Första kvällen och natten som ensamstående avlöpte väldigt bra. Jag badade barnen i skumbad, jobbade lite när de hade somnat, ignorerade disken men tömde diskmaskinen, identifierade silen på tvättmaskinen och drog loss ungefär en halv dunkudde ur den, pratade med den intagne, somnade efter några kapitel i Bukowskis Historier från ingenstans.
I morse gick jag upp efter bara ett snooze, duschade och kokade gröt. Väckte barnen, en skvätt välling, kammade bort den värsta trulsen och skrapade bilen. (Här upptäckte jag något intressant. Min granne klev ut med sin dotter samtidigt som jag. Hjälpte henne in i bilen – och åkte iväg. Kvar stod jag med isskrapan och en stenhård vit skorpa på fönstren. En kvart senare var vi också iväg.)
Kupévärmare log granntanten (Marie som jag höll bakom mig på triathlonet om ni minns) i sin gubbiga Opel. Verkar bra tänkte jag. Ska nog läsa igenom instruktionsboken till bilen ikväll. Vi kanske också har det och hur imponerad skulle inte herr Konvalesens bli om jag får igång kupévärmaren?
Nåväl, det kändes som en rätt schysst morgon frånsett att jag fick vända och hämta barnens termobyxor.
I alla fall tills dess sexåringen och jag klev ur bilen vid hans skola och jag ser att jeansen han har på sig har gigantiska jordkockor på fler än tio ställen. De är faktiskt, såhär när solen börjar hjälpa den skumögde, mer bruna än ljusblå.
Ett tag funderade jag på att ursäkta mig för fröken. Men det struntade jag i.
Är man ensamstående så är man.
1 comment:
Du gör ett bra jobb. ];)
Post a Comment