Kvällsaktivitet sanktionerad av Mr Buzz

Ikväll ska jag ikläda mig rollen som den som under alla mina uppväxtår givit mig kalla rysningar. Den där kåta medelålders tanten med lite för många rynkor, lite för solareibränd hy, lite för många trivselkilon på låren och lite för många starkisar under västen. Den där som lägger an på yngre män, utan någon som helst självkritik.

Jojomensan, ikväll ska fem damer (säkert fler totalt sett, men i vårt gäng) i åldrarna 33 till 36 tjutandes äntra Scandinavium och showen Ladie´s Night. Goddämmit vad här ska skrikas åt glansiga skjortor, nyrakade torson och sköjfriska skämt långt under bältet.

Men först en drink och mingel med likasinnade i baren Womens world.

Ska bli kul det här.

Körigt

Jag har massor av viktiga saker att göra idag. En sak är redan avcheckad; morgonmassagen. Hela jag doftar av varma oljor och svanken känns riktigt ung, inte en dag äldre än 62.

Men dagen är inte slut där. Jag måste också hinna göra en inbjudan till sjuårskalas, gå på lunchdate, äta fredagsgodis och jaga runt på bokmässan.

Det är verkligen ett helvete att få en arbetsdag att räcka till.

En dag i gruvan

Dagarna springer iväg, jag vet inte riktigt vart. Jag tänkte jag skulle leta efter dem en dag, på någon bortglömd bakgård eller bakom någon orange container nere vid hamnen. Och medan tiden har fullt upp med att rusa framåt ägnar jag mig åt att spela in radiokampanjer, äta fisklunch, dricka fem koppar kaffe och lyssna på Sigur Ros.

Det var lite lustigt tyckte vi när vi kom till inspelningsstudion i morse. Rösten som vi bekantat oss med via mp3-filer var iklädd en liten hårig kropp med enorm näsa. Han såg precis ut som vi förväntat oss. Som en radiopratare. Och hans röst, hans arbetsredskap, det han säljer per timme är magiskt. Helt perfekt.

Vi tog en espresso och la upp benen på mixerbordet. Han gick igång och kapade i manus, lyfte, pausade, tonade ner och upp. Vi justerade lite smågrejer, och på fyrtiofem minuter var jobbet gjort. Rösten tog bussen hem. Vi andra tog lunch.

Och så har ännu en dag passerat för att aldrig mer komma åter.

Live har sina fördelar

Det var ju det jag sa

Att Wernbloom såg het ut. När jag lägger mig ikväll är det som serieledare och under fullmåne.

Eventuellt även med ett litet leende.

Blåvitt - GAIS 1-0

Sniff sniff.

What´s that smell?

Det

tycks mig vara lukten av

guld?

Operation urladdning

När jag har en känsla för att Blåvitt ska vinna brukar det bli tvärtom. Ikväll möter de GAIS och om de vinner tar de över serieledningen.

Jag vet att jag inte borde känna nåt.

Inte skriva nåt om nåt. Hålla låg profil.

Men jag tycker det ser ut som Pontus Wernbloom är riktigt het.

Somliga kan formulera sig bättre än andra

I boken jag läser just nu om en änkeman:

I had a wife. Her name was Hailey. Now she´s gone. And so am I.

Vårdar = bloggar

Min lillfjompa har fått feber och sitter med blossande kinder i soffan och tittar på UR. De syr en tröja. Någon gång var tionde minut vaknar hon till ur sin dåsighet och vill baka kärleksmums.

Jag undrar om det är så bra. Kan man baka in feberbaciller i en kaka? Kan en febersjuk ens hjälpa till eller blir det jag som står och vispar chokladsockerkakssmet för mig själv i köket?

Räcker det inte med Pippi under duntäcket och en mugg nyponsoppa.

Mamma måste ju boka hotell i Thailand idag och sköta om sin lilla blogg också. Och kolla fondkurserna och skriva en pay-off.

Det är körigt det här med VAB.

Facebook förstör festen

Jag tror vi har genomskådat varandra.

Ni är inte här längre och jag är bara här som pliktskyldigast. Jag levererar småtråkiga inlägg och ni, ni som fortfarande är här, skummar måttligt intresserat genom dagens lilla futtiga skörd, väljer att inte kommentera och drar vidare.

Till Facebook skulle jag tro.

Den där skiten är addictive. Jag vet, för det är där jag hänger när jag borde göra annat. (Som att skriva en broschyr på gäsp tjugofyra sidor om gäsp byggprocesser.)

Men vi får hoppas och tro att Facebook är en fluga. En snabbt galopperande men lika snabbt övergående trend. Eller åtminstone att nykärsfasen lägger sig snart. Babbans blogg blir ett minne blott.

Vi har ju bara en viss tid på den här planeten.

Ren och skär glädje

Vem är du vem är jag?

Det är få saker som utövar större dragningskraft på mig än olika tester. Tänk att på fem minuter få svaret på vem jag är – egentligen.

I tron om just detta tog jag ett föräldratest på aftonbladet.se/foraldrar. I vanlig ordning tar testet inte mer än två minuter och alternativen är skrattretande förutsägbara. Vad tar ni mig för - ett fullkomligt arse?
Jag svarade alternativ E två gånger, de övriga en gång vardera. Det gjorde mig till den ”präktiga föräldern som inte lämnar något åt slumpen”.

Hoppla. Är det något jag inte ser mig själv som så är det väl präktig. Ta en titt i valfri Barbara-ägd handväska så får ni se själva. Räkningar samsas med tuggummipapper, kontoutdrag med post-it-notes, gamla lypsyl med hänglås.

Men visst är det ruggigt skitintressant att få reda på vem man egentligen är. För jag vet ju hur alla andra är, men vår egen familj har vi så att säga rätt taskig koll på. Kanske för att vi hämtar bits and pieces från alla möjliga kategorier. Oss går ju inte att dela in. Vi är de okategoriska.

Vi ser oss inte som speciellt präktiga, men visst, vi badar barnen två gånger i veckan, klipper naglarna och köper regnställ på Polar´n o Pyret.

Så är vi då ”coola föräldern som softar med barnen”? Som åker på festivaler och helst semestrar i Burma? Nepp. Vi är ju de som åker på välordnade charters med så mycket barnklubb som möjligt. Fast visst händer det att vi tar med barnen på krogen eller på OS eller VM. Helt ocoola är vi kanske inte.

Men ”den lyxiga glamföräldern” då? Som ser parmaskinka och parmesanstavar som fredagsmys? Nja, kanske till förrätt. Men vi har faktiskt både vit soffa och prenumerationer på Family Living och Elle och Damernas och King. Lite glam lägger vi till profilen.

Så då kanske vi tillhör kategorin ”ekologiska och pedagogiska”? De som hellre köper mikroskop, pussel och ergonomiska leksaker än plastgubbar på BR. De som inte tycker att McDonald´s och Disney är speciellt charmigt. Jopp, det är vi, men inte om barnen själva får välja. Så McDonald´s och Disney it is.

Sista chansen. ”Orosfamiljen med gnagande ångest”. De som ständigt oroar sig över sömnbrist, dåliga förskolor, ojämlikhet, konsumtionssamhället, barnsjukdomar, för långa dagar på dagis, vab-dagarna, tvättberget, brist på egentid.
Javisst, till viss del.

Så vad är svaret? Vem är jag? Om vi inte är något är vi då intet?

Innan tidningarna kan ta fram ordentliga tester med mer än hårdnischade psykologiska profiler tänker jag betacka mig.

Det här är ju bara extremt förvirrande.

Alla väderstreck i damlandslaget

Någon mer som tycker att det är roligt att både Västberg och Östberg spelar i svenska backlinjen? (Det hade varit ännu roligare om de hade varsin kant, men nu spelar Västberg mittback.)

Idag spelade de mot Nordkorea.

Det tyckte jag var jätteroligt.

Stefan Rehn ville gärna att jag skulle lägga upp den här

Klockren brytning

Jag och min sjuårige son var på Ullevi i lördags och såg Blåvitt-Elfsborg. Han i sin gulsvarta replika, jag i blå jeans.

Det började ju så bra. 1-0 innan vi ens kommit, vilket gjorde mig väldigt glad inåt men samlat deltagande utåt. Vi åt korv och bilar, drack Pepsi och Festis. Det var mysigt. Det kändes som vi hade det, särskilt efter Wallerstedts 2-0-nick. Det var soligt och skönt, glatt och otvunget.

Vad som hände sedan har jag och Stefan Rehn och Staffan Lindeborg och de trettiotusen som satt på läktarna helt klart för oss. Daniel Alexandersson sätter fart in i straffområdet, Bjärsmyr tacklar bort bollen, får med sig några spinkiga elfsborgsben i momentet efter. En klockren brytning. Tyckte alla utom domaren, Magnus Haglund och en elfsborgare i Kvarnbyn.

Pust och stånk, två bjudningar och två poäng mindre. Sonen var ju glad och på något sätt är det skönt när det blir delad pott. Ingen behöver börja gråta, ingen kan mobba den andre.

Men nu glömmer vi det här. Vi lämnar det bakom oss. För det är nog dags att börja vinna om det ska bli något, Blåvitt.

Nu tar vi helg!

(Klicka på bilden så blir den - poff - större)

Moves un Portugese

Plötsligt kändes hoppis och skuttis och barngymnastiken och funky kids och baletten och move it och dans hit och dit lite passé.

Och fotbollen och hockeyn och basketen och tennisen lite mainstream.

Idag börjar min dotter i Capoeira.

Blått och vitt och gult och svart

Och i morgon ska den lelle Hysén leka vessla i något som boråsarna envisas med att kalla för derby.

Jag vet inte men jag har en bra känsla. Den säger 2-0.

Ett särdeles dåligt förslag

Det var såklart många som höll på att sätta makrillen i halsen igår eftermiddag. En sammanslagning av ÖIS, GAIS och Häcken? Det låter som ett riktigt dåligt skämt i mina öron.

Mr Buzz tyckte att tanken var ganska cool, men han och jag befinner oss redan sedan tidigare på olika ändar av skalan av förändringsbenägenhet där Mr är mer progressiv än Mrs. Jag gillar att ha det som det är.

Men FC Gothia? Jag sa redan i morse i vår lite upphetsade diskussion att det skulle bli ett själlöst lag. Att man inte kan döda över hundra år tradition eller grönsvarta fiskar bara sådär. 16 SM-guld down the drain. Visserligen består ÖIS:arnas klack mest av några hundra kids och lika delar äldre direktörer med en klubbpin på club blazerslaget.

En av GAIS-supportrarna skällde på ordförande Wallin i går kväll och sa att "Vi håller inte på GAIS för att de är bra, det är ju hjärta för fan."

Och det är ju just det som är så huvudlöst med förslaget. Vad handlar fotboll om? Vinster? Ekonomi?

Knappast. Det är hjärta, själ, identitet och tillhörighet. Det kan inte en balansrapport ge.

När G-P gjorde ett aprilskämt om en sammanslagning mellan ÖIS och GAIS hade de i alla fall den goda smaken att kalla laget för något härligt göteborgskt.

GÖIS.

Nyupptäckt

Idag har jag upptäckt att Pearl Jam inte skiljer sig så himla mycket från Springsteen.

På allmän begäran

Eller ja, på begäran i alla fall.

Gammal men fin

Om ni inte hört den på länge, eller bara inte av Everything But the Girl så tycker jag att ni ska göra det nu. Montera på hörlurarna och öppna tårkanalerna. Mig gör den illa varje gång.

Urrr. (Fast urrr på ett bra sätt)


Everything But the Girl - Downtown Train

Bara lite kvar

Det är så fint hemma. Nymålat i två rum och ny skänk i vardagsrummet. Idag på lunchen fick jag dessutom äntligen tag i ett mycket efterlängtat vinställ. Det är så fint så fint och finare kommer det att bli med vinstället men nu är det bara hallen, toaletten, tapetsering av klädkammare, en hel övervåning, duschrummet där nere och det faktum att sjuåringen vill ha eget rum kvar att göra.

Ska bara jobba klart för idag så tar vi det sen.

Efter disken och tvätten och middagen.

Dagen efter är dagen efter, även på gatufest

I lördags hade vi gatufest på vår lilla mysiga gata. Grannarna kom ur huse och mitt på gatan stod ett långbord fyllt med pitabröd, avokadosallad, halloumi, grillade kycklingspett och lådviner. Mycket trivsamt.

Jag slog mig ner, hög som ett hus på Voltaren och några glas rött (jag förstår plötsligt dina invändningar Kontorsråttan) och pratade finnkamp med vår sextioårige brumbjörn på hörnet.

Mr Buzz sprang in och ut och försökte få ordning på kanalinställningarna inför matchen. Så klockan halv nio blev gatan plötsligt halvtom. Vi satt med kvartets hundra ungar och några skålar med ostbågar och godis och mös åt Zlatan.

Sen gick vi och la oss. Min hals var dubbelt så stor när jag vaknade.

Men gatan var fortfarande tom.

Jättesjuk

Nu har jag fått bekräftat att jag inte endast är en gnällröv utan en riktigt hygglig amatördoktor.

Halsfluss it is, årets tredje penicillinkur på väg in i systemet.

Men frågan är om inte Nyberg & Törnblom på TV3 just nu gör mig ännu sjukare.

Någon borde ge dem en dos Kåvepenin också, med hopp om snart tillfrisknande. Och jag frågar mig varför jag sitter här när jag kan gå till sängs med ett sprillans nummer Elle Mat & Vin och biografin om Bukowski.

Jag är nog fortfarande lite sjuk.

Why me?

Vad är det som gör att de jävlarna skuttar på mig så fort jag stoppar näsan utanför dörren? Varför står mina övriga familjemedlemmar friska och nytra såsom plommonkärnor?

Någon som vet? Ska jag be läkaren göra en Hälsocheck Grande tycker ni?

Jag äter bra. Sushi ibland, pasta ibland. Två lagade mål/dag och sällan skräp.

Jag vidrör inte Coca Cola eller glass. Jag äter minst två frukter varje dag, oftast fler.

Jag har kastat ut alla sockriga juicer och dricker endast Brämhults nypressade.

Jag tränar minst två gånger i veckan och jag cyklar till jobbet lika ofta.

Jag sover nio timmar per natt (galet jag vet, men jag älskar att sova).

Jag lever low key, är sällan-aldrig ute på krogen, jag röker inte, jag dricker kaffe men sällan te.

Jag är bra på att slappa.

So why me?

Låt mig vara snälla baskilusker jag orkar inte mer

Helvetes skit tror ni inte att jag gått och blivit sjuk igen? Hela våren kantades ju av diverse åkommor, varenda helg vill jag minnas att jag låg med fördragna persienner och åmade mig i sängen.

Började känna lite halsont i torsdags, vilket nu blommat ut i full halsfluss om jag får vara amatördoktor. Man känner väl igen en fluss när man ser en. Så ofta.

Tredje dagen på tung Voltaren gör susen. Botar inte, men tar bort symptomen. I morgon bitti blir det företagsläkaren och med all säkerhet årets tredje penicillinkur. Och då har vi ju knappt kommit in i september.

Skönt i alla fall med gräddfilen företagshälsovård. Nu slipper jag fem och en halv timmes veritabel smittorisk på axxessakuten åtminstone.

Nåväl. Mr Buzz är på simskolan med lill-Buzz medan mellan-Buzz är på dagens andra kalas. Själv ska jag lägga mig under duntäcket, dra ner persiennerna och låtsas som att jag inte vet att det är värsta sköna solen ute.

Loligt

Min fantastiskt tänkande dotter sa en sak igår som kan ha varit det roligaste jag någonsin hört. Vi var hos frisören hela familjen igår kväll på ett så kallat familjeklipp. Fyraåringen fick hoppa upp på en extrakudde och fick en stilig apkappa på sig, sedan är världen hennes. Hon får föra konversationen framåt med sin frisör vilket brukar bli lite haltande. Frisören ligger i ganska så bra kan jag meddela, hittar på kluriga frågor och är allmänt vass på kallprat.

- Nu är det inte så långt kvar tills ni åker till Thailand, säger frisören glatt.

Fyraåringen är tyst. Tänker.

- Men vi kommer inte att se dem som bor där, svarar hon eftertänksamt medan hon petar bort en torkad kråka från näsvingen.

- Nähä inte det?, undrar frisören. Och vi också vid det här laget ska medges. Vad är det som fått henne att tro att vi inte ska träffa några thailändare? Är det för att hotellet på Kreta drevs av svenskar? Vi spetsar öronen.

- Nej för de är bara vakna på natten, svarar den lilla som drar sina egna logiska slutsatser.

Ungefär samtidigt som jag för mitt inre ser bilder av nattvakna fladdermöss med asiatisk överkropp ramlar poletten ner.

I somras gav jag mig på att förklara begreppet tidsomställning för henne. Jag borde anat att det var svårgreppbart i hennes värld, men vi lämnade det där.

Och det var väl gott så. Annars hade jag missat ett långt skratt och stora glada tårar som inte slutade trilla förrän jag släckte sänglampan.

Tills vi ses igen

Jag har inte brutit näsbenet. Inte heller ligger jag och kräks inälvorna ur mig i ett fall av sen (eller tidig beroende på hur man ser det) vinterkräksjuka. Jag har inte heller krossade knäskålar, brusten njure eller löpande mjältbrand.

Anledningen till att jag inte bloggar just nu är att jag är extremt arbetsbelastad.

Ljuset i tunneln kan dock skönjas.

Babban kommer tillbaka.

Kom igen Blåvitt

Efter förra veckans utskåpning av Halmstad var vi flera som kunde skönja doften av guld. Så denna vecka var det dags för bottenlaget BP. Blåvitt i sanslös form och med ett självförtroende i medvind, det kändes som de tre poängen var lika lättplockade som höstens fallfrukt.

Så blev det inte. 0-0 och dagens sammanfattning från Banks:

Det finns två saker att säga om Jonas Olssons och Stefan Rehns laguttagning.

Först och främst att den är modig, uppfriskande, ett led i den fascinerande berättelsen om Det Nya IFK.

Efter Andres Vasquez, 19, kom Jakob Johansson, 17. Efter Jakob Johansson kom Nicklas Bärkroth, 15, och fortsätter det så här så har Noel Selakovic, 2, goda chanser att debutera i A-laget innan året är över.
Det andra man kan säga om laguttagningen är att den var sanslöst naiv och oansvarig.

Nästa vecka är det dags att trimma formen. Di Gule från Borås kommer på besök.

Hemma hos oss är stämningen redan bitskt uppiskad.

Aiaiaiaiaaaaaa!

Följden av

Det är skönt att vara tillbaks i lugnet på jobbet. I går var det fotbollsskola följt av storhandel på maxi följt av simskola följt av basketskola följt av lite kvällsjobb följt av två varma måltider följt av nedmontering av vardagsrum (målaren kommer idag) följt av zzzzz.

Tennisklubben regerar

Min son var på basketskola igår. Han och hans kompis kom i fotbollströja och fotbollsshorts och fick lära sig både att passa bröstpass, studspass, göra lay-ups och sit-ups. De var klart yngst, klart mest noviser, men de sprang omkring med två stora gluggleenden. De andra hade långt hår och spinkiga pojkmuskler under de ärmlösa tröjorna och de långa shortsen.

I vår familj har vi enats om att han, sjuåringen, ska få testa en massa olika sporter under året och se vad han faller för. Han spelar fotboll såklart, men en sport till (eller en kör, en dans, ett instrument) kan vi klara. Dessutom tror vi att det är bra att sprida riskerna. Vi kör lite aktieportfölj med barnen. Inte alla ägg i en korg. Tänk om det blir börskrasch. Då kan det vara smart att ha investerat brett.

Så vi har även varit i kontakt med tennisskolan. Och det må jag säga – de är långt före sin samtid. Eller så är de så illa ute att de måste, jag vet inte. De kan i alla fall hämta sjuåringen på fritids vid tvåtiden och leverera en styck nytränad herre på samma ställe strax efter tre.

Jag upprepar; de hämtar och lämnar på fritids.

Hmm. Känns som basketen redan nu hamnar i back spinn.

Till försäljning

Efter allt snack här hemma om Affären (de tre gör ingenting annat, Pokemonbilderna har en enorm dragningskraft) har jag nu rensat ut några gamla garderober och hittat lite gamla barnkläder som jag lovat honom.

Han ska börja med att försöka sälja dem på Blocket och all avans ska gå direkt till honom och syrran, utan mellanhänder.

Vi gör vad vi kan för att hålla en Kommersenhelg på avstånd.

Risken är väl bara att han får, så att säga,
blodad tand.

Entreprenörsgatan

Min son och två grannkillar har kommit på en jättebra affärsidé. Den går, i kortversion, ut på att ta saker från sina hem och sälja på stan. För intäkterna ska de köpa Pokèmonbilder.

Jag har fått prata med grannfruarna om vad de får ta. Har sagt nej till att sälja Mr Buzz kostym, även om den säkert skulle ge en bra slant, även de böcker som han bar ner i en papperspåse nekades honom.

Han har varit otröstlig, tycker inte att han får sälja någonting. Vi har lovat att se igenom förrådsutrymmena, men samtidigt garderat upp situationen genom att säga att det kan bli svårt att bara ställa ut ett bord på torget sådär. Att man måste ha tillstånd.

Den ene killen ska baka en rabarberpaj att sälja som liten sidekick. Den andre ska koka kaffe och vi ska visst stå för saften.

Senaste planen oss tanter emellan är att boka dem ett bord på Kommersen.

Snart ska vi komma in på prissättningen.

Något säger mig att 150 kr för Barnens Bibel är lite att ta i.

Tack kompis

En god vän till mig har gjort något riktigt stort. Något som manifesterar vår vänskap, något som är så hedervärt att jag blir tårögd.

10.00 igår släpptes biljetterna till Bruce Springsteens Sverigespelning i december.

10.04 var de slut.

De som ändå är i fyrtioårsåldern, som bor i flådig lägenhet med golvvärme under parketten och inbyggda högtalare till och med på toaletten, som trots det, lägger sig i ett tält tillsammans med okända människor i snålblåst och strilande regn mellan fredag och lördag för att skaffa mig en biljett till konserten. Och lyckas.

De kan kalla sig fans.

Eller riktigt fina vänner.