Space

Jag tror att alla mår bra om man får lov att skapa sig lite utrymme. Och att man kan säga det, rakt ut, oinlindat, rätt på.

Igår kväll ville åttaåringen sova hos oss, han var lite rädd på kvällen och ville inte sova själv. Vi gav med oss och sa att det gick bra att lägga sig i vår säng och att vi kommer om en stund.

Han somnade, insvept i båda våra duntäcken med ett hårt grepp om sin frottégris. Sängen var varm när vi kom upp och kröp ner. Han ligger så nära, andas fuktigt i mitt ansikte. Drar av mig hela täcket när han vänder sig. Ligger bara på min sida. Det är trångt, men mysigt.

Så i morse satt jag och pillade med bordsplaceringen till bröllopet. Han kom och ställde tusen frågor. Ville spela Buzz. Eller Monopol. Undrade om vi inte kunde gå ut och spela fotboll.

Vi spelade Buzz en stund. Sedan tog jag fram datorn för att kolla mina mail och kanske blogga lite. Mr Buzz (herrn i huset, inte programledaren på TV-spelet) satt på stolen bredvid och ringde ett samtal. Åttaåringen kröp upp i knät och undrade vad jag skulle kolla på. Vi har etthundrafemtio kvadratmeter stort hus, men sitter alla tre på samma kvadratmeter och andas på varandra.

Jag tror att lite halvtaskig sömn kombinerat med uppgivenhetskänslan att jag de senaste femton timmarna inte haft någon som helst privat sfär, la en fin grund för det plötsliga utbrottet.

Jag flydde upp på övervåningen. Stängde dörren och sa åt sonen att gå in till grannen. Lämna mig ifred.

Nu har jag dåligt samvete, men istället för att be om ursäkt skriver jag om det. Jag höll på att ätas upp. Jag behöver mina egna kvadratmeter ibland. Mina egna tankar och tid jag inte behöver redovisa för någon annan.

Nu ligger jag under täcket med gris och skriver.

Det känns skönt.

Speciellt som jag hör åttaåringen leka med grannpojken i sitt rum därnere.

Det är okej att vilja ha egen tid och det är okej att säga det.

Nyårslöften

Det är nyårsafton 2008. Det är något speciellt med nyårsaftnar, så är det bara. Jag är 35, ganska nära mitt trettiosjätte, men känslan är densamma. Ikväll ska vi ha skoj och i morgon ska jag äta kebabpizza och dricka cola.

Barnen är också förväntansfulla. För det första är detta kvällen när man får lov att vara vaken till tolvslaget och se raketerna, men det är också ikväll man får lämna löften inför nästa år.

Lillskruttis satt och kände på sina eventuella löften vid frukosten i morse. Hon kom inte på något riktigt bra. Jag föreslog att ge mamma en puss varje dag, då log hon faktiskt, för det är fortfarande något helt otänkbart men ändå något man kan skämta om. Städa ditt rum varje kväll då?, försökte jag. Eller läsa en bok helt själv?

Näpp. Gick inte hem.

Storebror gillar det där med löften, speciellt om de betalar sig i pengar. (Jag berättade att jag slutade äta godis ett helt år när jag var liten och fick 300 kr för det). Han funderar också fortfarande.

Själv funderar jag på om jag ska lova att ge bloggen ett ärligt försök igen.

Jag tror det.

Men jag funderar lite till.

Första jullovsmorgonen

Liiiite tidigt för min smak, men minnet kommer att sitta inristat länge.

Så det var värt det.

Vi har julledigt

Och det innebär en massa saker. Bland annat att klockan mycket väl kan vara 23.01 (som nu) och att jag ändå är pigg!

Snart ska jag koppla ner lap-topen och läsa några rader till i min bok. Det gäller att vara utvilad i morgon då vi för sjätte gången det här jullovet snörar på oss skrillorna och kör lite hockey. Ikväll åkte vi ner med en påse nybakade äppelmuffins och varm choklad och stannade i två timmar. Det är en jävla drog det där med familjehockey ska jag säga er. Hur kul som helst.

Jag har motionerat tre gånger (sprungit), jag har läst ett par kapitel i min nya bok, spelat två omgångar Monopol, glatt mig åt två program av Stjärnor på slottet och spelat en hel del Wii.

Och det är inte över ännu.

Femåringen och lekkompisen

Femåringen hade inga kompisar hemma i söndags, de var på utflykter lite här och där och hon var uttråkad. Ville leka.

Jag tog fram dagislistan men när vi betat av en sisådär fyra fem stycken och ändå bara fått prata med telefonsvarare tog jag en rövare och frågade om hon inte ville leka med S, en jämnårig tjej i fotbollen.

- Ja det kan jag göra, vad har hon för nummer?, svarade femåringen som i trans. Jag hade nog inte trott att hon skulle våga. De känner ju inte varandra egentligen, går på olika dagis och fotbollen dyker vi upp på med mycket glesa mellanrum. Men vem är jag att bedöma det? Om hon tycker att det är en bra idé så är det väl det?

Sagt och gjort. Hon ringer upp, presenterar sig och sedan är det klar. S hoppade jämfota av iver, hon skulle komma direkt.

De två sprang genast upp på rummet. Sedan ner. Upp. Ner. Lekte kurragömma med storebror och hans kompis. Klättrade i våningssängen, hängde i knävecken. Pysslade med glitter, filttyg, lim, kartong.

De var, som jag och Mr Buzz anade, av samma skrot och korn. Åtminstone i de timmar hon var hemma hos oss. Och visst är det något bra över det där? Att vara fem år och mötas och leka och inte tänka så mycket. Bara känna och göra.

Det borde man ta efter.

Scoopet

En riktigt stolt journalist på Aftonbladet kan idag glädjas över att ha fått med sitt scoop på ettan.

Tack Aftonbladet.

Födelsedag

Idag är en stor dag i familjen Buzz liv. Mr Buzz fyller jämnt. För detta fick han frukost på sängen tillsammans med tre illaluktande men pigga familjemedlemmar samt följande presenter:

Ett armband gjort på dagis i ÖIS färger. (av femåringen)

Ett par skor i brunt skinn. (av wife to be)

13 st dag-för-dag-önskningar att välja bland så som massage, chokladbit, whiskey, en timme själv. (av åttaåringen)

Och med tema lyx damp dessa gåvor ner:

Deostick.

Facial revitalizer. (tar bort små fina rynkor och ger ett yngre, fräschare intryck)

Ett par Falkestrumpor.

Han verkade nöjd!

Myskväll hemma

Vi hade en jättemysig kväll igår, barnen och jag. Mr Buzz var och firade sin annalkande födelsedag tillsammans med ett gäng kolleger, så vi fick se till att gotta oss på egen hand. Åttaåringen gillar att hjälpa till i köket och igår fick han göra salladsdressing till vitkål- och morotsblandningen. Det innebär att det ligger tre kryddmått salt i dressingen, men också ganska mycket mer än tre kryddmått salt på bänken, golvet, tröjan. Det gör inget. Det är roligt om han vill hjälpa till.

Han klagade högljutt över de flesta lukter i går. Först var det lillsyrran som han menade stank! Hon fick inte klänga över honom vid datorn för hon luktade sååå illa. Sedan var det vinägern som skulle i dressingen, den var så skarp att han var tvungen att springa och spotta varannan sekund. Av bara doften.

De tände ljusen, fyra var och sedan är det slagsmål om vem som ska få blåsa ut datumljuset, men igår slog vi fast att den som inte tänt det för dagen får blåsa ut det. Rättvist ska det vara. Frid i hus.
Vi åt biffgryta och de mumsade på ordentligt, vi pratade om julklappar och pannkakstårtor och lite annat. Sedan berättade lillsyrran att hon fått en chokladboll när hon var med kompisen på IKEA tidigare på dagen.

I samma ögonblick som hon säger det vet man ju vad som ska hända.

Så orättvist! Varför fick du äta chokladbollar och inte jag? Storebror kom på att det även var orättvist att han inte fått baka på fritids, inte en endaste gång trots att han alltid räcker upp handen när de frågar vem som vill baka.

Ni förstår kanske vart det barkar? I rättvisans namn fick storebror baka chokladbollar fast klockan var halv åtta på kvällen. Jag badade femåringen i varmt vatten, med mycket duschtvål. När vi kom ner stod han med kakao och smör upp till armbågarna och rullade små, små helt perfekta bollar i kokos.

Vi tog två var och sedan läste vi Julgröten i vår säng.

När de somnade en stund senare skrubbade jag rent köket innan jag fortsatte med min vampyrdeckare.

En riktigt fin kväll.

Om att komma loss

Äntligen!

Moment of Truth

Jo jag gjorde det stora misstaget att som Kontorsråttan föreslog, fråga barnen om vad jag gillar. Lillsnorpan tittade på mig och öste ur sig en rad snabba omdömen:

Du gillar att vila dig, äta, lata dig på gräsmattan, sova, öl, köpa, kramas och pussas.

Hrm, försökte jag, men mamma gillar ju att springa också, träna och spela fotboll med er? Läsa och städa? Baka, laga mat, gå på bio, åka skridskor, leka jage och spela brännboll. Åka skidor, ta en cykeltur, fixa en picknick?

Femåringen tittade tomt på mig. Fortsatte äta sin havregrynsgröt med yogurt, mjölk och chokladpuffar.

Hon sa inte så mycket mer, men det behövdes väl inte heller? Man framstår inte riktigt så som man tror.

Redan?

1-0 Aston Villa efter 35 sekunder.

Jobbigt

Åttaåringen är hos en kompis, lilltjejen med sin pappa på fotbollsträning. Det betyder att jag har en dryg timme själv på soffan. Everton-Aston Villa ska just starta, jag har tänt ljus, dragit på mig mysbrallorna och lagt pläden över mig. Låt den rätte komma in (har börjat mycket intressant) ligger på bröstet och väntar på att bli läst.

Fasen vad livet är jobbigt ibland.

Där ser man

Jag vet att jag har misshandlat er ganska rejält som läser den här bloggen under den sista månaden. Eller säkert längre än så om man ska vara uppriktig. Och det ska man vara.

Igår och idag är faktiskt första dagarna på jobbet som jag har kunnat ta det lite lugnt. Idag har jag en hel timme efter lunch inte riktigt pejl på vilket projekt jag ska sätta tänderna i och än så länge har jag inte tänkt göra så mycket åt det. Jag lyssnar på lite musika och fulsurfar helt enkelt. Njuter. Tar ett varv förbi godisskålen, sms:ar sådant jag glömt senaste månaden. Rensar skrivbordet, bläddrar i Plaza.

Och blev lite bloggsugen. Där ser man.

Kejsaren av Kina...

Åttaåringen introducerade leken Kejsaren av Kina tycker inte om T i morse. Jag och Mr Buzz spelade förstås med och låtsades som vi inte över huvud taget förstod varför kejsaren gillade Lisa men inte Lotta, gurka men inte tomater och så vidare och så vidare.

Femåringen ville också vara med, men det var lite svårt, speciellt med storebrors lite taffliga förklaringar, så det hela slutade med att vi under bilfärden till dagis gick igenom vad femåringen gillade istället för kejsaren.

Du gillar chokladmilkshake och att bada i varm swimmingpool, du gillar godis och gymnastik, rosa och glitter, Philofix och Fem myror, att cykla och leka med kompisar, du gillar pannkakstårta och Kitty, att bli kliad på ryggen och gå till frisören, att lyssna på saga och åka skridskor, att stå på händer och att pussas.

Nej, inte att pussas. Förstås. Men det andra stämmer, så storebror ville gärna ha sin personliga sammanfattning. Det är klart att han skulle få.

Du gillar att spela fotboll och byta Pokémon, äta pizza och chips, Barda och pingis, du gillar jordgubbsmilkshake och Frölunda, att gosa och spela Försvunna diamanten, att baka och läsa, att åka vattenruschkana och Liverpool, att leka med kompisar och att spara pengar, att sjunga och att spela tennis, att bada (inte i badkar) och att lyssna på BWO.

Det var lite häftigt även för oss. Vi känner ju de här två nu, och vad de föredrar är väldigt tydligt. Och mysigt. Men vad som gäller om två år vet man ju inte.

Inte bra för bröllopsformen

Jag vet inte hur era fredagar ser ut på jobbet, men strax efter lunch är detta vad som dukar upp hos oss. Och det är ingen som säger något om man tar en kall öl i kylen för att skölja ner det med heller.

Det är gott, det är fredag, men det är inte bra för formen.

Visst blir man festsugen?

Den har några veckor på nacken nu, men jag kan inte låta bli att tycka att detta är en riktigt riktigt bra reklamfilm.

Eller hur?

Tipset

Och om jag ändå bloggar igen kan jag ju passa på att meddela att jag ägnat mig åt att läsa ut Dödgrävarens Dotter i helgen.

Den var magisk. Jag ger den fem toastar.

Okej då

Jag håller på att göra slut med Babbans blogg, men jag är inget vidare på det. Jag tänkte att om jag ignorerar och inte låtsas om och bara springer min väg, så kanske den slutar springa efter mig. Slutar ringa, knacka mig på axeln, störa mig när jag ska sova.

Men icke. Babbans blogg hänger i, hon tänker minsann inte ge sig så lätt låter hon hälsa. ”Om jag nu varit din kompanjon, din partner, i två och ett halvt år, då kan du plötsligt inte bara höra av dig.”

Kan jag väl visst det. Jag kanske har tröttnat på dig.

”Nej det har du inte. Du behöver mig”, svarar Babbans blogg.

Vet väl inte du, svarar jag tjurigt. Förresten har jag inte tid med dig, jag måste jobba.

”Väldigt vad du jobbar mycket. Då behöver du nog mig mer än någonsin. Jag är ju din…”

Håll tyst nu. Jag orkar inte med dig, jag har massor av andra saker att tänka på.

”… ventil!”

Mmm, det har du kanske rätt i.

Låt mig tänka ett tag till då.

Det kanske inte är slut helt och hållet.

”Jag vet att du gillar mig.”

iTunes

I mina lurar just nu:

Oh Boy med Miss Li. Kom igen katten, det svänger ju!

Alla var där!

Det är inte bara Mia Skäringer som är här. Fröken från barnens dagis satt och sög på en öl i baren noterade vi just.

Lite kvar av dagen

Om en timme ska vi äta fyra-rätters-supé. Kroppen är lite trött efter gympasset, men huden är som en nytalkad barnarumpa efter den ungerska lerinpackningen.

Vi ska ta ett glas champagne i baren innan och om jag bara får tag i lite kontanter tänkte jag ta sex minuter i solariet. (Under mina glansdagar solade man svettigt och glatt minst 30 minuter, vad har hänt?)

Mia Skäringer är här. Jag hörde henne i damomklädningsrummet tidigare. Först bara hennes röst och jag tänkte vad lik roliga Mia hon låter, en helt perfekt imitation, och så vände jag mig mot henne och så var det hon. Kul. Om jag vågar ska jag bjuda henne på en drink och göra high-five med henne.

Sedan ska jag läsa vidare i Dödgrävarens dotter.

Sweet helg!

Spa=vila=lust=blogga

Jag och Mr Buzz rekreerar oss.

Vi är på Spa i Varberg och plötsligt går tiden väldigt långsamt. När man badat, bastat, behandlats, tränat, lunchat och sovit och klockan ändå bara är 18.34. Då är tiden ur led.

Jag har vacklat lite gällande bloggen ett tag, det vet ni som brukar klicka er hit. Den har inte varit förknippad med lust och glädje och inspiration såsom en blogg måste drivas. Jag har inte velat helt enkelt.

Än har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag både gillar den och inte. Den känns som ett ok lite för ofta just nu, jag vet inte varför.

Men nu är jag på spa. Jag har tid och jag kände en gnista lust.

Så nu skriver jag igen.

Sådan far sådan son

När min sambo var liten sparade han ihop pengar hela året för att sedan, i julhandeln, se till att få skjuts till NK och köpa julklappar till familjen. En parfymflaska till mamma, en slips till pappa. Det generösa draget har han kvar och man kan ju (som förälder he he) bara hoppas att det går i arv.

I min barndom tutade jag nämligen iväg till Macken och köpte en cigarettändare till mamma (jag visste ju att hon gillade att röka) och en sådan där liten leksaksbil till pappa (jag hade fått för mig att han gillade bilar, vilket inte var sant och vad han tyckte om en leksaksbil kan man ju bara tänka sig). De spelade glada i alla fall, julen efter när jag köpte en westernpocket (som lirade i allra lägsta B-ligan även på ICA Nyckelpigan) i julkapp till min litteräre far.

Så igår på Fars dag skulle det väl på något sätt ge sig, hur barnen agerade. Vem de liknade. Sonen sprang ner till den lokala livsbutiken med egna pengar och kom hem med en 200 grams Marabou Amigo och ett alldeles för dyrt Till Far-kort från mitten av åttiotalet. Halva månadspengen rök, men han var jättestolt.

Lillskruttis sprang genast upp och pärlade ett halsband och ritade ett eget glitterkort. Inte för att hon är snål utan för att det är den finaste present hon kan komma på. När hennes bror fyllde åtta förra månaden skulle hon bestämt köpa en liten gris till honom, för hon vet att det är hans favoritdjur.

De är givmilda och de ger med hjärtat och med en uppoffrande del av plånboken.

Det känns fint.

Sådan mor sådan son

I helgen var jag och åttaåringen på en liten utflykt längs söderleden. Där, precis mellan motorvägen och sjunde green på golfbanan, låg en voltad bil på taket och såg häpen ut. Jag blev också häpen, för jag pekade och stirrade och höll på att tackla till bilen i omkörningsfilen så märkligt såg det ut.

- Oj då, sa jag.

- Om du koncentrerar dig på att köra bilen så letar jag efter bilvrak, säger den lille passageraren med ett vitt, krampaktigt tag i bildörren.

Om du låter bli att låta precis som din mor så har vi en överenskommelse, tänkte jag.

Men det sa jag inte.

Vykortet

Klicka på bilden för att förstora den!

Just när man börjar packa ihop sig för helg fick man sig ett gött flabb.

Vackert var ordet!

I´m losing it

Jag har tappat geisten för min blogg! Det kommer knappast som en överraskning för dig som följer Babban, för mindre frekventa och mer ointressanta inlägg har bloggen sällan skådat. Jag tror att det är lite mycket just nu, jag varken har tid eller lust att reflektera över saker och ännu mindre tid att formulera dem.

Så här är det: Jag ger mig själv en chans till. Om jag inte piggnat till under helgen och fyllt på med tankar tar jag helt enkelt en time-out.

Det kanske är dags för det.

Förvalta har jag aldrig varit särkilt bra på och kanske har bloggen blivit något som jag mest håller vid liv. Jag ger den ingen energi och har inte gjort på ett tag, då är det heller inte givande för någon.

Men vi ger det över helgen va?

Jag ska sova, springa och må gott. Kanske räcker det för att komma igång igen.

Ulf Rondell fick femma

GP ger Lundell en femma och jag är glad att jag var där. För så är det. Det finns vissa konserter man inte vill ha missat. Det här var en sådan.

Jag kommer nog inte att gå på så många fler Lundellkonserter. Jag kommer inte heller att köpa några fler skivor eller ens sätta fart och lyssna på dem jag redan har.

Men jag är glad att jag var där. Det var riktigt mäktigt och det är ett gott och glatt minne att lägga i bankfacket.

Härligtx3

Härligt! En hel arbetsdag har passerat och det är dags att ta av sig lurarna och sätta av till gymmet. Jag har bokat in ett spinningpass som börjar om tjugofem minuter och därefter ska jag på Ulf Lundell i Konserthuset. Unplugged sägs det.

Härligt igen!

Hemma efter att ha varit borta

Det börjar allt mer likna ett avrapporteringsställe det här. I helgen var vi i Stockholm hela lilla familjen. Det var en helt enorm energikick att lämna ett gråmulet men kylslaget Mölndal för tre dagar i storstaden.

Här besöktes Vasamuséet, Livrustkammaren, slottet, Vickan och deras köttbullar, musikalen Sune, Urban Outfitters, charmiga restaurangen Koh Phangan och inte minst vänner vi allt för sällan träffar.

Jag vet inte om det är något Stockholmskt, men vi drack minsann champagne till middagen både fredag och lördag kväll. Festligt värre! Bortskämda och mycket nöjda åkte vi hem till Götet när mörkret sänkte sig på söndagskvällen.

Nu vardag.

Hektiskt

Ni undrar väl om Babban lever? Jodå det gör jag allt.

Men jag har lite annat att stå i också.

Woody is alive!

Hoppsan hejsan, jag är nyss hemkommen från biosalongen minsann.

Det är inte speciellt svårt. Man bokar biljett på nätet. Man åker in, parkerar. Man hämtar ut biljetten. Man går in i salongen.

Ändå. Det var minst ett halvår sedan jag sist var på bio och varje gång jag går slås jag av hur mycket jag tycker om det. Ikväll såg vi Vicky Christina Barcelona av Woody Allen. Om man blickar tillbaka en tio-tolv år hade jag och en vän en Woodyklubb. Vi träffades någon gång i månaden (detta var före barnen) och såg en Woodyrulle. Sedan skrev jag ner vilka filmer vi sett och laminerade (!) klubbkort till samtliga medlemmar (två).

Ikväll hade Woodyklubben revival och den var riktigt bra. Lika mustig, lika dialogintensiv, lika neurotiska människor, lika relationsdriven handling.

Woody woody på er där ute, som vi säger i den inte jättecoola lamineringsklubben.

Men se filmen. Den livade upp!

Fajtern

Vad vi kallar rip

...att de som varit med och tagit fram Vattenfalls senaste klipp inte riktigt vetat om exakt HUR STORT Amnestys kampanj slog.

Vad tror du?

Signatures

För några år sedan var de här filmerna av Amnesty ett stort samtalsämne i reklamvärlden. Din signatur kan göra skillnad var kampanjens stora idé och något säger mig...

Femtvå

Vi var på Blåvitt-Elfsborg igår, min son och en blåvitfärgad kompis till honom, hans mamma och så jag. Det vi fick uppleva på vägen till och från vår ganska-långt-bort-parkerade bil visade sig göra större intryck på de båda åttaåringarna än 5-2-matchen. Då är de ändå fotbollsintresserade.

En av insläppsvakterna frågade (skämtsamt, men det gick inte fram) småkillarna om de hade med sig någon bomb innanför jackan. De skakade storögt och sammanbitet på huvudet. Lät sig motvilligt visiteras och den där eventuella bomben blev kvällens samtalsämne nummer ett. Särskilt när Elfsborgsklacken smällde av en fyrverkeripjäs modell större vid första målet. Då var de säkra på att en bombman slunkit genom nätet trots vakternas utfrågningar och visiteringar.

Under matchen drack vi varm choklad och åt bullar, i pausen lyckades vi på något märkligt sätt nästla oss in i VIP-baren, jag tjingsade på Anders Svensson innan jag kom på att han inte känner mig, jag klämde mig in för att beställa mellan Håkan Mild och Roger Gustafsson. Att jag var Mulleklädd grämde mig enormt när jag såg att vi hade haft chans att smita ner på VIP-läktaren om vi bara haft mod och lite mer av spelarfrukläder snarare än bylsig fleecetröja under regnställ, stövlar, röda kinder och trassligt mösshår.

Efter matchen var vi väldigt nära att få se ett gängslagsmål, men polisen störtade emellan med batonger och sedan passerade vi en vält parkbänk och det var nog ganska exakt vad småkillarna orkade med. Vi fick skynda oss hem till Mölndal och den lokala pizzerian.

Matchen då?

Jo man tackar. Jag missade visserligen 1-1-målet för att jag var på toaletten med sonen. Sedan missade jag 2-1-målet för då var vi på väg från baren. Men de satte ju inte stopp där. Fem och bud på fler, det var mästartakter och det var längesedan jag såg Blåvitt spela så bra.

En väldigt händelserik kväll med andra ord.

På frågan om exakt hur mycket jag älskar dig:

- Ända upp till rymden, så långt bort man kan komma och tillbaka igen. Hundratusen gånger, förklarade jag för lilltjejen. Så mycket älskar jag dig. Hur mycket älskar du mig?

Jag vet, jag bad om det. Men ändå. Svaret var nåååågot lägre på skalan än vad jag hade förväntat mig.

- 0,2 millimeter, svarar femåringen glatt.

Life!

Fredagen har börjat precis i min smak. Först visade det sig att det fanns en fikonfralla kvar i brödkorgen, de brukar vara slut när jag kommer, men idag fick jag mig en!

Sedan var massören här. Det hade jag glömt, och nu har jag precis satt mig framför burken, nyknådad, avslappnad och oljig.

Helt perfekt. Dessutom har vi lånat en film som jag ser fram emot att se ikväll: Darjeeling Limited.

Livet är inte så illa, trots allt.

Kvällsskoj med förbränning

Vi är extremt jämna i badminton, min kusin och jag. Igår kväll drabbade vi samman på bana 9 och även om matchen gick i vågor stod det 1-1 i set och 12-12 i tredje när det återstod en minut av matchen.

Jag kom på mina egna tankar när fjäderuslingen seglar så långsamt så långsamt, trots att jag smashar och smashar. Vid några tillfällen hade jag chockerat både mig och motståndare med att nöta vid nät. När hennes lösa bollar, gång på gång, outtröttligt seglade ovanför mig och jag bara hade att trycka in dem ville jag skrika Die motherfucker, die! Lite som Transformers.

Rödmosiga, sega i steget och med viss yrsel avslutade vi matchen och även om jag gav varenda liten svettdroppe jag hade, nöp den rackarn sista poängen.

Men det spelar mindre roll. Det var väldigt roligt, vi var helt slutkörda och vi fick snackat lite skit.

Håller vi?

Klockan är 19.30 och två damer i Mölndal ska ta sig i väg, i varsin bil i ösregnet, för att kl 20 spela en timme badminton.

Vi ses, en medelålders hälsenebristning senare?

Vem där – egentligen?

Ju äldre mina egna barn blir och ju fler andra barn jag träffar, desto nyfiknare blir jag på hur vuxna jag känner idag var som barn. De bekantskaper som jag gjort i mitt vuxna liv, vänner som jag tycker väldigt mycket om, hur var de som barn? Skulle jag ha gillat dem om jag vuxit upp på samma gata som dem?

Slog de kanske spaden i huvudet på en i sandlådan om de inte fick den röda kakformen? Tvingade de andra barn att äta torkade daggmaskar? Började de gråta om de kom efter när man hade cykeltävling? Tjallade de för mamma?

Tröstade de om man var ledsen? Sjöng de högst vid samlingen på lekis? Ville de hellre pärla än att hoppa i pölar?

Vilka personlighetsdrag hade de?

För när man växer upp anpassar man sig till det sociala livet, oavsett hur man fungerade i sandlådan. Man blir som alla andra. Klär sig som alla andra. Tycker som alla andra. Sticker inte ut, är inte elak (så att det märks), delar med sig och ställer upp.

När man fått nyckeln till samhällets oskrivna regelbok finns det saker som inte fungerar längre. Och då kan man plötsligt bli kompis med alla, i alla fall på ett ytligare plan.

De allra flesta verkar ju okej, men min nyfikenhet spritter ännu:

hur var du som liten?

Skulle jag ha gillat dig?

Skulle du ha gillat mig?

Helgsummering!

Vi har haft en jätteskön helg, vilsam på gränsen till uttråkad på lördagen, men social och glamorös på söndagen.

Men vi börjar väl med fredagen?
Våra grannar en gata upp kom över på en kycklinggryta och några flaskor vin efter det att vår och deras son testat sin utrustning på hockeyskolans bytarkväll. Vid midnatt insåg vi att barnen nog var lite möra, och att det är en dag i morgon också, varpå vi bröt upp, diskade och gick och lade oss.
På lördagen utsatte jag mig och sonen för två promenader till den lokala livsbutiken. Det är båda barnens favoritsysselsättning, och jag behövde röra lite på fläsket så det var bara att ta på regnställen och bege sig iväg. Somnade i skedposition med dottern i dubbelsängen efter att hela sångboken klarats av.

Tur att söndagen dök upp med lite glamour! Storkusinen fyllde år och bjöd på bellinis, musselpasta och prinsesstårta. Själv hade jag fixat med skjuts dagen innan och tog en skvätt söndagsvin. Det medförde att löpningen igår kväll fick stryka på foten, men jag blev glad när jag läste i morgontidningen att forskning har visat att det är viktigare med vänner och socialt liv än att kroppen är i god fysik när man blir äldre.

Det stod inte hur gammal.

Men vem vill chansa?

Och idag går det upp igen...

Klicka på bilden för att se den större.

Sladdproblem

När sonen fyllde åtta förra veckan fick han bland annat en högtalargris att ha på sitt rum. Sedan får han låna en iPod av oss och koppla in BWO och Darin och vad det nu är han lyssnar på med förbehållet att inte spela allt för högt.

Han blev väldigt glad för grisen, men inte lika glad när vi upptäckte att vi fått en amerikansk kontakt på sladden. Födelsedagsglädjen grumsades något, men jag lovade att fixa det så snabbt jag kunde. Traskade därför tillbaka till butiken med sladden i måndags och de tittade lika förvånat på kontakten som vi hade gjort.

- Den här funkar ju inte, sa hon i kassan.

- Nej, just det, svarade jag.

Hon lovade att kolla med de andra butikerna (i Stockholm) för de hade inga fler högtalargrisar i butiken. Några timmar senare ringer hon upp och undrar om sladden sitter fast i en transformator. Jag säger att det gör den. Hon säger att då kan jag bara ta den senare delen av sladden och gå till Claes Olsson och köpa en ny. Så ersätter de mina utlägg sedan.

- Det tyckte de i Stockholm var enklast, säger hon hurtfriskt.

- Ja det kan jag tänka mig att de tyckte, svarar jag. För då slipper ju de gå till Claes Olsson och lägga ut pengar och fixa med kvitton. Jag tycker att det är enklast om de skickar en ny sladd till er och så kommer jag och lämnar den gamla.

- Jaha. Jaha ja, men då gör vi så, svarade biträdet lite pafft.

Då kände jag att jag nästan axlar rollen som pappas flicka med den äran. Så himla svårt är det inte att vara stökig kund. Nästan bara kul.

PT:n

En god vän till mig tränar på gym, och när han gör det har en PT (Personal Trainer) som piskar på honom. Han är i ganska dåligt skick, min vän, enligt honom själv. Han är nyss fyllda fyrtio och kan inte göra tio sit-ups i en följd. Han tycker att det är sorgligt och därför betalar han surt då och då sin PT för att få honom i bättre shape.

Han var hos sin PT igår och eftersom han har svårt att svälja den här nya bilden av sig själv, den som inte ens klarar tio sit-ups, arbetar han upp både ett milt raseri och en massa energi innan han kommer dit. Väl där vill han förstås visa, driva sig, pressa sig. Han kräks varje gång han är där.

Igår hade PT:n sagt till honom att han nästan aldrig sett en kropp som var så stark, men som hade så risig kondition. Att han måste jobba mer med medicinbollen. Att han måste komma oftare.

Varpå min ilskne vän svarar:

- Det är inte det här jag betalar dig för. Att höra sådant här. Du ska bekräfta mig! Säga att jag är duktig!

Jag sa att jag inte tror att det är en PT:s jobb. Fast vad vet jag? Jag varken har någon som skriker på mig i spåret eller är speciellt mycket i spåret.

Trevligheter

Tittar ut. Jippi. Nästan femton meters sikt. Grått, regnigt, kallt, ruggigt.

Då behöver man något riktigt varmt och ulligt att se fram emot. För vår del blir det Stockholm om drygt två veckor då vi inte bara ska våldumgås med vänner i deras trevliga hem, utan även spana in Vasamuséet och musikalen Sune. Kanske även Grill eller Le Rouge eller någon annan vuxenflirtande restaurang, slottet och livrustkammaren och en båttur till Djurgården?

Vem vet, något att se fram emot är det i alla fall!

Veckans

Jag vet inte vad du ska äta i veckan, men hos oss vankas det toskansk rådjursragu, apelsin- och dillmarinerad lax, fetafrittata och kryddig kycklinggryta.

Mums och dagens tack till Middagsfrid.

BH

På fredag ska vår åttaåring börja i hockeyskola. Han tycker att det ska bli jätteroligt, det tycker vi också även om vi hört en del om kalla hockeyhallar i gryningen och skridskoknytande tills de fyller tolv.

Just nu lever vi livet BH – before hockey. På lördag är det livet after hockey. AH.

Vi får väl se hur vi trivs med det.

Cannesvinnarna

Nu ska vi gå på visning av världens bästa reklam på Röhsska. Det ska bli kul. Inspirerande.

Jag rapporterar ikväll.

Nu bubbel och snittar. (Det är jag fan värd efter den här veckan.)

Höst genom en Nokia

Inte bra

På lunchen idag tog vi en promenad till Järntorget av två anledningar. Dels för att vi behövde andas lite i solen, dels för att de har en rätt fin sushi där borta. Vi sneddade över själva Järntorget och hamnade bakom två äldre män. De bar på varsin plastpåse och såg inte ut att ha ett uttalat mål. De bara gick. Pratade. Bar på sina kassar.
En av männen var svart. Han var kort och smal, hade en slokande hållning och hade på sig en uppknäppt rock som såg sticksig och ogästvänlig ut.

Just som vi passerade dem stannade de upp. Den svarta mannen tvärstannade och rynkade pannan. Hans rygg var böjd, kassen vilade i hans hand. Han tittade rakt på sin vän, tog tag i hans rockärm och sa Jag mår inte bra.

Uppfordrande och utlämnande. Tydligt och med eftertryck.

Jag mår inte bra.

Inte på ett sådant där sätt som om han fått ont i hjärtat och behövde sätta sig ner. Nej inte alls. Han mådde inte bra. I själen, tolkade jag det som. Han ville säga det, om nu vännen inte förstått det tidigare under deras gemensamma promenad.

Jag mår inte bra.

Fyra ord som kräver stort mod och stor insikt.

Vad de pratade om sedan vet jag inte, men min sushi fick en tom eftersmak.

Kvällsjobb

Vi sitter kvar på jobbet för att i vild panik och desperation jobba ut en ny kampanj. Den vi ska presentera i morgon och har jobbat på de senaste tre veckorna fick vi starta om idag. En kollega hade sett en förvillande lik kampanj (för en helt annan produkt, men ändå) på teve i går kväll och vips så gick vår idé i graven.

Det var bara att starta om.

Nu är klockan nio på kvällen och den senaste idén med att använda gamla mammor känns lite lätt tveksam. Just nu skrattar vi så magen värker åt min kollegas skissade mamma med liiiiite korta armar.

Herregud. Undrar om jag kommer hem i tid till att sjunga för sonens på hans födelsedagsmorgon.

Klippdags

Jag ska klippa mig på lunchen och min frisör har länge tjatat på mig att göra mig av med min sorgliga lilla tofs och göra en kortare variant. Jag har skruvat på mig och sagt att ”nästa gång, då är jag nog redo”. Det har jag sagt i ett och ett halvt år nu. Jag tror inte hon köper det en gång till. Jag tror hon klipper till mig (hej hej Arne Hegerfors) helt enkelt och så kan vi ju inte ha det.

Så under helgen har jag gjort min läxa, letat bilder på frisyrer jag gillar. Just nu gillar jag stilikonen (som hon kallas) Josefin Crafoords frisyr väldigt mycket.

Och så tänker jag att om hon nu kallas stilikon så kan det ju inte vara fel.

Tjipp tjopp, om en timme ryker tofsen.

Fel blev kul

Jag var på simskolan med min femåriga dotter igår. Hon är verkligen jätteduktig. Först lyssnar hon uppmärksamt (det är väl en eller två till av tolv i gruppen som grejar det, de övriga plaskar runt, hoppar upp och ner, hämtar flytkorvar och lite annat), sedan utför hon övningen trots att hon inte är bekväm med att doppa huvudet speciellt länge. Hon fixar det i alla fall.

Igår tog gruppen ett märke också – Sköldpaddan. För att klara det skulle de simma ryggsim en liten sträcka. Numera visar det sig att de lär sig att ryggcrawla istället för så som jag lärde mig för trettio år sedan. Gott så. De flöt, sparkade med raka ben och vevade med armarna.

Tolv barn på ungefär samma gång.

När vi kom hem med det lilla blänkande märket var lilltjejen naturligtvis väldigt stolt. Så stolt att hon även vid middagen fick berätta om hur simskoleduktig hon blivt.

- Berätta vad duktig du var på simskolan, sa jag.

- Jag simmade tretton meter, svarade hon och sken som en sol.

- Och på rygg och allting, fortsatte jag.

Hon kliver ner från stolen och lägger sig platt på parketten för att visa exakt hur hon hade gjort. Storebror sträcker på halsen. Det här vill han se.

Hon ligger och sprattlar och vevar på armarna och säger:

- Jag kan till och med hångla på rygg.

Hon har jättesvårt med ordet crawla. Det sätter sig liksom inte. Hon blandar lätt ihop crawla, med ordet hångla. Till storebrors stora förtjusning, för så mycket vet jag inte om vi skrattat någongång tidigare. Pizzan satte sig på tvären i strupen, tårarna rann, storebror bubblade av skratt ända tills han gick och lade sig.
Det här var en felsägning helt i hans smak. Femåringen skrattar också, men hon vet inte riktigt varför.

Mer än att hon gillar att lyckas med skämt.

Sarah Palin

"If John McCain wins, this woman will be one 72-year olds heartbeat away from being president in the United States."

Tricket

Igår var det bokcirkel för hela slanten. Vi mumsade sushi, pimplade vin och sedan satte vi oss till rätta för att prata om omgångens två böcker. Vi var ganska enade allihop om att Mulvaneysboken var förtjusande och att Den ryske vännen var ganska förfärlig.

Jag satt ju och pressade ner det sista av Oates tio minuter innan cirkeln startade, och som en sista desperat åtgärd (för att slippa pekas ut som sämst i klassen) petade jag ner sju olikfärgade post-it-notes på olika ställen i boken.

Det visade sig vara ett mycket begåvat drag. De andra skälvde vid blotta åsynen och jag gick från hopplöst efter till tillbakalutad diva. För med sådan post-its behöver man inte komma med så många smarta inlägg. Det räcker med att man (med halvt slutna ögonlock och säkra fingrar) slår upp boken vid en lila flik och säger något i stil med Som Marianne säger här, på sidan 144...

Ett riktigt bra trick.

Jag vet

Jag vet jag vet jag vet jag vet. Jag ligger efter med bloggandet. Jag har röven full på jobbet och snart ska jag på bokcirkeln, fast jag fortfarande har femtio sidor kvar i boken.

Jag somnade med den mot bröstet, med lampan tänd i går kväll.

Hello, here´s a quiz for you

Okej, den är lite tonårsaktig kanske, men jag gillar texten i The Quiz av Hello Saferide. Den är avväpnande och kul tycker jag, vad tycker du?

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s

There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you

Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine

Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet

And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up

Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you

Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me

And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up

90 sidor ikväll, 90 i morgon

Bokcirkelsavstämningen närmar sig. Jag har fortfarande 180 sidor kvar så både igår och idag har jag tagit med boken till jobbet (inte för att jag läser på jobbet, men på bussen till och från och det anser jag vara ganska seriöst med tanke på att det är en tiominuters resa).

Om ni inte läst Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates vill jag rekommendera er att göra det genast. Enligt källor är den svår att få tag i, men jag hittade ett välläst exemplar på Mölndals bibliotek.

Låt er inte skrämmas av att det pratas om Oates i nobelpriskretsar, hon skriver både lättillgängligt och bra och tänkvärt och drivet och på alla sätt fantastiskt.

Läs den. Det är en njutning.

Blug

När jag var liten var jag väldigt blyg, sägs det. Jag minns det inte riktigt så tydligt själv, men flera till mig närstående personer vittnar om hur jag gärna gömde mig i mammas kjol och var allmänt sett skeptisk och avvaktande till nya människor.

Att vara blyg har alltid varit något fult. Något negativt. Det finns väl ingen människa som stolt ställer sig upp och slår sig för bröstet och med klar röst säger att jag är minsann jätteblyg (det strider ju mot själva naturen av att vara blyg). Nä, i vårt samhälle hyllas egenskaper som framåt, orädd, kavat. Sådan ska man vara! Det är bra! Då kommer man långt!

Så läste jag idag en till en förlägen människas stora glädje att det faktiskt finns något positivt med att vara blyg.

- Blyga vet väldigt mycket om andra människor och deras relationer. Vill man veta något om någon så ska man prata med de blyga barnen eftersom de observerar andra människor, enligt Malin Alfvén barn- och föräldrapsykolog.

Sweet!

Bara åttaåringen

Att umgås med ett barn i taget är inte dumt. När man är en hel bökig familj som ska forslas runt – alltid tillsammans – intar man samma konstellation, samma roller, samma samma.

Och visst ser det mysigt ut när man ser en pappa och hans dotter smaska på kanelbullar på ett fik, eller en mamma och hennes son som tar en långpromenad runt sjön, bara för att prata lite.

Ända sedan barnen var små har vi sagt att vi ska försöka göra något med ett barn i taget. Men det blir aldrig av. Okej, någon kattutställning eller hockeymatch då och då, men det är liksom allt.

Men så var en sådan dag planerad i fredags, jag hade tagit ledigt från jobbet och sonen från andra klass. Och förväntningarna var skyhöga. I alla fall från min sida. Nu skulle här bondas! Nu fasen skulle jag ägna all uppmärksamhet åt en styck åttaåring utan att mobilen ringer eller mailen måste kollas.

Vi startade med att åka och tanka. Med full tank åkte vi vidare (lite planlöst) mot Stadium XXL, mest för att han skulle få önska sig någon inför den stundande födelsedagen nästa vecka. När vi kom in och hockeyavdelningen tronade upp sig framför oss skenade pojken iväg på sina smala ben och stora ögon. Himmelriket i butiksform! Han provade (alldeles för stora) benskydd, (alldeles för stor) plock och stöt, (alldeles för stor) målvaktshjälm. Vi kände på klubbor och suspensoarer, underställ och skridskor.

Om han hade fått välja hade vi varit kvar där ännu.

Efter det åkte vi till fiskbilen och köpte lax, till Maxi och köpte dill och mandemassa. Burger King stod sedan på schemat innan vi smet in på SIBA och spelade XBox-tennis nedsjunkna i en soffa. Behöver jag säga att jag fick rejält med pisk fast jag var Federer? Sedan hem och bakade en äpplekaka, hämtade lillgumman på dagis och drog vidare till Upplevelsebadet.

Två timmar och en faslig massa vattenruschkanor senare åkte vi hem, trötta och nöjda.

Vi pratade inte så mycket om livet, men vi hade en trevlig stund.

En väldigt trevlig, opretentiös stund.

Idag: operation ledig

Den här fredagen är den näst sista innan min son fyller åtta och därmed en av de sista chanserna att vara mammaledig på de få föräldradagar vi har kvar.

Sonen har fått lov att vara ledig från skolan och idag ska vi umgås. På programmet står att baka en äppelkaka till ikväll och tanka bilen, sen är det vidöppet. Vi har pratat om äventyrsbadet, Universeum och åttaåringen har snackat ganska friskt om Liseberg.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen får vi väl börja agera anar jag.

Rapport följer...

Mass of Books

Jag var på bokmässan en sväng mol allena i går. Förutom att jag lätt skulle kunnat handla upp hela lönen och fick lägga starka band på mig själv var det som vanligt en väldigt trevlig tillställning.

Jag lyssnade lite på Martina Haag, noterade att Camilla Läckberg var betydligt nättare än vad jag förställt mig och, nu kommer det viktigaste, hade ögonkontakt med sammetsögat själv - Jonas Hassen Khemiri.

Det hela slutade med ömma fötter och minus 900 spänn på lite olika konton (ibland använder jag alla tre kontokorten bara för att känna att det blir lite billigare, eller åtminstone inte samma käftsmäll på ett konto) och fem kassar böcker.

På bilden ser ni några av inköpen, den översta är nästa huvudbok i Bokcirkeln och fyndades för härliga 30 spänn.

Jane Austen Book Circle

Jag är med i en bokcirkel!

Inte en sådan där ledsen historia på Medborgarskolan i ljusrörsbelysning och med kaffe i engångsmugg.

Nej den här bokcirkeln är något utöver det vanliga. Första träffen hade vi på Björns Bar, bara en sådan sak. Getostbakelser, anklevermousse, champagne. Kunde man beställt. Vi nöjde oss med lite chardonnay.

De första böckerna vi ska ha läst ut om...låt se nu... en vecka... är Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates samt Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.

Nästa vecka ska vi summera dem tillsammans för att sedan hugga in i del två av bokcirkeln. För att inte avslöja för mycket så kan jag ändå låta undslippa mig att upplägget kommer att se ut på det sättet. En kritikerrosad klassiker och en på bestsellerlistan. Typ. Jag har...ojdå... bara kommit 124 sidor in i Mulvaneys, av 542. Det blir några sena nätter framöver.

Hela sovrummet är fyllt av små post-it-notes i olika färger. Men nu hinner jag inte berätta mer om det, jag måste återgå till läsningen.

Än hit och än dit

- Jag ska inte gå på scouterna idag, sa den lille mannen i morse.

- Nä nä, okej, du bestämmer själv, svarade vi.

- Jag vill bara inte, fortsatte han.

- Visst, det är okej, sa vi.

Sedan kom han hem, åt mellanmål, sprang bort till kompisen en gata bort och ringde hem.

- Jag ska gå på scouterna i alla fall, sa han.

Det var okej det också. Han kom hem några minuter senare med en walkie-talkie som han pratade med kompisen som satt på kullen i. Då hör jag hur han säger i walkie-talkien:

- Jag följer inte med till scouterna kom.

Jag avbröt mitt sökande efter hans långkalsonger när jag hörde det. Frågade ändå en extra gång, men nej, han skulle inte gå.

Fem minuter senare stövlar han in med walkie-talkien i ena handen och en pinne i den andra.

- Var är mina kläder? Jag ska ju gå till scouterna nu.

- Huh?, sa jag, nedsjunken i soffan med blankt fett hår och simmig blick.

Det var sekunden innan jag började springa runt som en yr höna och leta långkallingar, handskar, mössa, sittunderlägg på en minut. Grannpappan stod ju utanför med motorn varm.

Jag vet inte var hans ambivalens kommer ifrån, men troligt är att det är mer från mig än från hans far. Men så här kan vi ju inte ha det.

Eller det kanske vi kan?

Jo det kan vi.

Nej det kan vi inte.

Eller jag vet inte.

Ibland står det still

Raspet i halsen sitter i. Allt eftersom dagen har gått har jag känt mig piggare, sedan plötsligt trött och hängig, sedan bättre igen. Nyss slumrade jag till på soffan, kanske bara fem minuter, men nu känner jag mig ganska pigg igen.

Ända tills jag sväljer.

Jag har jobbat idag i alla fall, från soffan. Jag och min AD har suttit och klurat på varsitt håll och faktiskt kommit upp med en del pigga idéer.

Det blir att lägga sig i tid och se en ny dag an i morgon.

Week without

Den här veckan är vår "middagsfrid-fria" vecka. Det är nu det blir pannkakor och pytt-i-panna och annat lättlagat. Om vi hade kört varjeveckasleveranser hade vi denna vecka fått njuta av:

A. Lax med dijoncréme och grönsaksströssel
med ris och morotsstavar
B. Wraps med paprikakryddad lammfärs
med krasse, hummus, majs, gräddfil och hackade tomater
C. Vegetarisk lasagne med mozzarella
med vitkålssallad
D. Kycklinggulasch (två middagar)
med broccoli, ris och en klick gräddfil

Jag är ganska nära att uppgradera oss.

Och nej, jag får inte provision från Middagsfrid. Jag bara råkar gilla dem.

Hej

Jag har lite ont i halsen och känner mig ruggig. Är på jobbet i alla fall, men som en ynkligare skugga av mig själv.

Strepsils håller mig kvar i matchen.

Höstdag

Ikväll igen

Med risk för att låta som värsta partyloppan så är det dags för ny fest, nytt umgänge ikväll. Först lite after work på jobbet med italiensk inriktning, sedan vinminglande med min kusin som fyllt 34.

På´t igen som vi säger!

Eeeeeh okeeeej

Det var scouter i onsdags igen, men den här gången var åttaåringen väldigt bestämd med att han inte ville gå. Trots att han kom hem helt uppspelt veckan innan och skulle köpa scoutjacka och brodera fast märken och koka kottsoppa.

Jag ville inte spekulera i orsaken till helomvändningen, men när en mamma berättade att en kille i klassen hade undsluppit sig att scouterna var töntigt förstod vi plötsligt varför vår osäkre son börjat tveka. Är det något han är väldigt mån om så är det väl att vara tuff.

Det är synd, för jag tror att scouterna har väldigt mycket att lära små nervösa killar (och tjejer) om gemenskap, problemlösning och inre värden. I scouterna tror jag inte att man blir bedömd utifrån sin prestation, så som man blir i fotboll, tennis och hockey. Dessutom anar jag att man lär sig att ta hand om både sig själv och naturen lite bättre, och kanske kan han bli den förste i familjen som faktiskt kan slå en knop och sätta upp ett vindskydd.

Jag ska sätta mig ner och berätta för honom att det inte alls är töntigt. Att det är roligt, nyttigt och coolt. Jag diskuterade det med min kollega vid frukosten i morse och sa just så. Undrade om det bara är den gul-lila scarfen som gör att man redan i andra klass töntförklarar hela scoutrörelsen.

Hon trodde inte det. Vi hade en fin diskussion om mognad och förväntningar och barn. Jag kände att scoutingen står för någonting fint, något stort och helt. Ja, jag kunde nog till och med tänkt mig att bli scoutledare där och då, vid frukostbordet.

Sedan berättar hon att hennes pappa också gick i scouter när han var liten.

- Jaha, säger jag intresserat. Det var väl trevligt.

- Ja, hans scoutnamn var Kim, hela världens lille vän, säger hon och avslutar frukosten.

Och plötsligt tänker jag att den där scarfen kommer att bli det minsta bekymret för en osäkert cool åttaåring.

Kvällsdate

Ikväll ska jag ut och pimpla vin tillsammans med några mammor från sonens klass. Det ska bli mycket trevligt, några känner jag ganska väl, andra inte speciellt väl. Det hela beror ju ganska mycket på sonens egna umgänge. De han träffar ofta lär man känna snabbare än de man ser på föräldramöten eller vid sidan av fotbollsplanen såklart.

Nu har i alla fall en av mammorna sett till att boka bord och bjuda in sju andra mammor. Det vi vet med säkerhet att vi har gemensamt är söner i andra klass i en viss skola, att vi bor relativt nära varandra, att vi ofta hänger vid fotbollsplanen och att vi ikväll kommer att dricka vin och äta tapas.

Resten får framtiden utvisa.

Nu måste jag kila!

På min TV

På onsdagskvällar går HBO-serien Generation Kill på Canal+ och yada yada det har jag berättat minst tre gånger tidigare, MEN (ja det finns ett men), det krävdes tre avsnitt för att komma in i serien ordentligt. Någon liknande skildring av det meningslösa, det inkompetenta och det fåfänga med krig har åtminstone jag aldrig tidigare sett.

Och då har jag minsann fått min beskärda del av krigsfilmer genom min sambos särintresse.

Generation Kill kommer SVT garanterat att köra i vår. Glöm inte var ni hörde det först och allt det där.

Och missa den inte.

Lite rart är det...

Rättstavningsboken

Fotgängare

Lite reklam för oss

I morse hände det en massa grejer i Göteborg, för den som var morgonpigg och jobbar centralt. Vi har under en tid jobbat med att försöka få folk att ställa bilen hemma och ta sig till jobbet på annat sätt, uppdragsgivare är Trafikkontoret.

Om du stötte på en kamel eller något annat suspekt i rusningstrafiken så vet du ursprunget.

Genomslaget tycks ha varit stort i alla fall!

Äntligen! Som vi väntat...

Så kom nu vår första Middagsfridsleverans. En liten kålrot tyckte jag mig se, avorioris och kycklingfärs. Bland mycket annat.

Eftersom klockan är 20.40 kan jag dessvärre inte rapportera om receptens eventuella förträfflighet förrän tidigast i morgon.

Men det är väldigt skoj! Så skoj det går att få det i ett anspråkslöst radhusliv, kanske.

Ha!

Blogger spelar mig ett spratt. Nu sitter ju gårdagens inlägg där plötsligt. Ni får titta lite längre ner för att läsa om helgens pyssel helt enkelt.

Till mitt försvar

Jag skrev ett inlägg igår med bilder och allt,

men var är det?

Puts. Väck.

Trädgårdspill

Så har ännu en helg passerat och när man försöker minnas vad vi gjort är det bara de senaste timmarna som framstår tydligt. Ungefär som hos barn, antar jag. Gamla människor däremot, de minns bara det de gjorde för sjuttio år sedan, så tids nog kanske vi minns vad vi gjorde den här helgen. Vi ska bara låta åren gå lite.

Det jag minns är att vi krökt rygg i trädgården, att vi varit på fotbollsträningar, tagit en långpromenad och att vi ätit kyckling. Jag har även varit på gymmet och kört ett nittiominuterspass som jag ska berätta allt om lite senare.

Men trädgården, den börjar ta form. Det kan ni inte se på de här bilderna, men så är det. Ni får ta mitt ord för det.

Couldn´t help but notice

Scouter och gympa

Onsdagen var en stor dag i familjen Buzz. Sonen började i scouterna och lilltjejens gymnastik började för terminen. Jag var med femåringen och fick se kullerbyttor och ljushopp med sträckta tår. Åttaåringen följde med en kompis hem efter skolan, spelade PES (någon fotbollsspelsvariant på datorn) och åt middag, blev nedskjutsad till scoutstugan där de lekte lekar för att sedan bli hemskjutsad igen, göra veckans ord och se en halvlek av matchen.

Hans ögon var halvslutna och rödsprängda när han kl. 21 stapplade i säng.

Fem minuter senare ropar han från rummet att han gärna vill ha en scoutjacka.

Jag vet inte om han ropade i sömnen men jag tror han menade scoutskjorta.

Zzzzzzverige vann

Sverige vann åtminstone, men matchen var ett sömnpiller utan motstycke. I pausen zappade vi över till Vem kan slå Filip & Fredrik och fick le lite, skratta lite, häpna lite. Sedan var matchen visst igång igen och vi knäppte över till 8:an, och skratten tvärdog.

Källströms eländiga passning till Henke innan han själv får nicka in den var egentligen inte värd att resultera i en målchans. Men nicken var snygg och det var kul för lillkillen Holmén att få göra mål i sin första (eller var det andra?) landskamp.

I övrigt var det med en gäspning vi zappade vidare till Canal+ för att se andra avsnittet av Generation Kill.

Den är riktigt bra, men då var jag så nersövd att jag somnade i soffan, helt utan leende.

Elaka mamman

Jag var med min femåring på vaccination igår morse. Hon var väldigt modig och ryckte bara till lite när sprutan stacks in, i övrigt var hon mest intresserad av att välja klistermärken. Det blev en häst och ett rött hjärta.

På eftermiddagen, när vi (eller inte så mycket jag) hämtat på dagis var hon varm och slapp. Hon ville mest lyssna på Nils Karlsson Pyssling i iPoden, nerbäddad i sitt rum. I morse när vi vaknade var hon fortfarande lite varm och inte speciellt alert. Vi petade i henne lite flytande alvedon, ett glas äpplejuice, kammade håret.

Det kändes inte bra att ta henne till dagis idag. Vi tror att hon piggnar till strax, men ändå. Jag har mobilen bredvid mig och sitter bara och väntar på det där frökensamtalet.

Jag hämtar tidigt idag hur det än blir, säger mig mitt samvete.

Nattarbete

På onsdag har vi en stor presentation på jobbet, för en presumtiv ny kund. Det innebär alltid, utan undantag, på alla byråer jag någonsin jobbat på, att man sitter dag och natt några dagar innan.

En fördel med nattarbete är att de göder oss mer än väl. Jeansknappen är på god väg att ploppa ut efter en pad thai och en skål med godis.

Nackdelen är väl just det också. Att det är svårt att koncentrera sig på jobb när det knakar i jeanssömmarna.

Ex-vänskap

Mr. Buzz bäste vän genom tiderna gifte sig i lördags. Det är väldigt roligt, men också väldigt sorgligt. Slå dig ner i en skön fåtölj, häll upp en kopp te och sätt på Elegi med Lars Winnerbäck så ska jag berätta varför.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst

För många år sedan var vännen precis en sådan vän som många bara önskar sig. Varm, rolig, omtänksam, hjärtlig, prestigelös, glad. En sådan man såg fram emot att träffa, det gällde inte bara Mr Buzz utan även mig själv, vår son och andra gemensamma vänner.

Vännen träffar en tjej, blir förälskad, flyttar ihop. Vi tycker det hela är väldigt spännande och kan knappt hålla oss tills vi ska få träffa henne, föremålet för hans kärlek. Det tar lång tid, kan vi nöja oss med att säga. Säkert ett år. Vi har ringt och ringt och ringt och mailat och frågat om vi inte kan komma förbi lite spontant, vi kan ta med ett fikabröd. Det är alltid något annat i vägen. De kan inte, har andra planer. Om de ens svarar i telefonen.

Deras nya lägenhet är inte så ny längre, när vi väl kommer på besök. Vännen har bakat fyra sorters kakor, han har schyssta märkesjeans och sköna möbler. Vi tycker att han har förändrats lite, men så länge han är lycklig spelar det mindre roll. Dessutom var det ju så länge sedan vi träffade honom, och alla förändras ju lite när de blir seriöst förälskade. Och hon verkar mysig. Vi ser fram emot parmiddagar, nästa fika hemma hos oss, nyårsaftnar. Men det blir inte så. Det blir väldigt långt från det.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Faktum är att det är senaste gången jag såg honom. Jag minns inte vilket år det var, inte vilken årstid, men om jag visste att det var sista gången skulle jag varit mer vaksam på detaljer. Jag minns dock att vår dotter kröp omkring på deras tjocka matta bland en härva av sladdar. Hon kunde inte gå, så det måste varit minst fem år sedan.

Mr Buzz har träffat honom en gång därefter. Han har också skrivit brev, mail, ringt, sms:at. Förgäves. Inte ett svar, inte en replik.

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berättade att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

Ingen vet vad som hände. Inga vänner, inte Mr Buzz, inte jag, inte Gud, inte ens Lars Winnerbäck. Jag antar att han vet själv, att han har det klart och tydligt framför sig. Att han gjort ett val och att inga tvivel i världen rister i honom.

Det är så sorgligt, så sorgligt. Han gifter sig och hans bäste vän är inte där.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Han fattas oss.

Fest i helgen

Jaha tänker ni. Bryr sig inte Babban om att kommentera från landskamper längre?

Jodå, där har ingenting förändrats, men i lördags var vi bjudna på fyrtioårspartaj och med undantag för en uppkopplad Nokia under bordet, missade vi både Linderoths smärta och Zlatans stolpträff. Det andra var inte så högt underhållningsvärde på har jag förstått?

Festen var nog roligare.

Mera fotbollsbilder

Det var fotbollscup även den här helgen, och jag hade nya objektivet med mig i handväskan (måste nog köpa en proffsigare kameraväska om jag ska fortsätta knarka tillbehör). Jag tog några bilder och nu håller jag som bäst på att lära mig att ställa dem i Photoshop, justera nivåer och grejer.

Riktiga fotografer skrattar nog, men jag har hittat en ny hobby.

Frid i hemmet?

Valfri kväll i veckan: Kylen gapar tom så när som på en sladdrig purjo och några ledsna tomater.

Visst är det så att ibland är man hur präktig och planerad och duktig som helst. Kassler, bacon, lammfärs, färsk kyckling och en glimrande lax insvept i vitt papper ligger och brottas i kylen. Creme fraiche, persilja, citroner och morötter tittar glatt på. Mangojuice och västerbottenost kivas längst upp medan blåbärsfilen tar nacksving på prinskorvarna.

Andra veckor har man inte hunnit. Det är ganska lätt att förstå om man tittar på familjens veckoschema som förutom fotbollsmatcher, hårtvätt, gymnastikuppvisningar, biltvätt, tennisträningar, biobesök, läxläsning, löprundor, tvätt, disk och lekkamrater gärna ska innehålla en strukturerad tur till Maxi.

Kanske var det därför jag blev så glad när jag hittade värsta finaste affärsidén.

Måndag eftermiddag levereras några kassar färsk, ekologisk mat med tillhörande recept till din dörr. En kötträtt, en kyckling, en vegetarisk och en fisk som räcker till fyra personer.

Det kunde inte komma mer lägligt, vi nappade direkt.

Om en dryg vecka kommer första leveransen. Babban rapporterar förstås live och hoppas att det är lika bra som det låter.

...

Hur det slutade?

5-4 i sudden. Min favör.

Stor dag

Idag har det skrivits historia här på byrån.

Någonting väldigt, väldigt stort har hänt. Något som förändrat hierarkin, som ritat om kartan, som definierat om världsordningen.

Min tidigare ohotade bordshockeypiskande kollega (som tävlar i VM och prylar) har – för första gången ever – fått stryk av någon i rookieligan. Det är också första gången han fått stryk av en tjej.

Jag har jobbat här ett år nu, men det här är lätt min bästa dag.

Just thought you´d like to know.

Karaktärsröst

Glad ändå

Medan jag satt hemma i soffan med lite kramp i magen (hade inte ätit i tid) och en uppspelt liten kille (Elfsborg ledde sin match med 3-0) hade Blåvitt kramp på Ullevi. Det var en riktigt tråkig, ointressant och oinspirerande match helt utan underhållningsvärde. GAIS hade eventuellt en målchans, Blåvitt hade eventuellt ett par. Om man vill vara snäll.

När jag gick och lade mig gjorde jag det med förvissningen om att det inte blir något guld i år, men att jag fortfarande har sju kapitel kvar i Slam.

Och jag gillar den. Den får mig att skratta, att tänka, att spritta, att le. Något som varken Blåvitt eller GAIS lyckades med.

Fotboll och lite mera fotboll

Nu ska jag iväg och spela boll med mina kolleger. Vi ska möta något annat försoffat företagskorpgäng som ändå börjar på ”IFK” och sedan var det någonting jag glömt. Det känns åtminstone så semiproffsigt att jag får upp lite puls och något helt annat än Trucken, VVS Amatörer och Benskyddet.

Näpp, dags att byta om. Och ikväll blir det att badda skrubbsåren till Göteborgsderbyt. Den går på Canal+ så jag slipper ta mig ut i verkligheten.

Skönt.

Mera fotbollsreklam

Och efter GAIS-matchen är det match mot AIK. Där har det också snickrats kampanjer för att piska upp stämningen (som om det skulle behövas).

Vilken kampanj är bäst tycker du? Gaisblomman eller Många Glenn/Mycket fisk?

Gaisblommor

I morgon ska Blåvitt ta tre pinnar mot GAIS, är det tänkt. Inför alla derbyn numera ligger en reklamkampanj och pyr, för att piska igång stämningen (och sälja fler derbybiljetter) lite grann.

I Göteborg (och i reklmabyråvärlden) har vi den senaste veckan läst om Gaisblomman. Hur det gick med kampanjen kan man läsa här.

Eller så kan man fortsätta följa den här.

Low key

Helgen har försvunnit i skön slapparanda. Visserligen tog fotbollscupen igår mer än halva dagen i anspråk, och storhandling på Maxi ännu en timme. Dessutom kryddade vi gårdagskvällen med indisk kycklinggryta och kvällskonsert (med Sofia Källgren minsann) på en picknickfilt vid Rådasjön.

Men den här söndagen, den har varit riktigt lugn och det var precis vad jag behövde. Klockan är närmare fyra och jag ska ta tag i dagens första ansträngande aktivitet. (Läsa böcker och göra amerikanska pannkakor till brunch räknas liksom inte dit). Strax kommer min kollega och hämtar mig, vi ska jobba samtidigt som vi lägger minst åtta flåsande kilometer bakom oss.

Ikväll blir det kassler-någonting och en film.

En riktigt skön, icke-görar-dag.

Hur lång är en fotbollscup?

Jättelång. Lite bättre i tjugofem grader och sol. Ännu lite bättre om man får köpa kexchoklad i kiosken.

Men ändå lång.

Höjdpunkt

Det verkar som det är mest måndag morgon och fredag kväll. Däremellan är det ett himla tempo, som vi som bäst försöker hålla ihop från varsin ända, Mr Buzz och jag.

Nu är det i alla fall fredag kväll och vi har lyckats sno ihop en köttfärssås Osso Buco (jag tror att det bara innebär lite rivna rotsaker, en skvätt kalvfond och en skvätt balsamvinäer mer än i en vanlig köttfärssås), dela en flaska ganska kass Rioja och lagt i alla fall ett av barnen. Det andra är inne hos grannkompisen och Mr Buzz ser på någon form av nostalgikonsert med Pink Floyd.

Då har ni läget hemma hos familjen Buzz.

I morgon är det fotbollscup. Då tänker jag testa mitt nya objektiv och njuta av solen.

Sökte och fann Babban

Klicka på bilden för att få den läsbar.

Du kan vara lugn. Det är nog ingen fara.

Kunskap och verklighet

Jag är hemma från min kurs igen och upptäcker att det är lite jobbigt att landa i vardagens alla små annonser och spårvagnssidor och foldrar och mässmaterial. När man har huvudet fullt av lust och kunskap om hur man ska få fram nästa Cannes Lion-kampanj.

Nåväl, det gäller väl att hitta det stora i det lilla. Att landa en stund och sedan sätta fart igen.

Men insikter är jobbigt, så är det bara.

Det tar på krafterna

Ojsan. I huvudet är det urblåst efter en dag på kurs. Jag har lärt mig massor, träffat kreativa team från både Köpenhamn, Frankfurt och Istanbul. Jag har förstått att man kan förlora en idé, innan man ens visste att man hade den. Jag har fått energi, och griskött till lunch.
Och jag har druckit en Tuborg Klassic minsann.

Nu ska jag snabbt svida om för det ryktas om tapas lite längre bort på gatan.

Eventuellt återkommer jag senare med lite insikter, eventuellt somnar jag med kläderna på. Vi får se.

Framme

Det är nästan midnatt och jag sitter oförklarligt pigg på mitt hotellrum och känner på nätverkskabeln. Alldeles strax ska jag tvätta bort tågsvetten under armarna och krypa ner i min generöst tilltagna säng.

Mobillarmet är satt på 07.30. Tills det ringer tänker jag sova djupt och hårt.

Jag tänker lite på de därhemma, fast det bara var fyra timmar sedan jag pussade dem hejdå. Därför riktar jag en liten hälsning innan lampan släcks här i Köpenhamn:

Natti natti sov gotti gotti.

På spåret

Det är söndag kväll och jag sitter någonstans mellan Halmstad och Ängelholm på X2000, på väg till Köpenhamn. I morgon bitti startar en kurs som jag och min AD-kollega av en slump sprang på häromdagen.

Den handlar om "Catch the big idea" eller något i den stilen och under två heldagar ska vi i workshop-format manglas i förmågan att snabbt ta fram oväntade lösningar på kommunikationsproblem.

Vi har förstås sett till att boka in oss på ett riktigt najs hotell också, bara tanken på mörkläggningsgardiner och frukostbuffé i två dagar gör ju jobbet för mig numera.

Nåväl, vi har två timmar kvar på tåget. Men med lite gratis kaffe, några magasin och hyggligt fräsig uppkoppling ska väl det gå vägen.

Bra start

Jag skulle ta bussen i morse och kom lagom för att se att den låg fyra-fem sekunder före mitt schema. Jag insåg att jag var tvungen att börja springa med datorn och väskan och A3-blocket under armen, för att hinna ikapp den innan dörrarna skulle gå igen.

Jag sprang fort. Sådär fort så att hälarna slog i baken på riktigt sprintervis. Tror du gubben stannade kvar den extra sekund som det skulle kostat honom?

Naturligtvis inte.

- Jag är väl ingen förbaskad serviceinrättning, tänkte han buttert bakom ratten, klämde igen dörrarna och pyste iväg.

Och jag som i vissa lägen inte beter mig speciellt balanserat, gav papperskorgen bredvid ett ordentligt rapp med paraplyet innan jag skrek Jävla rövjävel efter honom.

Moget, eller hur?

Uncool men väldigt bra

Jörgen Persson har just tagit sig till semifinal. Jag har blivit allt mindre OS-intresserad, men pingis är fasen en rolig TV-sport. Jag tog mina frukostmackor och kaffe och C-vitaminboost och satte mig i soffan för att följa dramat.

Man måste ju bara säga det att även om han vinner och det är jättespännande och man tycker att han är grym och man är engagerad matchen igenom, så känns ändå segergesterna så... så… så fåniga. Lite gulliga, på sin höjd.

När en tennisspelare eller fotbollspelare spelar hem matchen finns det mängder av kaxiga sätt att brösta upp sig, sträcka armarna rakt ut, dra tröjan över huvudet eller smasha upp en boll på läktaren. För att inte tala om hur en 100-meterssprinter visar för världen att han (eller hon) just blivit världens snabbaste man (eller kvinna).

I pingis gör den som vinner en luftsving med det lilla röda racket och kanske lägger sig på gummigolvet – halvt under bordet – innan han som en grand finale hoppar upp på förbundskaptenen i en plaskblöt koalakram.

Livet v. 34

Vi är mitt uppe i en intensiv arbetsvecka, så om jag inte ser på Den inre fienden (det gör jag inte längre, för den är slut) så sover jag. I enstaka fall bakar jag rulltårta och igår sprang jag faktiskt hem från jobbet.

Vad jag inte gör så mycket är att blogga.

Fast idag tänkte jag särpa mig lite, som min gamla finländska kollega på SJ Städ brukade säga.

Neeeeeej!

Så åkte Holm också. Och även om det redan var deppigt så var detta på något sätt spiken i kistan.

Det stannar nog på tre medaljer.

Holmfeber på arbetstid

Här på jobbet är det pressat. De flesta sitter med lurarna på huvudet och stirrar in i sin skärm. Om det knattrar från tangenterna vet ingen, det hörs inte för musiken som bedövar, bäddar in, skärmar av.

Men plötsligt hoppar någon upp, springer iväg mot köket, tar kurvan i hög fart. Då vet man att det är dags för Stefan Holm i höjdhoppsfinalen. Det är bara att springa efter.

Man får ju ingenting gjort. Var tredje minut ska det upp och springas.

Jaha nu var det dags ige

Läs inte det här! Det är dötråkigt!

De har redan förvarnat på jobbet att det här kommer att bli Week from Hell. Det är upp till var och en att tolka det bäst man vill, samt att planera sin vecka utifrån det.

Vi bestämde oss illa kvickt för att göra måndagen till långbänk och stanna kvar så länge det behövs. Så kanske man kan vila lite senare i veckan.

Det är planen just nu. Klockan närmar sig 19, vi är hungriga och vill hem. Vi ska bara göra färdigt först, som Alfons Åberg skulle sagt.

Och med det lämnar jag kanske världens mest meningslösa inlägg bakom mig.

Räftskiva

Igår var vi på kräftskiva i Bovallstrand. På bilderna ser ni läget och omgivningarna. Och vad kan man säga?

Idag är jag lite trött och välidigt otippat sugen på aprikoser.

Märkligt. Men fint, på något sätt.

Dålig fantasi

Hur många dagar har OS pågått nu? Sex? Sju?

Är det någon mer som lagt märke till att André Pops haft samma skjorta varje dag?

Go Ara!

Nu har jag lyssnat på experterna och sett på bilderna upprinnelsen till Ara Abrahamians vredesutbrott. Till och med jag som är en total brottaranalfabet förstår ju att domsluten är vederstyggliga.

Jag tycker att Ara gjorde rätt. Han underkände domarkårens - och bedömningsförfarandet i sportens - legitimitet genom att trotsigt slänga medaljen på mattan.

Det var inte bara ett tydligt brottarfinger up yours, det satte även internationellt fokus på skandalen.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med medaljen. Plockade Mylläri upp den? La den i fickan och ger till Ara på flyget hem? Eller ligger det fortfarande ett olympiskt brons på en matta i Peking?