när jag ser mig i spegeln i går kväll, tycks mig mina kinder vara twice the size. Jag frågar min sambo som svarar att han tycker att jag ser ut precis som vanligt, fast med tillägget "rockan" istället för "älskling".

Där käkbenen övergår i öra tycks det som två pingisbollar lagt sig till rätta under huden. De gör att jag framstår som en rundare variant av mig själv och det värker lite. Fast bara lite. Jag går ner till datorn och googlar på "svullna käkar" men träffar inte på något som fångar mitt intresse.

Illamåendet från natten innan har lagt sig, jag somnar.

Och vaknar med samma svullna käkar, men med trevliga tillägget svullen hals. Den gör inte ont, men någon har under natten placerat två dubbelvikta capricciosa under respektive mandel i halsen. John Blund? Lennart Svahn?

På Google tar träffarna fart, det är mer hard core sjukdomar nu, det mesta som har med lymfar att göra verkar illavarslande. Jag sväljer ner en klump när jag borstar trasselknuten ur fyraåringens hår. Förmodligen lever jag inte ens till nyårsafton med det här skenande förloppet. Från illamående till döende på tjugofyra timmar.

Jag bokar tid hos företagsläkaren och får komma efter lunch. Han känner och klämmer och rynkar pannan och hämtar in sin expertkollega med smal guldlänk. De pressar med tummarna mot min svullna hals och undrar om det gör ont. Nej svarar jag.

De låter mig ta sänka och under tiden går de också ut och googlar.

När jag kommer tillbaka säger de att jag förmodligen har Påssjuka, fast det är en barnsjukdom och fast jag inte har feber eller ont när jag sväljer.

Egentligen vill jag ju hoppa upp i hans knä och ge honom en kram, han som tagit mig tillbaks från de döda. Jag vill köpa hela hans internetsnickrade version av en harmlös barnsjukdom med hull och hår, jag vill fira med champagne.

Men tills det där provsvaret kommit från Sahlgrenska i slutet av veckan, vet jag inte vad jag ska tro.

Jag tar det lugnt och hoppas att hamsterkinderna ska go away.

Ulv i fårakläder

Det har varit några omtumlande sista veckor. Resan och planeringen innan, acklimatiseringen när vi kom hem, julpyntandet och lusse på dagis, jobbet och tidsomställningen, Bruce i Globen och sjösjuk på X2000, julklappsjakt och köpa ny diskmaskin.

Under tiden har mina manikyrerade naglar växt ut, färgen på kroppen mattats och det blondare håret återgått till sin normala råttfärg. De kilon jag anade att jag tappat genom att äta frukt, grönt och kyckling har återfunnits via några snabba pastaluncher och alldeles för lite träning.

Jag börjar vänja mig.

Jag gillar det inte, men vardagen har en viss effekt på mig. På oss alla. Det blir tydligt när man lämnat bubblan ett litet tag. Vi flydde den en stund och fick se att livet är större än inköpslistor på Maxi och champions leaguefotboll på TV6. Och visst är det så. Att det finns något som pågår utanför min vanliga, dagliga bubbla.

Något större. Något piggare.

Jag har sett det. Det finns i Thailand och det fanns i Globen.

Och igår kväll, i soffan med Entourage och en kopp te hittade jag en liten skärva till minsann.

Hey vardagen, mig lurar du inte.

Du må ha en tråkig förpackning, men så himla dum är du inte.

Kom ihåg - snäll

Daniel Alexandersson klar för Blåvitt!

Vad ska min sjuårige elfsborgare hemma säga? Daniel är ju hans favoritspelare och Blåvitt är... eeeeh... inte hans favoritlag.

Jag måste vara snäll.

Snäll.

För er som låg hemma och kollade Roomservice igår

La-la-la-la-la-la-lalalalalaaaaa!

När No surrender, Candy´s Room, The Promised Land, Badlands, She´s the one, Jungleland, Born to run och Santa Claus is coming to town revs av femton meter från där jag stod, då glömde jag tid och rum.

Jag glömde att jag är trettiofyraårig tvåbarnsmamma där tiden börjar ta ut sin rätt. Jag glömde de fina rynkorna runt ögonen och det fladdrande överarmsgunget. De framför mig undrade säkert vad den där lilla tanten gick på. Hon som studsade in i dem med sin mjuka mage och som skrek som vore hon besatt av satan själv.

Jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror att jag, för några timmar, faktiskt var nitton igen.

Last night was Magic

Det bjöds på fest i Globen igår kväll. Jag var inbjuden och kom några timmar innan partajet började. Köade i kylan i någon timme och stod sedan på betonggolvet på planen och väntade lite till, eller i två timmar närmare bestämt.

Men sedan kom han, The Boss och hans lakejer. De plockade fram allt de hade. Max Weinberg satt som vanligt rak i ryggen och rörde inte en min, men slå på trumma det kan han. Clemmons blåste i saxen och Little Steve rockade så bandanan stod som en kvast från skallen.

Det var energi, glädje, skratt, eftertanke, röj, gung och svett. Det var fest.

Och jag var bjuden.

Kaskad coming

Sitter och sväljer ner en skön spya på X2000. Det är extra lustigt att jag förtränger hur illamåendet sköljer över mig varje gång jag sätter min fot på den här vagnen. Jag stirrar ut på horisonten, försöker hitta en fast punkt i gungandet att fixera blicken på. Jag har lovar att jobba, men det är svårt när skärmen gungar och all koncentration går åt till att trycka tillbaka dagens frukost.

Bredbandet fungerar dock riktigt bra. För den som nu klarar av att surfa.

Nobelfesten blaha blaha

Ikväll Bruce Springsteen på Globen.

Jag kommer att vara där, svettig, lycklig och hes. Ska alldeles strax lämna office och bege mig mot centralen.

Om jag hittar uppkoppling på X2000 får ni veta mer.

Lite stressat

04.34 vaknade jag idag. Det går med andra ord bakåt. Å andra sidan visade det sig att jag behövde de extra timmarna. Mr Buzz är på konferensresa över natt och i annat land minsann, så jag fick leka ensamstående morsan vilket är mycket tids- och tålamodskrävande.

Sjuåringen har friluftsdag på isstadion idag så det var en hel trunk med hockeyprylar som skulle jagas fatt i. Benskydd, bröstskydd, hjälm, armbågsskydd, skridskor, handskar, två uppsättningar torra kläder, matsäck för heldag, hockeytröja. Hockeytröja? Hockeeeeytröööja..? Var ääär du?

Ingen hockeytröja. Puts väck. Nåväl, koka ägg till äggsmörgås. Väcka barn, kamma troll, tvätta tandkrämsfläckar.

Ösregn. Iväg. One down, one to go. Seså, puss puss mamma är sen. Dripp dropp ösregn.

Då. Jag visste väl det. Att det var någonting tillhörande den där hockeytrunken som jag missat. Hockeyklubba.

Hem igen, klockan är nu 08.05 och det var tre och en halv timme sedan jag steg upp. Jag är tillbaka där jag startade. Hämtar hockeyklubba och sätter av till skolan igen.

Livet är bra härligt ändå.

Och lite så här

Som jag minns det

En röst i natten

Det är faktiskt ganska mysigt att stiga upp när man vet att man har flera timmar framför sig med G-P, bloggen, senaste Offside, en skål musli. Jag har tänt ljus och adventsstjärnor och i huset är det alldeles stilla. Jag är klar i huvudet, ingen yrsel och ingen större nedstämdhet håller tag om mig.

Men ändå. Det finns en olustkänsla med att vara hemma igen efter en hyggligt lång resa. Jag tittar på bilder och minns. Fattar inte att jag varit där så nyss, inte att jag är här nu. Man befinner sig någonstans mittemellan en dröm och en mardröm och det är tamigfan värre än allt.

Jag kommer ihåg att jag känt precis så här förut, i synnerhet efter långresor och med hemkomst mitt i mörkaste vinter. Men man vänjer sig. Vid mörkret och vardagen och regnet och Ica Maxi.

Vänjer sig.

Är det så vi vill leva livet?

Framsteg

Igår klarvaken kl 03.30, idag kl. 05.02.

Det går i alla fall åt rätt håll.

Från himmel till helvete

Depressionen är total. När vi kom hem efter jobb och skola och dagis igår kväll hade inomhustemperaturen stigit till 14 grader. Jag är yr. Det ligger kläder, väskor, böcker, simpuffar, sladdar, spel, teckningar och filmer utspridda över hela golven.

Kylskåpet gapar tomt. Jag är yr, lillpluttis är trött och grinig. Det är mörkt. Det ska börja regna sägs det. Jag måste kolla om räkningarna betalades. Jag är yr och har huvudvärk.

Vi lever i en bubbla. En kall och mörk bubbla. Ingenting känns som det är på riktigt. Som om någon jävlas med mig, någon som vill mig illa. Vi lägger oss i soffan under filten, jag och barnen, för att hålla värmen. Nästippen är kall och ingen vill äta, vi har tappat aptiten. Det gör inget, för vi har ändå bara varmkorv i frysen. Jag är yr.

Vad hände? Gick jag inte just, alldeles nyligen, i flip-flops och fiskarbrallor och funderade på om jag skulle ta en ananascrush eller en vattenmeloncrush till lunchen?

Mitt knottrade skinn är det enda som vittnar om att de senaste två veckorna inte var en dröm.

Det må vara knottrigt, men det är brunt.

Strange dude

Det känns verkligen märkligt att jag för ett tiotal timmar sedan satt och stirrade på kartbilden om var på klotet vi befann oss. Bilden som fastnat är den över Calcutta.

Fan, vi flyger över Indien tänkte jag. Coolt.

Nu sitter jag här.

Och har ätit indiskt till lunch, i Göteborg.

Det är faktiskt lite märkligt.

Yrsel på kontoret

Vi är tillbaka. Vi landade 04.50 i morse på ett frostigt Landvetter efter fjorton timmar i luften. När väskorna och surfbrädan väl visat sig på bandet kröp vi in i en stor, varm och trygg Volvo V70 med inbyggda bilstolar. Lite annat än de tuk-tuks utan säkerhetsbälten, bilkuddar och knappt bromsar som vi skumpat runt i de senaste två veckorna.

Hemma igen. Huset stod kvar och eftersom vi hade stängt av värmen när vi for (både av snåla skäl samt av miljömässiga; dubbel glädje) var det 8 grader inomhus när vi satte nyckeln i dörren.

Åtta grader, frost på golven, becksvart ute, yr i mössan efter 30 timmar utan sömn och vetskapen om att en dusch kommer att vara nödvändig inom en timme gjorde att hemkomsten blev värsta mardrömmen.

Nu sitter jag på jobbet. Har varit vaken i... låt se... trettiosju timmar i en följd. Hela kontoret gungar och det känns som jag befinner mig i en bubbla. De pratar med mig, diskuterar en presentation vi ska genomföra på torsdag. Jag hämtar svar direkt från ryggmärgen, tror inte de passerar hjärnan alls.

Jag kommer aldrig att palla heldag at office.

Hell, om jag är vaken efter 18.30 ikväll - då måste aporna lämnat Gibraltar.

2 dagar kvar

Det borjar dra ihop sig mot att wrapping it up. Semestern gar mot sitt slut och om 2 dagar sitter vi i minibussen mot Krabi flygplats igen. Det kanns bade lite dystert och samtidigt faktiskt ganska okej. Vi borjar bli klara med Koh Lanta (det kommer jag att ata upp sa snart jag landat i graslasket pa Landvetter, jag vet).

I gar var vi ivag pa tur. Phi Phi Islands i all sin prakt och det snorklades och shoppades och vi var forstas pa det obligatoriska besoket pa The Beach (eller dar den spelades in). Vi besokte aven Monkey Beach som var full av apor. Barnen tyckte det var extra kul att aporna mer an garna drack upp deras Pepsi. Jag tyckte sadar.

Idag bar det ivag till tant doktor har pa on. Mr Buzz har tjocknat till i orat och lillskruttan fatt en gansa sizeable sticka i foten. Bada ska opereras om en timme nar praktiken oppnar.

I morgon lutar det at en elefanttur i djungeln. Tro det eller ej men vi borjar trottna lite pa farsk ananas, vattenmelon, turkosa bad, kyckling med cashew, mango shake och Uno under halmtak.

Theres something rotten in the state of Denmark, jag vet.

Som sagt. Landvetter flygplats. Jag kommer angra.