Det här med att vara ensamstående är inte så märkvärdigt egentligen. Först går man upp och fixar sig själv, äter en stabil grötfrukost. Sedan väcker man barnen, tar på dem eftersom de är så trötta och sura och disträ så brukar det gå fortare än om de ska göra det själva. Sedan packar man matsäck till skogsutflykten, nya extrakläder, galonkläder och spänner fast dem i bilen. Kör till dagis, puss puss ses sedan. Kör till skolan, föräldrafrukost idag, äter frukost nummer två med en sur son som allra helst vill sitta med sina kompisar och inte med sin lökiga mamma. Sen har man visst parkerat lite, lite, lite med fronten in på varulämningsinfarten och möts dels av en grinig harmynt chaufför, dels av den griniga harmynta chaufförens handskrivna A4 på vindrutan som säger ”Jävligt intelligent parkering”. Så kör man till en parkering och väntar på bussen i snålblåsten och duggregnet. En kvart senare dyker man upp på jobbet.
Och nu ska man kläcka käcka idéer. Helst av allt vill jag dra ett duntäcke över huvudet och tycka synd om mig själv.
No comments:
Post a Comment