Det är inte det allra minsta som sommartorpet

Det började som en rolig grej, eller snarare som en grej för att verka lite duktiga och döva det dåliga göra-ingenting-samvetet.

Igår på förmiddagen började vi rensa ut vår klädkammare. Den har sett ut som en skräpbod/pundarkvart sedana vi flyttade in för fem år sedan. Så när alla väskor och pärmar och kläder och påsar och skolbetyg och nålkuddar var utrensade såg vi att de vita väggarna var ganska illa åtgångna. Käckt och vesselkvickt hämtar jag en burk med vit färg och sätter igång projekt Fräscha vita väggar.

Det droppar feta vita fläckar på laminatgolvet. Jag trampar i dem, men det gör ingenting för det här golvet måste ju vara originallaminat från sextiotalet. Det bör vi ändå byta ut och när vi tänker på det så vore det ju riktigt cool med en pradalik walk-in-closet med skohyllor klättrandes på väggarna och en glenchecktapet som fondvägg och en burrigt mjuk heltäckningsmatta när man sitter där och väljer outfit på morgonen.

Men skillnaden på att drömma och på att utföra (spackla, riva mattor, tapetsera, flytta skrymmande garderobsjävlar) tog musten ur oss på kvällen.

Tysta och tomma satt vi och tittade på eländet som inte går att stoppa. Hjulet är i rullning, tärningen är kastad. Färgklickarna på golvet skrattar åt oss, garderoberna lutar mot varandra från en illa åtgången sockel, gapande borrhål från väggarna tittar frågande och undrar varför vi drog igång det här.

På Sommartorpet och Room Service och alla andra renoveringsprogram ser det ju charmigt och trivsamt ut. Inspirerande.

Lite måla klipp klipp, lite lägga golv klipp klipp lite tapet och sedan glada leenden.

Nåon borde förbjuda de där programmen i kombination med ledighet och dåligt väder.