Jag är tillbaks i mindre kropp

Jag var på utvecklingssamtal gällande min 3,5-åring. Det var faktiskt ganska omskakande. Som att slungas tillbaks trettio år i tiden. För det som fröken berättade måste varit identiskt med vad min dagmamma och senare lekisfröken sa till mina föräldrar om mig på sjuttiotalets kvartsamtal.

Min dotter och jag har visserligen växt upp under liknande sociala förutsättningar (med två föräldrar och hus med ganska många jämnåriga grannar.) Men ändå. Hon har haft en storebror att knuffa på och är ett ganska typiskt andrabarn.

Så jag skyller det mesta på de där små DNA-stegarna. Eller hur förklarar man ”en flicka som skulle kunna ta för sig mer i gruppen, som springer fortare än de flesta större killarna och som älskar att tävla mot dem, som ett stort självförtroende till sin prestation men sämre självkänsla och kan vara ganska blyg, som kan alla bokstäver och som nästa skriver och läser, som är tidig med huvudfotningar, som älskar att rita men inte vill hålla fröken i handen.”

Frågan är vad hon ärvt av sin far?

Nåja, hon kanske börjar rita stridsvagnar snart.

Och sedan i trettioårsåldern är hon en halvt misslyckad, halvt missförstådd copy som gärna börjar meningar med ”och”.